Ätstörningar

Maj är mental health awareness month i USA, men det är nästan lite internationellt nu när vi har internet. Jag har inte skrivit så jättemycket om psykisk hälsa och ohälsa denna månad så jag tänkte ta och skriva lite nu!

Vad jag ska skriva om nu är sjuka, ohälsosamma och rent av ologiska saker jag trodde på och tänkte när jag var sjuk. Varför jag skriver om detta är för att speciellt friska personer ska få veta mer, hur en sjuk person kan tänka och att det verkligen inte bara är att äta, sluta med ditt och datt etc. Man tänker inte klart och det är inte riktigt något man kan kontrollera som sjuk. Kanske finns det andra som har varit sjuka som läser och ser att de inte är konstiga eller ensamma med att tänka/ha tänkt så.

Detta kan vara triggande för vissa.



Sjuka saker min ätstörning fick mig att göra och tro på:

  • Jag fick inte andas in luften/undvek att andas så mycket jag kunde när någon lagar mat eller om det bara luktade mycket mat när man ex. gick förbi en restaurang. Varför? Jag trodde att luften innehöll kalorier och om jag andades in det skulle jag gå upp i vikt.
  • Jag använde knappt hudlotion för jag trodde att det skulle absorberas och lagras som fett på mig.
  • Jag "dubbelräknade" allt jag åt, så om jag åt något för 80 kalorier så skrev jag ner det som 160 kalorier.
  • Jag "halvräknade" all min träning, om jag förbrände 100 kalorier så skrev jag ner det som 50 kalorier.
  • Om jag var för trött för att orka träna mer så berodde det på att jag var "för fet" och ur form. (Egentligen så orkade jag inte träna mer för att min kropp hade ingen energi.)
  • När jag satt ner var jag alltid tvungen att ha en kudde för magen, eller hålla för min mage för jag va "så fest och äcklig och jag måste dölja mig så inga ska behöva äcklas av mig.)
  • Jag var aldrig tillräckligt sjuk för att få hjälp, jag sa till mig själv att när jag når xx kg så är jag värdig hjälp och om jag nådde xx kg så hade jag en ny lägre vikt jag var tvungen att nå för att förtjäna hjälp.
  • Jag åt alltid för mycket, och om jag inte åt så hade jag inte tränat tillräckligt. Det var alltid något som inte var bra nog.
  • Jag trodde att min kropp var annorlunda, att jag inte behövde äta normalt för att min kropp behövde mycket mindre mat än alla andra. Jag trodde att jag skulle bli fet av att äta som man ska.
  • Bodychecking - jag tog bilder på min kropp hela tiden, jag tog mått med mina fingrar runt ben, armar, midja etc hela tiden - för att kolla att jag inte gått upp en massa i vikt under dagen. Jag kunde stå framför spegeln i timmar och peka ut alla fel.
  • Jag önskade alltid att jag skulle bli magsjuk eller sjuk för det skulle innebära att jag slapp äta.
  • Jag trodde att jag meningslös utan detta. Jag trodde att svälta mig själv, att hetsäta och och spy, var det enda jag var bra på. Jag trodde att jag inte var någon utan en ätstörning.


Min ätstörning fick mig att träna mitt i natten tills jag svimmade, min ätstörning fick mig att svälta mig själv, den fick mig att spy sönder min hals. Min ätstörning fick mig att hata mig själv på fler sätt än jag trodde var möjligt, det fick mig att ljuga för alla jag bryr mig om. Den har tagit år från mina tonår. Den har totalt krossat mig om och om igen.

Hela mitt liv handlade om mat, vikt, siffror. Om jag inte var smal så skulle alla hata mig och äcklas av mig, hela mitt värde som människa baserades på min vikt, min klädstorlek och vad jag åt. Jag var aldrig stark nog, jag var aldrig tillräckligt duktig. Om jag gick ner 5hg en dag så var det inte tillräckligt, "jag skulle kunnat gått ner mer om jag inte åt x och om jag tränade mer", det var aldrigaldrigaldrig tillräckligt, allt kunde förbättras. Jag tänkte att alla var emot mig och ville göra mig "fet", eller så tänkte jag att alla skrattade åt mig för att jag var för "fet" för att vara sjuk .Det finns så otroligt många saker jag gjorde som kommer upp nu och jag kan verkligen inte skriva ner allt för det hade blivit ett alldeles för långt inlägg isåfall.

Så för att avsluta detta, ätstörningar är hemska, de får en att tänka och göra sjuka, ologiska saker hela tiden och det är verkligen inte kul. Det spelar ingen roll om man är underviktig, normalviktig eller överviktig, det är fortfarande ett helvete. Det är inte att bara sluta, det har gått 5,5 år sen jag insjuknade och jag har fortfarande en kaloritabell i huvudet som uppskattar kaloriinnehållet i maten helt automatiskt, jag har fortfarande vissa tankar och små tvång men det gäller att få kontroll på det, veta att det är fel och sedan inte agera på det

Folk måste verkligen förstå att ätstörningar är psykiskt, att bli psykiskt frisk från en ätstörning och ätstörda tankar är den svåraste delen och det kan ta jättelång tid att bli fri.


Min ätstörnings historia går att hitta under kategorin "min historia" här på bloggen.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Ätstörningar, Min historia

Jag hade tänkt skriva detta inlägg igår då det hade gått exakt ett år sedan jag fick min diagnos atypisk anorexi och hade precis tacka ja till dagvård. Denna bilden tog jag precis efter att jag hade kommit ut och stod och väntade på att min pappa skulle komma och hämta upp mig.

Alltså wow, ett år sedan. När jag tittar tillbaka så ser jag hur annorlunda mitt liv var för ett år sedan. För ett år sedan var jag sjuk. Jag hade ett återfall, jag åt nästan ingenting, det var när jag var bland vänner och familj som jag åt. Jag försökte lura alla att jag var okej, så när jag umgick med vänner försökte jag äta så mycket och normalt som dem, vilket jag straffade mig själv för senare. Jag blödde näsblod jätteofta, jag kunde inte stå upp och sminka mig utan att behöva lägga mig ner på golvet för att jag blev svimfärdig.

Jag gick ner ett par kilon men min vikt var fortfrande på en hälsosam nivå, trots det så var jag väldigt ohälsosam. Det var något som var och är svårt för nig att ta in, för jag tänkte hela tiden att jag är för tjock för att få hjälp, jag är inte sjuk på riktigt, andra förtjänar vård mer än vad jag gör etc.

Något folk måste veta är att en ätstörning handlar inte bara om ens vikt, det mesta är psykiskt. Det är synd att ätstörningar än idag oftast förknippas med en undernärd tonårig flicka - när egentligen vem som helst kan drabbas oavsett ex. kön, ålder och vikt.

När jag tittar tillbaka på hur mitt liv var för ett år sedan blir jag lite ledsen, för jag trodde att jag mådde så bra, att allt gick bra.  Egentligen var jag väldigt psykiskt instabil. Jag blev faktiskt inlagd på psyk igen för lite över ett år sedan också. Jag hade även mitt senaste återfall i självskdebeteende då jag skar mig själv vid ett tillfälle.

Ett år senare står jag här, mår bättre än vad jag gjort på flera år. Jag är inte helt frisk från psykiska problem - vilket ni kanske vet hahas, men det är mycket bättre nu än vad det var förr. Nu i vår så ska jag gå i skolan så gott jag kan, umgås med min pojkvän, åka till Skottland och se Iron Maiden och jag ska bara må bättre än vad jag gjorde förra året och året innan dess.

Likes

Comments

Ätstörningar

Denna video poppade upp bland mina rekommenderade på youtube och jag kände bara "ye sure I'm gonna watch" och BOY blev jag chockad, ledsen av att se den, men även glad och tacksam över att jag överlevt bulimi. För det är vad det handlar om, en kvinna, lika gammal som jag är nu, som dött av bulimi. Jag vill inte berätta allt för mycket så kolla på videon.

Jag är så jävla glad över att jag tog mig ur bulimin, det finns ett inlägg här där jag skriver lite om hur det var.

Man hör oftast hur anorexi dödar, men väldigt sällan hur bulimi dödar, fan man hör knappt att bulimi dödar. Om man hör att bulimi dödar så handlar det oftast om de smala bulimikerna, men bulimi - och andra ätstörningar - kan döda oavsett vilken vikt man är på. Hjärtat kan lägga av, njurarna kan lägga av, magsäcken kan spricka, eller så kan det sluta i självmord eftersom att lidandet är för stort. Detta och ännu fler saker kan hända när man lider av en ätstörning.

Likes

Comments

Ångest, Ätstörningar

Denna text kan vara triggande, jag skriver om kroppshat och ångest.

Jag har nyss blivit klar med mitt smink, jag har mina kläder på mig och det är 40 minuter kvar tills min buss till skolan ska gå. Detta betyder att jag har tid för att äta frukost innan skolan. Jag ställer mig upp och kollar mig i spegeln för att ja - kolla hur jag ser ut och om jag är nöjd med mina kläder - men då brister det. Kroppsångesten och hatet mot min kropp kommer som en käftsmäll, jag vill gråta, skrika och slita av mig mitt skinn. Jag önskar att jag kunde skära bort alla fel från min kropp, jag äcklas så mycket av mig själv att jag inte vill visa mig för någon människa. Jag går fram och tillbaka i mitt rum, funderar på om jag ska äta frukost - nej det ska jag inte. Ångesten river i mig, jag la mig på golvet och skrev till min pojkvän och berättade hur det var. Han försökte lugna ner mig så gott han kunde och bara peppa mig att ta mig iväg - nu när jag äntligen tagit mig upp i tid och allt. Men det går inte, jag bara gråter och gråter, jag är arg på mig själv för så många orsaker. Jag är arg för att jag mår dåligt, jag är arg för att jag inte klarar skolan, jag är arg för hur min kropp ser ut och jag är arg för allt som har något med mig att göra..

Tillslut lugnade jag ner mig, dock så hade jag missat den sista bussen in till stan som går i tid. Jag var alldeles utmattad efter morgonens ångestanfall så jag gick och sov en liten stund igen.

Just nu är det okej, det är lugnt, men jag är så jävla trött på detta. Jag är trött på att ständigt hata min kropp, jag är trött på att inte ens kunna gå ut för att jag äcklas så mycket av mig själv i den stunden. Jag har knappt fått någon riktig ätstörningsvård för det psykiska, jag har aldrig riktigt fått hjälp att lära mig att hantera det eller acceptera min kropp. Visst jag kan posta vissa bilder på min kropp men det är för att det är en speciell vinkel, det finns minst 100 bilder som jag avskyr och det kan ta timmar att ta och välja en bild som är acceptabel.

Jag vill bara må bra, jag vill bara slippa att ständigt behöva tänka på min kropp och hur den ser ut. Helt ärligt så vet jag inte hur den ser ut på riktigt, jag ser alltid helt annorlunda ut i min spegel, på mina bilder, på andras bilder etc. Jag vet helt ärligt inte hur jag ser ut och det ger mig ångest.

Likes

Comments

Late night thoughts, Ätstörningar

Under tågresan så åt personen bredvid mig köttbullar med potatismos och sås, ni vet sån som man kan köpa i bistron på tåget. Den lukten tog mig direkt tillbaka till dagvården, det luktade precis som lunchen brukade göra där. Det "roliga" med det är att någon timme innan så hade jag suttit och tänk på tiden jag gick på dagvården, saknat att jag var smalare då, haft ångest över hur jag ser ut nu.

För ett år sedan hade jag ett återfall, jag vägde mindre än vad jag gör nu, jag blödde näsblod hela tiden, jag var tvungen att lägga mig ner och ta vilopauser när jag sminkade mig för jag svimmade nästan annars. Jag tänkte inte att det var en big deal eller att jag ens var särskilt sjuk, men nu i efterhand så inser jag att jo jag var nog ganska sjuk. Man är nog ganska sjuk om man behöver gå dagvård, om man blir svimfärdig av att stå upp lite för länge. (Går att läsa här)

Jag tenderar att tänka tillbaka på tider då jag var sjukare och nästan sakna det, samtidigt som jag hatar det. Det är svårt att förklara, jag vet inte ens själv vad jag försöker förklara.

Jag får försöka komma ihåg att min kropp inte mådde bra då, att jag inte mådde bra då.

Likes

Comments