Har varit väldigt dålig på att skriva här och det beror på att jag har haft väldigt mycket att göra och att jag lördagen den 10:e februari ramlade av Pretty och skadade mig.

Jag har lite smått börjat hoppa igen och jag har aldrig direkt varit super intresserad utav det och jag har alltid hållit mig till höjder under 70 cm. Tanken var att jag skulle vara med i blåbärshoppningen som var den 17:e så jag tränade inför det. Jag red för Lena och det gick superfint. En utav ridlärarna kom förbi en liten stund och berömde min hoppteknik. Ungefär en kvart senare så skulle jag hoppa samma hinder som jag hade hoppat flera gånger innan men den här gången tappar jag balansen under språnget. Jag hinner inte sätta mig bak i sadeln ordentligt innan Pretty slår ner sina framhovar i marken och det får mig att tappa balansen helt så att jag flyger av.

Jag slår i först med rumpan och ryggen och jag känner direkt att jag kommer att få några blåmärke där men inget allvarligt. I fallet så hade jag helt glömt bort min högerhand så den slår i riktigt hårt i marken med lillfingret ner först och jag känner direkt hur det fingret domnar bort. Min pappa är gammal fallskärmshoppare så han har alltid varit på mig och min bror att om vi ramlar så ska vi försöka rulla i fallet och hålla armarna nära kroppen så att vi inte bryter något men jag misslyckades totalt med det den här gången. Vänsterarmen hade jag dragit in med högern glömde jag helt bort. Jag sätter mig upp och då kommer smärtan från handen. Lena hjälper mig att ta av ridhandsken och hjälper mig upp på fötterna igen och tårarna bara rinner. Andreas gick och tog Pretty som såg helt förvirrad ut. "Nämen, ramlade du av?" Såg hon ut att tänka. Jag hoppade upp igen för att skritta av Pretty och för att jag inte skulle bli rädd. Mitt lillfinger stack ut en del så vi beslöt oss att åka till akuten.

Min bror kör oss dit och vi är på akuten vid 14.45 ungefär. Jag fick spendera väldigt lång tid på röntgen och läkaren där kunde konstatera att jag hade en spricka i handen och skulle skickas vidare till ortopeden. De hade råkat skicka remissen till Hässleholm istället för Helsingborg så fick vänta länge i onödan på att de skulle fixa det på röntgen. På Ortopeden fick jag vänta i flera timmar på något skulle hända. Väl in på småtimmarna på natten så fick jag äntligen träffa en läkare som skulle dra mitt lillfinger rätt eftersom det var ur led och sedan gipsa mig. De var otroligt snälla på ortopeden trots att det tog så lång tid. Fick filtar och de kom och frågade om jag och Andreas hade fått någon mat i oss.

Läkaren var jättesnäll och trevlig som drog mitt finger rätt. Det var en utav de mest obehagligaste sakerna jag någonsin har varit med om. Trots att min hand var bedövad så gjorde det så ont när lillfingret hamnade rätt och det "plopp"-ljudet som det gjorde var så äckligt att höra. Jag fick göra en sista röntgen innan jag äntligen fick åka hem, mest för att se om fingret nu var rätt och om man behöver operera. Klockan var halv 6 på morgonen när vi äntligen kom hem igen och kunde lägga oss.

Från 14.45 till 5.00 på morgonen var jag på Sjukhuset...

Eftersom det var högerhanden jag skadade så måste jag förlita mig mer på vänsterhanden. Jag kan inte ens rita nu när jag inte kan rida och jobba i stallet. Blir så rastlös av att vara hemma hela tiden så åker ändå ut till stallet och går långa promenader med Pretty så att vi båda kan få röra på oss. Jag ska vara gipsad i 4 veckor och en vecka utan gips sen efter det får jag lov att rida igen. En vecka har gått nu så får hålla ut lite till.

Imorgon så ska jag tillbaka till sjukhuset igen för att röntga handen igen och få se om det har blivit bättre eller om man behöver gå in och operera men jag tror att det inte behövs eftersom de sa att det såg ändå bra ut på senaste röntgen.

Sköterskan frågade vilken som var min favoritfärg så fick jag lila! Bilden till höger visar hur mitt finger såg ut ur led.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Efter att Nanna gick bort så har det känts så tomt här utan någon liten mysboll som kan hålla en sällskap. Jag besökte Tassebo där vi adopterade Nanna ifrån och lämnade kattmat till dem som jag hade kvar. Passade på att klappa på några katter där och jag blev lite förtjust i en grå katt som var väldigt bestämd om att man skulle klappa henne och ge henne uppmärksamhet. Efter att jag hade kommit hem igen så kunde jag inte sluta tänka på henne. Jag kände att jag har ett hem att ge till en katt som behöver ett men jag var osäker på om jag var redo att ta hem en ny katt på så kort tid efter att Nanna hade gått bort. Jag beslöt mig för att tinga den grå katten för den behöver ett hem nu och kan inte vänta på att jag ska känna mig redo och det kändes bättre att bara ta det beslutet. Tänkte även att Nanna skulle bli glad att jag gav en annan katt ett riktigt hem så som jag hade gjort med henne.

I lördags så fick vi äntligen hämta hem henne. Vi beslöt oss för att kalla henne för Singapore och kallas för Singa. Singa betyder lejon på malajiska och vi kände att det passade henne perfekt. Hon är 2 år gammal och blev nyligen steriliserad. Hon är jättesocial och kommer gärna och hälsar på en. När hon kom hit så låg hon under byrån ett tag innan hon vågade sig fram sen accepterade hon sitt nya hem ganska snabbt. Jag kan känna mig lite förvirrad när hon gör saker som Nanna aldrig hade kunnat tänka sig att göra men jag försöker ge det tid. Det är Singa jag har nu och inte Nanna även om jag har svårt att förstå det ibland. Singa har sin egna personlighet och är helt underbar på sitt sätt och jag ska bara vänja mig vid det. Jag älskar henne redan och skulle inte vilja byta ut henne mot någon annan katt.

Jag och Singa när vi hämtade henne från Tassebo i lördags

Likes

Comments

Ärligt talat så mår jag inte så bra just nu och jag har svårt att hitta motivationen till att rita igen. All otur och stress som är runt om mig får mig att tappa orken att göra sånt som jag egentligen tycker är roligt. Kom nyss hem från en mysig helg i Malmö men jag har svårt att hitta orken att fixa middag och göra lunchlådor nu inför veckan. Jag orkar knappt ens packa upp mina grejer. Sen att det är svinkallt och jättemörkt ute hela tiden gör det hela inte bättre. Om jag ska vara riktigt ärlig så är jag orolig över att jag håller på att komma in i en depression igen. Jag försöker hålla huvudet högt och kämpa mig igenom allt men nu börjar det bli väldigt mycket igen för mig.

Jag vill utvecklas när det gäller min konstnärliga sida men just nu orkar jag inte ens tänka på att rita. Jag bara stirrar ner på ett tomt papper och orkar inte. Finns en utbildning som jag behöver göra arbetsprover till nu i nästa månad men jag har ingen motivation eller ork. Allting jag gör blir bara halvdant och saknar känsla och jag känner mig inte nöjd med något alls. Det känns så stressigt och jag klandrar mig själv jättemycket. "Varför är jag inte bra nog?" "Allting är bara dåligt." "Jag kommer aldrig kunna komma in på den utbildningen med den här skiten som jag ritar."

Just nu hatar jag min ADD riktigt mycket. Så fort det blir jobbigt och jag får mycket motgångar så stängs allting av och jag bryter ihop. Jag orkar inget och stressar för mycket i onödan över saker som jag inte kan styra över. Jag upplever känslor mycket starkare än personer som inte har ADD/ADHD så när jag upplever dessa känslor så känns det som att jag drunknar i dem. Jag önskar att jag kunde stänga av alla 1000 tankar som snurrar i mitt huvud hela tiden för att kunna koncentrera på de positiva sakerna för att klara mig igenom allt. Det är ofta jag frågar mig själv hur mitt liv hade sett ut om jag inte hade haft den här diagnosen överhuvudtaget men det är ju något som jag inte kan få något riktigt svar på så det är bäst att låta den tanken vara ifred.

Det blir förhoppningsvis snart lättare igen men just nu väger allt väldigt tungt på mina axlar.

Från när vi var i Varberg.

Likes

Comments

I torsdags fyllde jag 22 år och firade med familj och vänner. Det var väldigt mysigt och trevligt trots alla motgångar som har varit nu. Min tvättmaskin har gått sönder så måste få hjälp med att få den fixad. Det har varit väldigt mycket otur nu för mig så jag hoppas att det snart vänder.

Igår så var det 2 veckor sen vi fick avliva Nanna och jag fick även hem hennes urna. Just nu står den i fönstret där hon brukade sitta och titta ut. Har inte bestämt mig än vart jag ska begrava henne. Ikväll är det första natten på 2 veckor som jag ska sova ensam och det är lite jobbigt. Det är så jobbigt för jag hör små ljud ibland och tänker direkt att det är Nanna men det är det ju förstås inte. Det är väldigt tufft just nu och jag försöker komma vidare med mitt liv men det är inte lätt men med tiden så kommer det nog att bli lättare.

Från nyår i Karlskrona

Likes

Comments

Jag har inte skrivit något här sen i början av december och det beror på att Nanna blev dålig och hon behövde min uppmärksamhet. Hon fick en inflammation i tunntarmen och i bukspottkörteln som gick hårt på henne. Trots det var hon en riktig kämpe och Djursjukhuset sa att de aldrig har träffat en katt med så mycket kämpaglöd. Hon var inlagd i nästan en vecka och fick sedan komma hem. Hon fick mediciner mot allt möjligt och var nästan helt återställd. Hon var lika social och pratglad som alltid, men det enda var att hon var mycket tröttare än vanligt.

Den 23:e december började hon spy väldigt mycket och kunde inte hålla någon mat kvar i magen. Till slut hade hon spytt så mycket så att det bara kom upp vitt skum från magen. Veterinärerna hade konstaterat att Nanna hade en kronisk tarmsjukdom som nog aldrig kunde botas helt och hållet. Hon hade kämpat i över 2 veckor och vi fick ta ett väldigt tufft beslut att låta henne somna in för gott. Nanna hade varit så stark och kämpat så otroligt länge men hon orkade inte mer. Man såg att hon verkligen led utav att spy hela tiden och ville mest bara ligga ner.

Vårt avsked var trots omständigheter väldigt fint. Vi befann oss på Djursjukhuset här i Helsingborg i ett speciellt rum där man tar avsked till sina djur. De hade tänkt levande ljus och lät oss vara ensamma med Nanna en stund innan det var dags. Jag höll i hennes tass tills hon tog sitt sista andetag och tackade henne för ett underbart år. Innan hon gick bort så låg hon och snarkade utav det lugnande som hon hade fått och det fick mig att känna mig fridfull. Att hon kunde få avsluta sitt liv på ett så lugnt och fridfullt sätt betydde mycket. Det jobbigaste var att gå därifrån. Även om man visste att Nanna finns inte mer så kändes det så konstigt att bara gå hem och lämna hennes kropp där. Hon ska bli kremerad så kommer få hem hennes urna sen.

Ärligt talat så måste jag säga att detta är den sämsta julen som jag någonsin har varit med om. Jag har gråtit och gråtit. Att komma hem till en tom lägenhet med bara Nannas saker fick mitt hjärta att brista. Nanna fattas mig så otroligt mycket. Tänk att man kan älska ett djur så fruktansvärt mycket. Som tur fick jag lov att sova 4 nätter hos min kära vän Gisela för att jag inte ville sova ensam hos mig själv. Hon och hennes familj har varit till stor hjälp och tröst. De har alltid funnits för mig och de är som min extrafamilj. Mamma hjälpte mig att plocka undan alla Nannas saker från min lägenhet och jag grät hela tiden. Vill inte ha det framme för det påminner mig om att hon inte längre finns med oss och det gör så ont att tänka på det. Vi lade ner allt i källaren för framtiden om vi skaffar oss en ny katt.

Minns första gången jag träffade henne på Tassebo och hon kom direkt springandes och jamades mot mig. Jag klappade henne och blev direkt blixtförälskad i henne. Jag kunde inte sluta tänka på henne och kände mig som världens lyckligaste människa som hade fått Nanna som min egna katt. Hon var otroligt social och pratglad, inte nog med det så var hon otroligt tålmodig. Hon varken bet eller klöste en när man höll på att fixa med henne. Så fort man klappade henne så gjorde hon söta små ljud och purrade glatt. Hon låg gärna i knäet hos en och sov ibland i sängen och höll en sällskap. Nanna var så speciell och jag är så tacksam över den tiden som vi fick tillsammans. Min mamma brukade säga att Nanna var alldeles för fin för den här världen och det är nog sant. Jag önskar att vi hade kunnat få mer tid ihop än det vi fick men jag är ytterst tacksam för den tiden vi hade. Hon fick mig att växa otroligt mycket som människa och jag fick återigen uppleva glädjen med ett eget husdjur. Det där med att ta hand om någon som behöver en fick mig att bli så mycket starkare som person. Jag vill tänka mig att Nanna är i himmelen nu tillsammans med de andra djuren som jag har haft som har gått vidare.

Vila i frid nu älskade Nanna. Jag kommer alltid att sakna och älska dig.

Tack så mycket för allt, Nanna.

Likes

Comments

Det känns lite konstigt att det helt plötsligt är december? Men jag är glad för då är det inte långt kvar tills att det börjar bli ljusare igen. Jag är riktigt trött nu på detta mörker, jag mår verkligen dåligt av det.

Nu är min vecka avslutad och jag känner mig stolt över mig själv som har fixat med att gå upp till halvtid och sen dessutom rida Pretty efteråt. Jag har ridit henne alla dagar i veckan nu förutom i tisdags, då fick hon vila. Pretty gick jättefint idag och jag känner mig så glad över hur långt vi har kommit ihop. Jag minns när jag och Gisela var små och hon ledde mig runt när jag satt på Pretty, haha. Det känns bra att jag verkligen har utvecklats och blivit mycket bättre.

Jag känner att jag börjar få problem med mina fingrar. På morgonen när jag vaknar så känns dem som att man har sovit på dem och man behöver röra på dem för att få igång dem igen. De är ganska stela då och kan göra ont. Jag känner av att de har börjat göra mer ont och det märks i stallet ibland. Det står på min medicin att ledvärk kan vara en vanlig biverkning och jag ska försöka få tag på min läkare på måndag och kolla med henne.

Nu ska jag bara njuta av att det är helg och ta det lugnt.

Solnedgången igår var otroligt vacker!

Likes

Comments

Har nu gått upp till halvtid så är nu i stallet 4 timmar om dagen varje vardag. Jag känner mig så stolt över att jag har kommit så långt jämfört med innan. Det känns faktiskt lite bättre nu med allt och det känns som att saker och ting börjar falla på plats igen. Det går på rätt håll med allt och det är bra. Jag har fått storstädat i min lägenhet idag med Lena så jag känner mig väldigt nöjd (och trött). Det är så skönt att ha så underbara personer i min närhet som hjälper mig att komma upp på fötter igen när det känns jobbigt.

Jag känner att det där med att ha blivit medryttare på Pretty har verkligen hjälpt mig med mitt självförtroende över hur mycket jag kan och klarar av. Lena och Gisela är så underbara som har gett mig den här möjligheten och jag har växt så mycket utav det. Framförallt så rider jag mycket bättre än vad jag gjorde innan och jag är så glad över att jag tog tag i ridningen igen. Tänk att djur kan påverka ens mående så otroligt mycket. Jag ångrar inte en sekund av att ha adopterat Nanna från Tassebo. I morse så hoppade hon upp i knäet på mig och lugnade ner mig när jag kände mig stressad och lite ledsen. Både Pretty och Nanna får mig att må så mycket bättre och jag är tacksam över att få ha dem i mitt liv. 

Jag kämpar på och jag tänker inte ge upp.

Jag, Nanna och Pretty

Likes

Comments

I onsdags så träffade jag min läkare angående min medicin och vi pratade om att lägga till lite extra. Nu när det blir mörkare och mörkare så mår jag mycket sämre och jag känner att det blir jobbigare att göra saker. Jag får slut på energi mycket snabbare och jag känner mig ganska deppig under den här perioden. Det känns som att jag inte får ut så mycket av mina dagar som jag hade velat och att jag sitter "fast" eller hur jag ska förklara det på ett bra sätt. Har även haft en del problem med ångestattacker som smyger sig på mig som jag har fått kämpa lite med. Jag undrar ibland om jag hade haft lika stora problem med ångest idag om man hade upptäckt min ADD tidigare när jag var liten. Det är nog en fråga som jag aldrig kan få något säkert svar på men jag får ta och jobba med det jag har idag och jag är tacksam över att man insåg att jag har ADD.

Vi kom fram till att jag fortsätta ta 54 mg Metylfenidat på morgonen och sen vid lunch efter att jag har ätit så ska jag ta ytterligare 18 mg. Det är som en liten knuff för att jag ska kunna fortsätta hålla igång och inte känna mig lika trött och deppig. Min medicin löser inte alla mina problem men den får mig att kunna göra saker mycket enklare. Vanligtvis så brukar jag känna mig supertrött när jag kommer hem och så fortsätter jag känna mig ganska trött tills jag ska sova. Men nu med 18 mg extra så känner jag mig supertrött när jag kommer hem och när jag väl har fått vila en liten stund så känner jag mig piggare än innan.

Jag hoppas på att kunna gå ner till bara 54 mg igen till våren när det blir ljusare och man kan börja andas ut igen efter vintermörkret. Imorgon så kommer jag även gå upp till att vara i stallet 4 timmar om dagen så känner mig ganska nervös men det kommer nog att gå bra. Jag brukar oroa mig en hel del i onödan men det är när saker och ting ändras lite i min vardag som får mig att känna mig orolig. Jag känner mig väldigt trygg i stallet och de jag jobbar med är väldigt snälla och förstående så känner att jag kan vara ärlig med dem och kan säga till när jag mår dåligt och behöver ta en liten paus.

"För varje två steg som man tar framåt så kan man ibland behöva ta ett steg bakåt innan man kan ta två steg framåt igen och det är helt okej." Lena säger så fina saker som får mig att må bättre och tänka att det är okej att inte alltid vara okej.

Fin solnedgång från tidigare nu i november när jag var på väg hem från stallet.

Likes

Comments

Igår så var jag och pappa och såg när MFF spelade och tog emot sitt guld i Malmö. Jag är egentligen HIF:are men jag är jätteglad över att det var ett annat Skånelag som vann Allsvenskan. Som jag sa igår så är det så himla tramsigt med det där att bråka och tjafsa mellan HIF och MFF. Min morfar är som sagt gammal ordförande för HIF och han tycker om båda lagen och båda lagen har verkligen behövt varandra under åren. Vi ska vara glada över att det var ett Skånelag som vann och inte ett svenskt.

Men vi hade det superroligt och vi träffade många som vi kände genom fotbollen, både som pappa känner och som jag har träffat med morfar. Fick även se Zlatan med egna ögon för första gången och det var riktigt häftigt! Han satt ett par rader bakom oss. Helt sjukt att jag befann mig så nära honom. Det var så trevligt och roligt, det var ju ett extra stort firande eftersom de nu har 2 stjärnor. Jag kände mig så trött när jag kom hem att jag nästan lade mig direkt, haha.

Idag så har jag varit ute i stallet och jobbat och det känns verkligen hur mycket kallare att det börjar bli nu. Lite segt blir det men annars tycker jag att det har gått bra idag. Red Pretty en liten sväng inne i ridhuset. Hennes benskydd var väldigt blöta så jag lade dem på tork så jag fick rida utan dem så red lite försiktigt. Det kändes helt okej och det var mysigt med en liten runda med henne.

Några bilder som jag tog på matchen igår, lite synd att de förlorade men de vann guld ändå så jag är nöjd.

Likes

Comments

Har haft en del att göra så har haft lite svårt med att hitta tid att skriva här. Tänk att det redan är November! Tiden går jättesnabbt nu känns det som. Det blir mörkare och kallare hela tiden nu och det känns ganska deppigt. Blir jobbigare att orka gå upp på morgonen och ta tag i saker och ting men man får tvinga sig till att orka med.

Igår så red jag och Gisela ut. Jag red Pretty och Gisela fick låna en ridskolehäst som heter Fille. Verkligen jättesnällt att vi fick lov att göra det av ridskolan. Det var verkligen superroligt och jag har nog aldrig galopperat så snabbt innan med Pretty. Jag är glad över att jag är så van vid hur hon rör sig annars så hade jag lätt flugit i backen när vi väl drog iväg, haha. Jag hoppas verkligen att vi kan göra om detta fler gånger för det var så underbart och jag kände mig så glad för det var verkligen nostalgi från när vi var yngre och red ut tillsammans.

Jag lyckades förresten halka på en gummimatta inne i stallet så har fått ett jättestort blåmärke på mitt ena knä. Jag önskar att någon hade kunnat filma när det hände för det måste ha sett jätteroligt ut för jag ska hänga upp ett grimskaft mitt i farten så håller liksom i grimskaften med båda händerna när den fastnar på kroken och jag flyger i golvet. Blev ett långt spår efter mig där jag gled, haha.

Imorgon så ska jag ner till Malmö och träffa pappa. Han bjöd med mig att se MFF:s guldfest så det ska bli spännande. Jag är ju HIF:are men jag är glad så länge det är ett Skånelag som vinner. Förstår inte riktigt det här hatet mellan MFF och HIF. Min morfar är ju före detta ordförande för HIF och han sa att utan MFF så hade inte HIF blivit så stora som de var under hans tid. Nåväl, Jag och pappa hade tänkt passa på att äta lite lunch på Friday's innan matchen så det ska bli trevligt.

Bild som jag tog i Malmö förra helgen.

Likes

Comments

Instagram@catnipers_art