Psykisk ohälsa, Ätstörningar, Depression, Min historia

Ibland kollar jag igenom mina gamla dagböcker, för att se hur jag tänkte och hur jag mådde. Tyvärr så är 2 och dom som jag skrev mest i helt borta, 1 slängde jag bort för jag gjorde det som en "symbolisk" sak när jag försökte bli frisk från mina ätstörningar när jag var ca 15 år, den andra hittade mina föräldrar och jag antar att den också är bortslängd. Dom två är nog dom allra värsta dagböckerna jag haft för jag skrev dom under mina värsta stunder. Den första kunde man se hur jag blev sjukare och sjukare i anorexi, den andra hur jag blev mer och mer självdestruktiv och hur jag slogs med en depression som bara blev värre.

Jag är faktiskt ganska ledsen över att dom är borta, jag önskar verkligen att jag kunde ha dom här vid mig så att jag kunde kolla igenom dom, för att se hur långt jag kommit.

Nu så är dom borta, men jag har faktiskt 2 andra som jag kollar igenom ganska regelbundet och jag mådde verkligen inte bra. Jag var min största fiende, den jag hatade mest av allt i hela världen.

Jag kämpade i hemlighet med bulimi och hetsätning, jag levde med en depression som långsamt tog över mitt liv. Jag hade ingen att prata med, ingen som förstod mig eller vad som hände. Jag lyckades hålla allting relativt hemligt ett bra tag men tillslut så kom det ut, det går inte att hålla sådana saker hemliga i en evighet.

När jag kollar tillbaka på alla mina inlägg blir jag ledsen, jag var bara 14-15-16 år när jag skrev dessa saker, jag var så liten. Man ska inte vilja dö vid 15 års ålder. Man ska inte sitta hukad över toaletten med fingrarna i halsen vid 14 års ålder. Det är så jävla synd att det var så. Det är så jävla hemskt att det är såhär för många ungdomar.

Det går nog inte en dag då jag inte är ledsen över allt detta. Hur psykisk ohälsa stulit så många år från mig, hur psykisk ohälsa har stulit en stor del av mina tonår. Jag försöker påminna mig själv att jag har mer tid att leva mitt liv, att njuta av allt fint och framför allt - att börja leva igen och vara lycklig.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Late night thoughts, Depression

"Så fort jag gör någonting fel så lämnar alla mig, men om någon annan gör något fel så finns alla där för den personen. Vad gör jag för fel? Alla undviker mig och vill inte synas med mig. Jag duger inte inte till något, inte ens som ett andrahandsval. Ingen vill ha något med mig och göra, det känns som om att alla hatar mig. Dock så förstår jag dom, för jag hatar också mig själv. Men jag vill ändå bara veta, vad gör jag för fel?" - 17 juni 2013

Det är nästan 4 år sedan jag skrev detta och än idag känner jag såhär ganska ofta. Jag känner mig aldrig tillräckligt bra, jag känner ganska ofta att jag är ett andrahandsval och en person som ingen vill synas "in public" med. Jag jämför mig med mina vänners andra vänner, hur dom lägger upp bilder med varandra hela tiden, eller hur dom är ute och har kul ofta, samtidigt som jag sällan är den som någon planerar utekvällar med eller den som får vara med på instagrambilder. Det är så fel att jag sitter och jämför mig så mycket det är inte rättvist mot mig, det är inte rättvist mot mina vänner., Jag kanske bara överreagerar också, jag har ganska lätt för att känna mig övergiven och dålig. Det är en sak jag måste jobba på och det är säkert så många fler som känner samma saker som jag gör.

Jag känner ofta att folk skäms över mig, mest för hur jag ser ut. Både när det kommer till min kropp och även till min stil. Tankar om att jag är för fet, för ful, äcklig och jobbig är några som är väldigt vanligt förekommande.

Att aldrig känna sig tillräcklig, att alltid känna sig såhär är oerhört jobbigt. Det drar verkligen ner en, känslorna sveper om en som en alldeles för stor och tung kappa, det är jobbigt att släpa omkring på det hela tiden och humöret påverkas mycket då. Irritation, frustration, sorg, ilska, apati. Jag går omkring med den här kappan när jag är ute och gör saker, tillslut blir det för tungt och jag orkar inte släpa på den något mer, jag vill bara stanna inne helt ensam så jag slipper bära på den. Men gör jag det sviker jag mina vänner, och hela denna negativa spiralen fortsätter.

Jag känner mig värdelös och dålig -> Jag umgås med kompisar men jobbiga tankar och känslor förstör mycket och gör allt tungt -> Jag väljer att vara ensam istället för att "slippa" känslorna - Jag är inte med på lika mycket saker med mina vänner - Jag får ännu mer av dessa negativa känslor - Cykeln bara fortsätter.

Jag vill inte jävlas med tankar och känslor som förstör för mig och dom jag umgås med. Jag vill bara må bra, inte vara så jävla osäker, visst jag är bättre nu än vad jag var för några år sedan - men det är fortfarande jobbigt.

Att må bättre och bli frisk från en svår depression är verkligen en lång och svår resa, det kommer ta flera år. Jag har kommit en bit på vägen, men det finns fortfarande mycket kvar. Tankar och beteenden som under flera år verkligen fått fäste hos mig och som är svåra att bli av med. Att kunna se det och att sedan kunna ifrågasätta sina tankar är verkligen bra, det är en bit på vägen.

Likes

Comments

Psykisk ohälsa, Ätstörningar, Depression, Självskadebeteende , Vård, Ångest

Jag vill ge några tips och åsikter hur man som närstående kan "bemöta" en som är psykiskt sjuk. Kommer ta mycket från mitt perspektiv, vad jag hade önskat att folk ska göra, vad som gör saker värre etc. Jag kommer uppenbarligen ta från problem jag själv haft, men de är ganska vanligt förekommande så detta kanske kan hjälpa några.

Att stötta någon som är psykiskt sjuk kan vara jobbigt för en själv också, det kan vara ansträngande eller frustrerande - ge inte upp bara för att personen inte blir frisk på en gång utan fortsätt att finnas där. Personen kommer finnas vid din sida när du behöver hen. Om personen inte redan får hjälp för sina problem så försök att hjälpa den att få hjälp, du kan inte vara din väns psykolog och försöka få hen att bli frisk, för det kommer du förmodligen inte kunna. Men en närstående som är psykiskt sjuk kommer förmodligen behöva lite mer stöd än i vanliga fall.

  • "Gör något som du själv tycker är roligt varje dag.
  • Håll kontakten med kompisar och andra.
  • Försök se till att dina egna fritidsintressen, studier, jobb eller kompisar får komma i första hand. Du ska inte behöva ta för stort ansvar hemma.
  • Försök att åka bort någon gång ibland, sov till exempel över hos en kompis eller hälsa på någon släkting.
  • Det brukar kännas bra att prata med någon vuxen som du litar på om hur du har det.
  • Försök att tänka på fina minnen som du har med den som är sjuk. Det är sjukdomen som har gjort att personen har förändrats." - UMO

Depression

Berätta för personen vad den betyder för dig och visa att du finns där. Säg inte bara att du finns, utan agera. Ge små komplimanger ibland, gör planer med personen ibland, kanske bara komma över och se på en film eller gör något annat du vet att personen har tyckt om att göra. Gå på bio nån gång, gör middag tillsammans, binge watch en serie ni båda gillar, ta en promenad ibland etc, hjälp personen att ta sig ut att göra saker oftare om denne vanligtvis bara ligger hemma. Ta inte för stort ansvar för personen utan umgås som ni brukar ha gjort innan denne blev sjuk.

Kalla inte personen lat, säg inte att andra har det värre, säg inte att den bara borde rycka upp sig, skrik inte och var arg på personen bara för att den är deprimerad, det hjälper inte alls.

Dock om personen börjar ex. skriva mycket om självmordstankar eller kräva att du finns där varje sekund på dygnet är det inte okej och då är det verkligen dags att den får hjälp om denne inte får det redan. Du måste säga ifrån om personen blir oresonligt attached, för du har en gräns själv och du klarar inte av vad som helst, var inte rädd för att säga ifrån om det skulle behövas, men försök att inte låta elak.

Ångest

Samma här, finns där för personen och stötta den när det behövs. Om personen får svårt att andas på grund av ångest hjälp den att andas djupa andetag, hjälp till att distrahera den och få personen att lugna ner sig. Få inte panik om personen får ex. en ångestattack, försök att vara lugn. Om personen har social ångest och kanske har jobbigt att till exempel beställa sin mat på restaurang, hjälp personen att beställa, ibland kanske du får beställa åt personen, ibland kanske det bara räcker med att du är där som sällskap. Jag hade jättesvårt att betala saker i affärer själv förut så jag bad alltid någon att följa med mig fram till kassan och då blev det lättare. Om personen ber dig att hjälpa den med något så gör det, ibland kan du fråga/uppmuntra den att den klarar av att göra det själv men att du kan stå bredvid. Förhoppningsvis får personen någon form av behandling så ångestframkallande situationer blir enklare för denna att hantera och du kommer inte behöva göra något särskilt.

Förlöjliga inte personen för sin ångest, för att den är rädd för något, för att den kanske frågar helt "dumma" frågor, personen frågar det bara för att dennes ångest övertygar den att det är så och personen behöver någon form av bekräftelse. Några tankar jag får är att "den här personen hatar mig för x" så då kan det hända att jag helt random frågar "hatar du mig" varpå personen blir helt förvånad och bara " haha va? Nej verkligen inte".

Självskadebeteende

BLI INTE ARG. Säg inte att den "cuttar" sig, säg inte att andra har det värre och att hen måste rycka upp sig. Ungefär samma saker som med det jag skrev under depression gäller här också. En som självskadar lever förmodligen med mycket nedstämdhet och ångest och behöver någon som finns där och behandlar den som personen den är och inte behandlar den som sin sjukdom eller problem. Det är fortfarande din vän/familjemedlem även fast den skadar sig själv.

Ätstörningar

Säg inte "tänk på barnen i Afrika", "men bara ät", "du ser inte ut att ha en ätstörning" och andra liknande saker som är väldigt nedvärderande och gör väldigt ont att höra. Samma som på allt annat, finns där för personen, hitta på saker, ha kul.

Jag läser nu och ser att det är ganska rörigt, jag vet inte hur jag ska förklara saker bättre. Som sagt, behandla personen som en människa, inte som en sjukdom. Finns där för den utefter din egna psykiska förmåga, försök att hitta på saker, visa hänsyn, ge komplimanger för dennes framsteg eller andra bra saker med personen och ge bekräftelse när personen behöver bekräftelse

Likes

Comments

Depression, Min historia, Psykisk ohälsa

Detta är inte det roligaste och gladaste inlägget men det är en del av mitt liv.

För ett år sedan låg jag inne på sjukhuset på grund av ett självmordsförsök. På nyårsnatten hade jag tagit en överdos på grund av en impuls. Jag mådde extremt dåligt, hade druckit någon cider och var tillslut helt ensam vaken. Då kom tanken, impulsen "gör det nu", så jag gjorde det.

Jag tog alla piller, låste in mig på toan och svalde alla. Sedan gick jag och skulle lägga mig.

Min dåvarande partner var halvt vaken och märkte direkt att något var fel. Tillslut kom det fram att jag tagit en överdos, jag sa inget, men hen fattade. Hen bar upp mig direkt till toan och körde sina fingrar i min hals för att få mig att spy upp alla tabletter. Kommer fortfarande ihåg hur ont det gjorde,  hur det fräte i hela halsen.

När jag spytt lite gick hem upp till min föräldrar och berättade, kommer ihåg att jag hörde pappa säga "det är bara att ringa ambulans", så ambulansen ringdes. Jag togs upp till övervåningen, in på andra toaletten, får fingrar i halsen igen.

Ambulansen kom, jag bars ut, mamma följde med i ambulansen. Dom tog blodprov, kollade blodtryck etc under resan.

Inne på akuten tog dom massvis av prover, det var ganska stabilt så jag fick komma in på ett rum.

Spenderade 3 dagar på sjukhuset, låg mest och kollade på datorn och sov. Folk från BUP kom varje dag och vi pratade.

Efteråt när jag blev utskriven var det möten på BUP ganska ofta, en inläggning på psyk kom på tal ett antal gånger men det blev inte.

Nu ett år senare har jag inga självmordstankar eller impulser och jag mår oerhört mycket bättre.

Likes

Comments

Min historia, Depression, Självskadebeteende

Vissa kan finna denna text triggande eller jobbig då jag kommer prata om depression, självskadebeteenden och självmord.

Att vara deprimerad är inget val, ingen väljer att lida av en sjukdom som kan förstöra liv. Vill också uppmärksamma att det är skillnad på att vara ledsen, nedstämd och känna sorg, om dessa känslor inte försvinner efter ett visst antal veckor och fortsätter att hänga över och dra ner en kan man ha utvecklat en depression. Ju tidigare du söker stöd och hjälp desto enklare kan det vara att må bra igen.

Det beräknas vara 5% av den svenska befolkningen som lider av någon form av depression, alltså 1 av 20.

Jag kan inte riktigt säga när jag började utveckla en depression, men vad jag kan komma ihåg så började mitt mående gå nedåt extremt mycket när jag insjuknade i en ätstörning. Ätstörningar och depression går nämligen ofta hand i hand. Jag började att skada mig själv runt tiden mina matproblem togs upp och vården blev inblandad. Jag skar mig själv lite lätt och rispade mig vid denna tiden, det kunde vara någon gång i veckan jag gjorde detta. Efter ett par månader i samband med att jag utvecklade bulimi började mitt självskadebeteende att avta, jag bytte som ut en form av skada mot en annan form.

Min depression hängde alltid över mig som ett svart moln, men jag mådde tillräckligt bra för att klara av att ha ett liv, sköta min hygien, sköta kontakter med vänner samt skolan. När jag tittar tillbaka skulle jag uppskatta att mellan hösten 2011 till höstvintern 2012 led jag av en mild-måttlig depression. Det vände senare, åt fel håll.

Under vintern som pågick mellan 2012-2013 började jag må sämre, min bulimi var som värst och jag kommer ihåg att mina första allvarliga tankar på självmord började växa fram. Dock så var det bara tankar och funderingar - inget mer vid denna tid. Såhär var det fram tills att jag började i nian, hösten 2012.

Det började okej, men några veckor in och det blev för jobbigt. All ångest och tankar om mig, min kropp, hur dålig jag var blev för mycket, jag hade inget sätt att ventilera mina känslor på. Jag vände mig till att skada mig själv igen.

Jag kommer ihåg hur jag satt på sängen med en sax och sa till mig själv "bara en gång". En gång blev fler gånger, saxen utbyttes mot rakblad. 1 ben, "jag ska bara hålla mig till det." blev snabbt till 1 till ben "men bara dom djupa här". 2 ben blev till 1 underarm, som blev till 2 underarmar, som blev till en överarm, som blev till två överarmar. Mitt självskadebeteende urartade sig ganska snabbt, och med den min depression. Under november började mina självmordstankar bli allvarliga, jag tänkte konstant på döden, hur värdelöst det var att leva. Jag var övertygad om att jag bara var onödig, ett missfoster, ett misslyckande som inte förtjänade att leva, jag var övertygad om att jag skulle göra alla en tjänst om jag slutade att existera.

Varje dag plågades jag av extremt självhat, en svart världsbild, ett tungt moln som tryckte ner mig totalt, jag var helt apatisk - levde jag ens längre? Min enda tillflykt var rakbladen mot min kropp. "Jag ska vara död innan jag blir 16."

Uppenbarligen så levde jag fram tills jag blev 16, men det gick fortfarande bara utför. Jag skadade mig varje dag, jag kunde knappt hålla min hygien och kontakt med vänner. Jag började skolka ibland för jag klarade inte av att ta mig upp ur sängen. Detta gav givetvis massor av bråk med både vänner och familj , jag blir arg, skriker, gråter, panikattack, skadar mig själv.

En vän blev orolig för mig och jag gick hos skolkuratorn lite. Inget riktigt hände, jag ville inte prata om det heller.

Skolsköterskan såg mina sår en dag, hon kontaktade BUP och min mamma på en gång. I början var det jobbigt, mycket bråk hemma, alla var frustrerade, arga, ledsna, ingen visste vad man skulle göra.

Jag började på BUP, i början var jag mest surig och vägrade prata. Men efter en tid började jag öppna upp mig, jag hade en jättebra kontaktperson.

Gymnasiet började, jag gick några månader. Min depression var så illa, jag tog mig inte upp ur sängen, jag kunde inte sköta min hygien, jag var ett vrak när ingen såg mig. Tillslut på ett möte på BUP fick jag extremt höga resultat på depression och självmordsrisk-skalan. Jag blev inlagd på psyk.

Efter det blev det fart, jag sjukskrevs från skolan helt, jag skulle börja med antidepressiva, jag skulle in på DBT behandling. Allt detta var faktiskt hjälpsamt, väldigt hjälpsamt. Jag började med antidepressiva i november 2014, jag kom in på DBTn på vårvintern 2015. DBTn har varit väldigt hjälpsamt och det är något jag förmodligen kommer skriva om senare. Jag slutade självskada, jag hade bara något återfall 1-4 gånger per år. Det blev bättre, jag mådde helt okej.

Nu skulle jag börja gymnasiet igen, i en ny klass, nu kör vi detta året ska bli bättre. Det började okej, men jag sjönk ner igen. Allt var ett mörker, jag tog mig knappt upp på morgonen. Allt gick ner och ner. Sen på nyårsafton 2015 var det fel tid, jag hade druckit lite alkohol, jag fick en impuls. Jag ska dö. En överdos som resulterade i ambulans och 3 dagar inne på sjukhus.

Sen fortsatte det med att bara att kämpa, gå i behandling. Det var jobbigt, men jag gjorde framsteg och såhär var det ungefär fram tills våren 2016. Bakslag, dagvården var jobbig, jag hade blivit dumpad för några månader sedan, mitt liv var värdelöst, allt var för jobbigt, jag kan inte hantera det. Jag hade ett återfall och skadade mig. Mina självmordsimpulser var starka, jag vågade inte chansa.

Jag tog kontakt med akutpsykiatrin och det beslutades att jag skulle läggas in.

Efter denna tiden var det helt okej, sommaren var jag ganska glad på, och nu har resten av detta år varit jättebra. Jag är superkär, jag är lycklig. Eller, jag är fortfarande deprimerad till en viss grad, det påverkar fortfarande mitt liv negativt på många vis, men det är så mycket bättre än förr. Jag tänker inte på att dö, skada mig själv. Jag vill inte dö, jag vill leva, även fast det kan vara alldeles överväldigande. Jag kämpar på och jag har tagit mig igenom helvetet. På min kropp har jag märken och minnen över en hemsk tid i mitt liv, det är inte vackert eller poetiskt. Det är hemskt, det är fult, det förstör liv.

Jag blev utskriven från BUP helt nu i början på skolterminen. Jag har knappt haft någon kontakt under denna tiden, det går sådär. Just nu går jag bara i skolan 2 dagar i veckan, väntar på tid på UPM.

Depression och självskadebeteende har tagit år av mitt liv, förstört för mig i skolan, skapat oerhört många bråk, sårat folk i min närhet, förstört min kropp. Våga inte romantisera det med svartvita bilder på piller och rakblad, med bilder på öppna sår och snaror, med romantiska texter om hur vackert trasig man är, det är att spotta mig och andra i ansiktet.

Många av mina ärr har bleknat nu, det är trots allt 2 år sedan det var som värst. (Don't worry about sårskorporna, jag har bara kliat mig som fan en gång haha.)

Likes

Comments