Vi börjar om

Igår hände två saker som gjorde mig väldigt glad. Den ena handlade om häst och den andra om människa. Jag åkte från stallet med en bubblig känsla i magen; av glädje, av att vara något på spåren, av hoppfullhet och av tilltro (jag inser att jag låter aningens nyfrälst #hjärtögon). Detta inlägg riskerar att bli en rätt lång historia. Hoppas jag kan hålla det stringent!

Såhär då: Nu har jag ridit Zahara i dryga två månader (kanske närmare tre, minns inte riktigt) och ni som följer bloggen och känner mig genom den vet att jag inte vill använda träningsmetoder som förutsätter att hästen "skall" någonting (hästen skall ge efter, hästen skall respektera skänkeln, hästen skall lyssna) för om detta uttalas anser jag att man lägger ett alltför stort ansvar på hästen. Min syn är att hästen inte är ansvarig för någonting i vår relation eller i vårt arbete, utan allt är upp till mig. Det är mitt ansvar att se till att hästen utför det jag ber om med glädje. Det är även mitt ansvar att analysera varför hästen eventuellt inte gör det jag ber om, utan att armbåga mig fram med ett: "den skall". Sätter man en förväntning på hästen om att den "skall" så kommer man lätt för nära tanken om att hästen är "dum" om den inte gör som den "skall" och jag vill inte ens hamna i de tankebanorna, för hästen är aldrig dum. Min djupaste tro är att hästen är en reflektion av vad jag ber om och hur (samt vad den klarar av i stunden), så ett "nej" från hästen beror alltid på att jag bett om fel sak eller på fel sätt; alltså, mitt ansvar. Det enda jag (ibland med fysisk) med bestämdhet hävdar i förhållande till hästar är mitt eget utrymme (de får inte springa på mig, eller hugga efter mig medan jag t.ex. lämnar mat i krubban. Får inte. Brukar sällan vara ett problem med hästar som man har lärt känna, men några integritetsgränser får man faktiskt lov att ha gentemot hästarna, precis som de får ha emot mig; jag "tvångspussar" t.ex. inte en häst som vill dra bort huvudet. Jag är lyhörd på hästens kroppsspråk och förväntar mig samma sak tillbaka).

Något som kan bli besvärligt om man anammar dessa tankar är dels ifrågasättandet av sig själv, vad man har för förväntningar på sin häst och om det man gör faktiskt är i samförstånd med sin häst, samt att man kanske blir tvungen att backa många steg, för att man tidigare varit på en nivå där man sagt åt hästen vad den skall göra, men när man istället lyssnar in hästen och anpassar sig efter den, kan man inte längre göra de arbetsmoment man är van vid. Ett tungt steg av självrannsakan som kräver att man är grundad i sina prioriteringar och vill ta till sig tankesättet: "betyder det mest för mig att min häst har förtroende för mig och är avslappnad i vårt jobb, eller betyder det mest att utvecklas enligt stegen på utbildningsskalan? (jag och Zahara har, förutom hoppningen, t.ex. bara skrittat och travat på en volt de senaste dagarna när det har varit dressyr på schemat, för prioriteringarna har ändrats från att hon ska "komma igenom i kroppen" till att jag måste värna att hon är bekväm och aldrig drar henne i munnen, så att hon så småningom kan börja slappna av och börja jobba på ett bra sätt med kroppen som kommit genom trygghet och avspändhet). För somliga är dessa tankar helt ogreppbara. Vissa är inte intresserade av att lära sig mer om hästens psykologi och välbefinnande och menar att hästen är nöjd så länge den har en tydlig ledare och gör som den blir tillsagd. Men för mig känns det inte rätt att försöka hitta avspändhet genom spänning, vilket jag upplevt när jag ridit Zahara "i ramen". Att korrigera hästen är ytterligare en aspekt i träningen. Det måste vara OK att förtydliga vad man ber om, men jag tror att de flesta märker på sin häst om man gör det på ett sätt som skapar spänning, eller om man gör det med en attityd av: "OK, hur ska jag bättre kunna förklara mig för min häst så den får chans att göra rätt och utan att stressa den?", att låta hästen få flera chanser att leta sig fram till ett svar på min förfrågan, kanske med olika reaktioner, men aldrig genom hård hjälpgivning, utan istället genom mycket beröm när det blir rätt.

Om vi håller tanken om ovanstående filosofi (att det inte finns något "skall" och att jag som ryttare/hästmänniska bär allt ansvar över vår relation och arbete) i bakhuvudet, så kan ni kanske förstå att det har... skavt i mig när jag blivit ombedd att ta mer i Zahara och liksom rida henne "in i handen", att ett "stöd" på bettet kan vara 10 kg i handen. Å ena sidan har jag sett personernas egna hästar som är fina, välmusklade, mjuka och helt utan anmärkning i kropparna, kommer med spetsade öron i hagen och verkar allmänt glada med livet och sitt jobb (samt att jag har sett mjuk och fin ridning på dessa hästar), å andra sidan har jag känt att det måste finnas en annan väg mot samspel än att först "visa" vad som är berömvärt genom bryskare ridning än vad jag menar kan vara trevligt för hästen (och jag är en ganska soft/blödig ryttare som inte kan komma ifrån att det är en MUN jag sitter och håller i, förbunden med min hand genom en metallbit. Kan helt enkelt inte släppa denna tanke när jag ombeds rida med mycket "stöd") för att sedan ge efter först när hästen har gjort det, som belöning och bekräftelse.

Så jag ringde Per-Hendrik Waaler. Sedan jag "upptäckte" honom via någon artikel i Hippson har allt han sagt och förmedlat framstått som helt logiskt för mig. Läs gärna referatet från en clinic med honom här. Jag har tänkt att "honom vill jag träna för när det blir dags med Stina", men så korsades mina och Zaharas vägar och jag behöver hans stöd NU. Jag har mina prioriteringar klara: det viktigaste är en avspänd och tillitsfull häst som är positivt inställd till jobb. För mig är det mer värt att behålla känslan av tillit och avspändhet än att röra oss uppåt i utbildningsskalan eller vad som anses vara bra i andras ögon. Sålänge jag prioriterar tilliten och att vara en bekväm last på Zaharas rygg rör vi oss mot målet. Att göra svårare och svårare saker enligt "skolboken" men med en spänd häst, är att röra sig bort från målet. Jag vill jobba mot målet (som är att rida bra dressyr och givetvis göra mig till en bättre ryttare och Zahara till en starkare och smidigare häst) med en bra magkänsla genom hela processen, hur "blödig" jag än är (och i ärlighetens namn tycker jag kanske inte att jag är så blödig, jag tycker att Pers system och mina tankar om hästen och vår relation är respektfulla och grundade på vetenskap och erfarenhet, inte på att jag är en vek person). Jag förklarade min situation och ett långt pep-talk senare åkte jag till stallet och red.

Den dagen tog vi en skrittur ut på lång tygel. Sedan jobbade vi lite på utebanan, mestadels i skritt. När Zahara insåg att jag inte tänkte hålla hårt i tyglarna började hon dra dem ur händerna på mig. Hon ville försäkra sig om att tygellängden var så lång att jag inte skulle kunna ta henne hårt i munnen. Det var OK. Hästen får ta initiativ för att försöka förmedla vad den vill och inte vill, sedan är det mitt ansvar att få den med mig på mina idéer, genom att visa att det aldrig blir obekvämt för den. Vi jobbade på så: Zahara drog tyglarna ur händerna på mig, jag samlade försiktigt upp dem och försökte hålla en mjuk kontakt, hon drog o.s.v. Vi gjorde några övergångar och kontakten var hela tiden densamma, var hon än hade sitt huvud: mycket lätt och jämn på bägge tyglarna, som på en häst som man håller på att rida in, ungefär. Efter kanske 20 minuter på banan kände jag "det" i en avsaktning: hur hon kom upp med ryggen och blev intuitiv att rida. Jag kunde sakta av för sätet utan att hon svankade och blev stretig i munnen, utan bibehöll den fjäderlätta kontakten och saktade av genom att komma under sig med bakbenen. Några sådana avsaktningar, sedan slutade vi.

Jag har märkt det nu, när jag börjat lyssna mer på Zahara, att hon är en väldigt känslig häst. Jag behöver faktiskt bara tänka "trav" och trycka några gram med vaderna, så blir det trav. Jag behöver bara fokusera på vad det är jag vill att hon ska göra, och trycka lätt med vaden, för att få henne att gå åt sidan. Men som Suvi sa till mig: det gäller att jag kan slappna av själv! Och det gör jag när jag får lov att rida på detta inkännande, försiktiga vis. Det är en känsla som är så himla svår att förklara, men man känner ju när det blir "rätt", när man har hästen med sig, när den släpper ner en på ryggen och när man i princip bara behöver tänka vad man vill göra för att förmedla ut det i sin egen koordination och vägvisning till hästen. Det är en underbar känsla. Som håller i några steg ;) tills jag lyckas göra något okontrollerat med min kropp eller börjar tänka på vad jag skulle vilja uppnå (forcera), eller blir stressad för att någon annan tittar, och så har jag sabbat allting. Som sagt, hon är en känslig häst ;)

Igår gjorde vi samma sak, men inne i ridhuset. Där var även stallägaren som jag ridit för ett par gånger och som vi hopptränar för. Jag blev lite nervös tänkte att hon skulle fundera vad det var jag höll på med, så jag sa helt enkelt som det var; att vi hade börjat om, och skulle prova en ny metod. De flesta människor hade nog reagerat med att bli småaktiga och kanske ta illa upp, men stallägaren svarade med nyfikenhet och att berätta om sina egna erfarenheter. Vi red runt lite; hon på sin vackra, stora, bruna häst som flöt fram och jag med min gula pinne till häst som helst ville göra en trekantig volt och spana in konstruktionen i takbjälkarna. Gäller att vara iskall i en sådan situation. Gäller att verkligen tro på det man håller på med och inte tappa fokus eller bli stressad av att någon annan ser bättre ut. Maximalt fokus på mig och Zahara och inte ens se någon annan i ridhuset. Bara lyssna på hästen och försöka bemöta den, trots att det ser ut som ponnyridning på Skansen i andras ögon. Så gjorde vi några övergångar och där! Där var det igen! Den där känslan av att allt blev rätt, att Zahara kom upp med ryggen, behöll en lätt kontakt i tygeln, inte blev stressad, utan förhöll sig avspänt nyfiken till mig. Så jag struntade i att sakta av, utan tänkte att vi kunde trava några varv till på det där tankestyrda sättet, och det kunde vi! Jag blev nästan tårögd och ni som har känt det vet: hur fantastiskt lätt allt känns när man är i harmoni med sin häst. Det var inte flashigt, det var inte elektriskt, men det var bekvämt. För oss bägge. Och så kom en röst nerifrån kortsidan: "Hon ser fin ut Carro! Avspänd!" från en tränare som jag alltså precis förklarat för att jag ville testa en annan metod. Fy fan vad glad jag blev. Storsinta människa. Jag känner mig så trygg och glad i Zaharas stall. När jag åkte hem sedan satt jag och fånlog i bilen: över stallägarens prestigelösa bemötande, över att få bli accepterad, över att det kändes som att jag faktiskt hade börjat kommunicera med Zahara, över att ha fått kvitto på några varv när det kändes "rätt"...

Som Per-Hendrik själv brukar säga: "Det ser lika tråkigt ut som färg som torkar" för det går långsamt och är ingen uppvisning med wow-faktor, men känslan... Den är värd allt. Det här får ta den tid det tar. Vi siktar mot en imaginär TV-skärm som visar utopin av oss som ekipage, och för varje dag vi jobbar med tillit och acceptans, utan att forcera, närmar vi oss skärmen.

Ikväll finns det planer på en begivenhet som definitivt kommer att skrivas om här på bloggen, men det är lite teknik inblandad och den har en tendens att svika mig, så jag hemlar mig sådär blogg-störigt ett litet tag till.

PS. Det är nu ni skulle kunna passa på att kalla mig hycklare, för när vi hoppar eller rider ut så blir det lite grövre hjälpgivning, för då är Zahara taggad och jag lyckas inte göra henne super-uppmärksam på mig. De är ju trots allt individer också, hästarna. Vore jag helt ortodox skulle jag väl bara skritta på banan tills det kändes helt avspänt, sedan trava, sedan rida över en bom och hela tiden vara beredd att backa om jag inte kunde använda mig av endast de mest finstämda hjälperna, men Zahara tycker ju att det är kul att både vara ute och att hoppa, så mitt val faller på att försöka hitta den totala harmonin när vi är på banan och hon inte har så mycket annat att fokusera på än mig, och att göra vad som behövs för att kunna styra och bromsa när vi är ute och när vi hoppar ;) DS.

Ovidkommande bildmaterial hederligt stulet från Zaharas ägare, Malins blogg (från i tisdags, när vi hoppade. Det var kalaskul, men fröken var matt och dåsig. Värme + pälsfällning trolig orsak. Hon var ändå tapper hopphest. Ni måste kolla på denna film . Vi är ekipage nummer tre.).


Gillar

Kommentarer

ar-tanten
,
Tänker som du och fann likasinnade inom den akademiska ridningen där stor hänsyn tas till hästen, jag bor i Jämtland och tränare växer inte på träd här... Lycka till!
carolineshästdröm
carolineshästdröm,
Jag låter mig inspireras av lite allt möjligt jag 😉 Skönt att du "hittade hem" i den akademiska ridkonsten (psst, har du lyssnat på SR's "hästpodden" på det avsnittet som behandlar klassisk dressyr?). Lycka till till dig också och hoppas att ni får möjlighet att träna på däruppe i skogarna 😉
nouw.com/carolineshästdröm
Malin,
Vad kul Carro! Jag brottas ju med samma tankar och ibland känner jag att jag våldför mig på hästen när jag tar extra, det händer ju framförallt när jag rider för tränare... Vilket såklart är extra trist, lite därför jag inte rider markarbete för någon fast tränare nu utan håller mig till WE-träningar. Jag har dessutom bokat in mig på på en clinic för Per i påsk, uppsuttet... som jag dock försöker komma ur då vi ska bygga stall och det dåliga samvetet tar över om jag åker iväg en hel dag. Men efter att ha läst ditt inlägg vill jag nog inte alls komma ur den sitsen.
doohs.blogg.se
carolineshästdröm
carolineshästdröm,
Jamen, det låter som att vi har rätt mycket samma känsla. Jag hejjar såklart på att du ska ta chansen och rida för Per 😉 Stallet låter sig byggas nån annan dag. Ni har ju hela härliga sommarn på er...
nouw.com/carolineshästdröm
Emma F
,
När jag tror att det inte går att gilla dig och din inställning till hästar och ridning mer, så BAM! kommer det här inlägget. När jag väl börjar rida igen så hoppas jag verkligen att jag också kommer kunna göra exakt så som du beskriver. Ska bara hitta hästen och tränaren först...Skåne kallas ju ofta för Sveriges häst-Mekka, men det känns som alla tränare som jag är intresserad av håller till i dina trakter. Det ska iaf bli väldigt kul att följa din träning framöver!
carolineshästdröm
carolineshästdröm,
Men, vad gullig du är! Tack snälla för kommentaren! Nu ska jag nog orka vrida hjärnan ett par varv till för att klämma ur mig något mer läsvärt inom närmsta tiden 😉

Va? I MINA trakter?! 😉 Själv tycker jag ju att allt händer neråt i landet. Please, enlighten me! Ge mig några namn inom en tiomilsradie som jag kan kolla upp!
nouw.com/carolineshästdröm
Jennifer,
Väldigt intressant inlägg med mycket kloka tankar (som alltid). Jag håller ju i grund och botten med dig i allt sånt här, men min häst har också fått mig att förstå att det inte är så "enkelt"... Jag blir dessutom lite kluven hela tiden och det i sig skapar ju problem. Är jag för snäll nu? Är jag för hård (=bestämd inte våldsam) nu? Vet inte ens hur jag ska få fram mina tankar kring detta då det snurrar som tusan i huvudet igen nu efter dagens pass. Där Flippan försökte dra iväg med mig heeela tiden för att hon var så SATANS PIGG. Låter man henne ta över är det rätt kört sen, men man får verkligen inte heller pressa henne på fel sätt. Hennes riktiga namn är Fair Play och det passar henne extremt bra, det är en sån enormt fin balansgång det där att pusha henne lite i träningen men utan att skapa spänning. Det är ju knappast lätt och behagligt för oss människor att träna heller, det ÄR ju JOBBIGT att träna, så att det kan ta emot ibland och man kanske behöver en push i rätt riktning borde inte vara fel? Men att göra det på ett respektfullt sätt är väl det som är viktigt och frågan är var den linjen går? Kan sitta och svamla om detta hur länge som helst nu känner jag så ska ge mig. 😉 Men först ska jag läsa inlägget en gång till för jag tyckte det var så bra!
www.jenniferdressage.se
carolineshästdröm
carolineshästdröm,
Ja Jennifer. Jag förstår dig! Jag menar absolut inte att mina tankar är facit på något och jag brottas också med en massa tvivel på hur jag ska lösa situationer som uppstår på ett sätt som inte blir obehagliga för hästen. Zahara är så himla schysst, men jag har ju sett på din blogg hur Flippan kan vara ibland och för att säga som så: jag hade nog inte rett ut henne. Jag vet ju att du tänker en massa på träningsmetoder och hästvälfärd, men man måste också ta med i beräkningen att du känner din häst bäst. Har du någon tränare som du verkligen känner dig bekväm med, som du kan bolla med?
nouw.com/carolineshästdröm
simpledressage
simpledressage,
Det är beroendeframkallande att känna ryggen komma upp. När man väl har känt den känslan vill man bara ha mer och mer av det.
nouw.com/simpledressage
Camilla,
Jag ser jättemycket fram emot resten ^^ Och jag följer med intresse eftersom jag som jag sagt innan misstänker att detta sätt är "the way to go" med min dam för att komma framåt.
camillajarnedal.blogg.se
carolineshästdröm
carolineshästdröm,
Mer kommer! min hjärna går på högvarv. Det är ganska svårt att omvärdera vissa saker man har hållit för sanna, men jag är beredd att försöka mitt allra allra bästa med öppet sinne. Plocka det som du tycker låter logiskt och fråga om du tycker något låter märkligt 😊
nouw.com/carolineshästdröm
Jessika,
Så härligt att läsa, vad bra du satte ord på detta! Jag känner igen mig i precis allt du skriver, speciellt det där med att rida omkring bland andra och veta att det ser ut som att man är en nybörjare som svajar omkring för första gången, men att man måste stå på sig för innerst inne vet man att det är rätt väg att gå. Jag minns den känslan från framridningar på dressyrtävlingar, då värmde jag alltid upp på helt långa tyglar i trav och hästen som var spänd i början spanade och spejade åt alla möjliga håll, kanske till och med skyggade och sprang iväg lite, ja det såg verkligen ut som att jag var ute och travade för första gången i mitt liv tror jag. "Korta upp tyglarna och rama in för f*n!" gissar jag att många tänkte. Och samtliga runtomkring oss red sina hästar "i ramen" direkt efter framskrittning eller till och med direkt efter uppsittning. Det var många gånger lockande att bara korta upp tyglarna för tidigt, men där gäller det som sagt att stå på sig, annars stänger man ju bara in spändheten i hästen. Till slut släpper det, man känner det där lyftet när ryggen kommer upp, och kan därifrån ta en kontakt i tyglarna och senare jobba i en högre form (vilket hästen såklart ska vara stark nog för när man har kommit till det läget att man har åkt ut på tävling).

Om du inte redan har läst Hestenes klan så MÅSTE du göra det! Det borde vara obligatoriskt för alla som sysslar med hästar. Fråga Per! 😉
www.ridfroken.blogspot.com
carolineshästdröm
carolineshästdröm,
Jessika <3

Vi får bli de där som håller varandra om ryggen när andra undrar vad vi håller på med 😉

Hestenes klan, ååh, nu har jag sett den titeln snurra förbi så många gånger på olika ställen, så jag måste väl ta och leta upp den boken!
nouw.com/carolineshästdröm
Ida,
Åh, så bra skrivet! Kloka du. Du beskriver verkligen hur man vill att det ska kännas. Så härligt att det lyckades!
www.smalandhorsestory.se
carolineshästdröm
carolineshästdröm,
Tack snälla! Jag gör tappra försök att bli den hästmänniska som jag hade velat ha som ägare 😉 Dock försöker jag sluta med att beskriva situationer som "lyckade" eller "misslyckade". DEt krävs om jag ska kunna förhålla mig analytisk och inte värdera att hästen försöker förmedla något till mig som ett nederlag, även om det inte var vad jag själv önskade av situationen. Makes sense?
nouw.com/carolineshästdröm
Emma F
,
Det är nu jag får erkänna hur dåliga mina geografikunskaper är...tänkte tex på Karin Öljemark och Traudi Björling. Du har ju helt klart närmare till dem än vad jag har, men inser (efter att ha tittat på kartan) att det kanske inte är en resa man gör en gång i veckan precis. Per Hendrik W visste jag inte var han bodde, såg nu att det var ju inte alls nära dig. Letar vidare efter Skåne-tränare!
carolineshästdröm
carolineshästdröm,
De två namnen är annars "spot on" och jag har kikat på möjligheterna att träna för dem bägge, men som sagt: det blir långt och bökigt och helt enkelt alltför dyrt tillslut 😟 Men skulle väldigt gärna åka på någon helgkurs på Velaro i framtiden! Har även sett att KAjsa Boström verkar komma till Västervik ibland. Hon är en given tränarkandidat!
nouw.com/carolineshästdröm