Att välja hästar och vara i behov av stöd.

Detta är ingen snyfthistoria. Det är en reflektion över betydelsen att få stöd om man råkar bli en hästtjej eller –kille.

De flesta bloggar jag läser och ryttare jag följer har någon i sin absoluta närhet som tror på dem, en person som lägger tid, kärlek och säkert pengar på att hjälpa en ryttare med brinnande intresse och ambition; Lina Dolk har sin syster, Nina Raademaekers sin mamma, Nellie Berntsson hela sin familj, Charlotte Haid Bondegaard sin pappa och Rasmus, Emelie Brolin sittfamiljehem Brolöten… Ja, ni fattar. Jag menar inte på något sätt att dessa personer är utan ambitioner eller jävlar anamma, det krävs nog oerhört mycket driv för att skapa sig en vardag som innefattar en elitsatsning med häst, oavsett förutsättningar men här är ett inlägg från "den andra sidan". 

Jag avundas dem. Den fula avundsjukan som bubblar i kroppen när Nina R. sitter på sin flotta Bizet med sin mamma bredvid ekipaget och bildtexten lyder något i stil med: ”Tack mamma för all support. Jag älskar dig!” Jag missunnar inte, men för egen del blir jag ledsen och känner att jag gått miste om en chans.

Jag har i HELA mitt liv älskat hästar. Jag kommer ihåg när jag var mellan 8-9 år och läste Britta och Silverböckerna med en längtande känsla i kroppen. En dag stod det en hästtransport på vår gata. Det var väl någon som skulle flytta, tänker jag såhär i efterhand när jag själv använt mig av hästsläp för det ändamålet några gånger, men då cirklade jag runt det där släpet minst 30 varv; stod det en häst i det? Det luktade ju häst tillochmed…Tänk om det var någon som övergivit sin häst där i släpet och det var meningen att jag skulle rädda den och visa alla på ridskolan vad vi kunde på de där hopptävlingarna jag aldrig fick vara med på? Tillslut öppnade jag skötardörren.Det stod såklart ingen häst där. Den initiala besvikelsen gick över, men jag hoppade ändå in i släpet och satt en stund och drömde mig bort.

Mina föräldrar betalade en del av min ridning och det handlar inte om att jag tycker att jag hade rätt till en egen häst. Jag fick chanser på medryttarhästar att åka och träna och tävla. Det handlar om att jag inte blev sedd i det forum där det hade betytt som mest; där det fanns en drivkraft, en styrka och en envetenhet som inte kom fram i några andra situationer och att möta det med en liten bit av eget engagemang. Jag hade inte behövt få en egen häst. Jag skapade mig möjligheter att få rida på fina hästar ändå. Jag behövde inte pengar, jag jobbade från jag var 14 i en ridsportbutik och betalade mina egna träningar, men jag hade behövt skjuts lite då och då, en dragkrok på bilen och bli mött av: ”Va!? Ska du få tävla på din medryttarhäst? Vad kul! Behöver du hjälp med något?”

Jag blev sedd av andra. En hel vinter satt damen som ägde min medryttarhäst och körde mig till ryttarstadion en gång i veckan för att jag även under vintern skulle kunna träna. När jag tänker tillbaka på de där kvällarna blir jag varm i hjärtat, hur hästägaren satt och frös på läktaren medan jag skumpade runt på hennes fina dressyrhäst. Men hon var inte familj. Hon hade givetvis andra åtaganden och hästen fanns inte i hennes liv för min skull, så engagemanget fick ju lov att stanna någonstans, även om hon gjorde mer för mig och mitt brinnande intresse än vad någon annan dittills gjort och visade vad det kan göra för självkänslan och motivationen att ha någon som ser en, som  ställer upp och tror på en.

Det enda jag ville var häst. Andas häst, leva häst, tänka häst. Det vill jag fortfarande. Kanske för att jag aldrig fick chansen tidigare? Jag respekterar att mina föräldrar var helt ointresserade av hästar. Om jag får barn någon gång som råkar bli exempelvis en fotbollsspelare kommer jag ju också att vara helt ointresserad av det där boll rullandet, men jag lovar: jag kommer baka bullar,samla bollar i nät och köra till långväga matcher för att få tända det där ljuset i mitt barns ögon. Finnas där när det går dåligt och försöka förstå varför just det där gräset är så halkigt. Och när mitt barn blir vuxet, även om hen inte blir proffs, vill jag att barnet ska kunna tänka tillbaka på det fritidsintresse det valde och veta att det var hen själv det hängde på, att iallafall familjen stod bakom ifall hen hade velat satsa.

Jag är ledsen för att jag inte fick chansen att utvecklas tidigare; gå på naturbruksgymnasium eller fria år efter gymnasiet där jag uppmuntrades att följa drömmen och kanske åka utomlands och jobba i stall. Jag blir lite beklämd när jag läser bloggar och hör ryttare uttala att man måste börja i tid om det ska satsas. Men jag blir glad över att min vilja är minst lika stor som när jag var ung och att jag nu har skapat mig egna förutsättningar för att förverkliga mina drömmar. Jag är 10 år efter alla andra, men nu börjar min satsning!

Gillar

Kommentarer

Karoline
Karoline,
Jäkligt bra och tänkvärt inlägg! Är en ny bloggläsare här och jag måste bara säga att du skriver så bra.karoline.me
carolineshästdröm
carolineshästdröm,
Nämen, 1000 tack! Vad glad jag blir! Ska fortsätta att vässa pennan, då jag inte har något superflashigt att visa upp i hästväg. Ännu 😉nouw.com/carolineshästdröm
Maria
Maria,
Gud vad jag känner igen mig i ditt inlägg! Kunde ha varit jag. Har ridit sedan barnsben, cyklat i mörker till stall året runt i ur och skur, varit medryttare och jobbat i stall. Har aldrig haft egen häst - nu tre barnsmamma. Men kanske en dag.. Men ingen medioker pålle!
carolineshästdröm
carolineshästdröm,
Vad härligt att det berörde. Eller, härligt, det är ju kanske ingen härlig känsla som inlägget förmedlar... Ja, sätter man inte ner foten tenderar livet att komma emellan; vissa saker går av bara farten, men för att skaffa häst känns det verkligen som att man måste bestämma sig och kanske försaka annat som livet erbjuder. I någon fas i livet är det värt det, i någon annan inte. Hoppas att du kommer till en punkt när du väljer att göra slag i saken! Och nej, klart du inte ska ha en medioker pålle om du drömt så länge! 😊nouw.com/carolineshästdröm
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229