Missfall, ett viktigt ämne.



Jag och min sambo har gått igenom 3 missfall och de senaste hände i November 2018, vi har haft 3 st på mindre än två år och det är något som verkligen har varit tufft för oss, speciellt när det även varit så tätt mellan dom. Och precis när man börjar må lite bättre så kommer det som en käftsmäll och bokstavligen knäcker ner en.

När jag i November kunde se ett positivt resultat så grinade jag först av lycka men lika fort växlade det över till skräck och rädsla. Jag kom ihåg att jag kröp ihop framför sängen och bröt ihop, bad till gud " snälla låt det inte hända igen, jag klarar inte det här". Varje dag efter jag förstått att jag var gravid, kollade jag i trosorna efter blod, man blir helt knäpp av det men en del i mig hoppades. Jag / vi tänkte 3e gången gillt, det kommer säkert gå bra.


När jag precis som jag förmodade, såg blod i trosorna några veckor efter så stelnade hela jag. Började googla tecken på missfall ( trots jag redan vet och har googlat det 1000 gånger innan efter dom 2 andra missfallen ) samt sökte efter solskenshistorier där man har haft en blödning men det har ändå gått bra.

Några dagar efter blödningen, så kom värkarna och jag fick en panikångestattack här hemma. Gick runt i cirklar, skakade, skrek, bet i täcket som jag hade runt kroppen "jag klarar inte det här, snälla jag orkar inte det här " Marcus försökte lugna mig, hålla om mig och bara finnas till men jag var helt borta . När jag sedan känner värkarna ännu tydligare, och behöver gå på toaletten så känner jag sedan hur en klump trycks ur mig, hur blodet bara rinner ner i toaletten och jag skriker, tills jag inte har någon röst kvar.

Dagen efter när man innerst inne vet att det är kört, så finns det ändå lite hopp i en kvar. Jag måste få bekräftat via ultraljud att det verkligen var ett missfall, för det kanske var en tvilling som dog ? När man sedan kommer upp och dom kontrollerar och man ser på skärmen att inget lever där inne, att det var som vi trodde så bryter man ihop igen och igen och i flera dagar efter det.

Sedan kommer tankarna, varför en 3e gång? Det finns ingen mening med det här ? Hur ska vi gå vidare? Och även vetandes att nu kommer det blir en utredning, för nu klassas jag som en av de kvinnor som har upprepade missfall ( 3st eller mer) och får kolla om det är något som ligger bakom detta. Just bara den ovissheten, är det något fel på mig, tänk om jag aldrig får bära ett barn?  Men tack vare att jag varit så öppen, kanske kunnat hjälpa andra att känna sig mindre ensamma, så har även folk skrivit privata meddelanden och berättat deras historier, att jag inte är ensam och det ger en så himla mycket. Och man förstår nu, hur vanligt det faktiskt är. 

Idag mår jag mycket bättre och med tiden så läker alla sår, nästan. Såret jag har fått gällande graviditeter kommer nog aldrig läka.  Men på något sätt så blir man så mycket starkare av allt och man lär sig hantera det och hur man kan göra för att må bättre. Försöka se det positiva man har runt omkring sig, att vi har den kärlek vi har till varandra, familj och fantastiska vänner. Hur underbart livet egentligen är och vad man själv kan påverka för att må bra.

Vi har lagt ner graviditetsplanerna nu och vill vänta tills vi känner oss mer redo, vi har precis påbörjat utredningen och sedan får vi se vad den säger oss. Just nu vill vi fokusera på oss själva och vårt välmående, förhoppningsvis i framtiden kommer vi bli föräldrar på ett eller annat sätt.


Gillar

Kommentarer

EmmaPaulsson
EmmaPaulsson,
All styrka till er <3
nouw.com/emmapaulsson