Alltså... Gekås i mitt hjärta! Jag är på Equiopatskolan igen. Vi läser om biomekanik och praktiserar massage. Denna gång har vi gått igenom triggerpunkter på massagen, men jag ska inte blanda in skolan i detta inlägg, för då blir det låååångt. Snabb sammanfatting: det är otroligt intensivt (trodde kanske att detta skulle bli en walk in the park med tanke på att jag är rätt så studievan med två andra utbildningar bakom mig, men icke!) och lärorikt. Lite jobbigt bara att inse den där klassikern om att ju mer en lär sig, desto mindre inser en att en fattat. Nåja. Istället för att ge upp och tänka att hästarna har det bäst "on their own", så är det bara att suga i sig allt vad vi lär oss, för att sedan kunna ta möjligheten att hjälpa andra och vidarebefordra kunskapen.

Kolla! Jag håller ju redan på att villa bort mig! Åter till vad inlägget skulle handla om: mineraler! Jag har ju hästarna på lösdrift och det är ett litet gissel, det där med mineralerna. Eller, det är det inte just nu, för min bonde har levererat ett sådant Rackarbajsarhö att det enda som behöv är selentillskott till dräktiga Kirran (ja, Stina och Rosa skulle kanske inte behöva den där fria tillgången heller, men det är som det är och en får hela tiden kompromissa med vad som är praktiskt möjligt i förhållande till hästarnas behov. De är ju inte sjukligt feta, bara lite sådär överdrivet runda i kanterna så att det stör ögat lite ;) ).

Hursomhelst: mina erfarenheter av mineralbaljor är att hästarna krafsar ut mineralkakan ur baljan och sedan mer eller mindre hoppar jämfota på den tills den finfördelats och absorberats av jorden = kul lek för dem, dyrt för mig.

Mineralpellets i ren form äter de inte.

Att komma med kraftfoder med mineraler i är oaktuellt av två anledningar: av sex hästar är minst fyra sjukligt matorienterade och jag vill inte dö medan de trängs och slåss om maten och jag vill inte heller att de ska dö i något slags matrelaterat slagsmål ;) Binda upp och fodra i varsin krubba? Vilken tid det skulle ta! Hade fått bli en krislösning. Ja, och så behöver de ju verkligen inte något kraftfoder. Den lilla detaljen också... 

Hittills har jag låtit hästarna leka fotboll med mineralbalja när det behövts, varvat med en smart lösning: mineraler i "godisform". Jag har varit oroliga för att hästarna skulle bli lite odrägliga och nafsiga, men det är inte värre än att de kollar: "kommer hon med godis nu? Nähä." och så återvänder de till vad det nu var de höll på med innan.

De mineraler jag först hittade var "Semper cubes" från S:t Hippolyt. 3 kg för 240 kr. En "kub" väger ca 5 gram och hästen rekommenderas äta ca 4 (3-5) kuber/100 gram kroppsvikt per dag. Det blir 20 kuber om dagen. Redan där blir det ju jobbigt. Det blir rätt mycket att fylla fickorna med när en går ut i hagen till 6 hästar. Dessutom är de inte sådär "godisgoda" att hästarna äter 20 st. De brukar vara rätt nöjda efter en 4-5 st åt gången. En snabb kalkyl ger följande kostnad: 20 kuber om dagen = 100 gram. 240 kr/3 kg = 80 kr/kg. 100 gram*30 dagar=3 kg. 3 kg = 240 kr/häst i månaden.

...och nu är det dags för Gekås att komma in i bilden! Där hittade jag nämligen de här "godismineralerna":

De kostar 25 kr för 1 kg. Inte nog med att de är 3 ggr så billiga som mineralerna från S:t Hippolyt, utfodringsrekommendationen är enligt följande: 3-4 bitar/dag för ponnys och små hästar, 6 bitar för tunga hästar. Jag ger damerna med andra ord 5 bitar och killarna 3 bitar, men vi räknar på fem. 5 bitar a' 5 gram ger 25 gram (jämfört med S:t Hippolyts rekommenderade 100 g). 25 gram per dag * 30 dagar = 750 g/månad. Med ett kilopris på 25 kr ger det 25*0,75=22,50 kr/häst/månad. Det är mindre en tiondel av priset!

Haha! Om jag skulle ge S:t Hippolyts mineraler till alla hästar enligt uträkningen ovan (blir lite för mycket eftersom alla hästar inte är stora halvblod, men proportionerna i jämförelsen är ändå korrekta) skulle det kosta 17280 kr/år. Skulle jag ge Sjöbogårdens mineraler till hästarna enligt deras rekommendarioner skulle det bli 1620 kr/år.

Sååå, vad är haken? Dödar jag mina hästar med tungmetaller om jag ger dem de billiga mineralerna? Självklart inte. De innehåller samma analysgaranti som både Kraffts och Granngårdens vanliga mineraler. Spårämnen och vitaminer är inte specificerade i innehållsförteckningen, men här är vi nere på mikroskopnivå och excuse my ignorance, men hästarna verkar klara sig helt OK i sitt hobbyliv utan att deras mangan/koppar/niacinbehov är uträknade på milligrammet... Det är ändå en orimlig faktor med tanke på att de går på lösdrift och stoppar i sig pinnar, barr och allsköns strån utom min kontroll. Mineralkuberna och de pelletsmineraler jag nämnt ovan har lite olika sammansättning, men det där får jag ändå anta att några smarta agronomer har räknat på och anpassat utfodringsrekommendationerna efter.

Sååå... Om det inte är något fel på SJöbogårdens mineraler, består då istället S:t Hippolyts mineraler av guld och malda enhörningshorn? Nähäpp, inte det heller? Fast OK, nästan. Det innehåller Kalciumkarbonat, magnesium och salt precis som SJöbogårdens, men OBS! Även "varmluftstorkat aplhö", "vindruvskärneextrakt", "bananmjöl" och "koriander och havtorn". Men alltså, va? Någon som vet: spelar detta någon roll?! Lika gärna som de kanske kan hänvisa till att Sjöbogårdens mineraler är "onaturliga", lika väl kan jag hänvisa till att ingen av mina hästar skulle stoppa näsan i en korianderkruka. Än mindre äta ur den!

Med denna lekmannamässiga, men ändå efter bästa förstånd noggrant utförda analys hävdar jag: S:t Hippolyts mineraler är för dyra om du inte vill snobba dig med att du ger din häst i pringip malda enhörningshorn, medan Sjöbogårdens mineraler duger finfint. Bonusen att det är till en tiondel av priset behöver jag väl inte ens upprepa ;)

JAg kanske borde jämfört månadskostnaden med KRAFFTS och Granngårdens mineraler också, men eftersom de inte har någon produkt som liknar de här smarta "godismineralerna", lämnar jag det den här gången. Det blir så fasligt långt annars.

Sjöbogårdens mineraler:

Liten förklaring (ja, jag behövde googla själv för att bli säker): Kalciumkarbonat = kalciumsort. Dicalciumfosfat = fosfor + kalk (säljs även som rent fodermedel av många leverantörer, så det är inga konstigheter). Natriumklorid = salt. MAgnesiumoxid = magnesiumsort.

S:t Hippolyts mineraler:

Länge sedan. Lovar som vanligt inget regelbundet bloggande från och med nu, det är tiden alltför knapp till, men tankar och erfarenheter bubblar. Jag har en lista där jag kladdat ner saker som jag vill skriva om. Tittar på listan och undrar vad tusan jag menade när jag skrev upp ämnena, men tänker samtidigt att tankarna brukar komma tillbaka, kanske tillochmed bättre bearbetade. Så jag lägger ifrån mig listan och struntar i att inläggen ”borde” komma i kronologisk ordning och att försöka rekapitulera vad det var jag tänkte, just när jag skrev ner ämnena.

Jag och Rosa var på kliniken i torsdags. Vi har ju haft en sommar och höst när vi har hittat bättre kontakt, avspändhet och balans tack vare att vi får träna för Per-Hendrik Waaler. För en månad sedan blev hon lite springig, sedan började högerbogen sticka ut lite och vänster sida blev ”tom”. Häromveckan när vi red förvänt galopparbete i höger varv hade hon det jobbigt och slog om. Enough! Kliniktid bokades. Hon har ju artros i bakknäna och jag har blivit förvarnad att det kan behöva tittas till en gång om året, och kanske då just på vintern när det är kallt.

Vi åkte upp till Hölö för att besöka vår nya veterinär Quentin. Jag uppfattat Quentin som en man som jobbar systematiskt och enligt ”det enkla är det skönas konst”, vilket jag inte kunde hålla med mer om! Jag var uppe med Stina för en vecka sedan också (ryggproblem, ej träningsrelaterat, kan skriva om det i ett annat inlägg) och det var ett givande besök för både häst och människa där jag fick diskutera träning, hållbarhet och utrustning med en som sett och varit med om mer än vad jag kommer hinna tillgodogöra mig under min livstid.

Nåja, åter till Rosa. Sedvanlig procedur: Rörlighetstest av hela kroppen, böjprov, longering på mjukt och hårt underlag. Ryggen fick beröm, och med de orden startar jag det här inlägget som givetvis kommer att innehålla brandtal ;) Vet ni varför Rosas rygg fick beröm, varför den är fin och stark? För att jag är extremt noga med att allt jag gör med Rosa ska vara uppbyggande. Jag ”slitrider” aldrig. Jag gör aldrig saker med henne för att JAG behöver bli bättre. Jag ”använder” inte hennes kropp. Det långsiktiga målet är såklart att hon ska vara så stark och smidig att vi kan göra allt, men det krävs medvetenhet och att lägga sina egna ambitioner åt sidan för att nå dit. Att träna en häst handlar inte om ett mindset där en frågar ”vart kan den här hästen ta mig?”. Det handlar om att fråga sig själv vad en kan göra för att hästen ska bli så stark och hållbar som möjligt. I många fall är det rätt tråkigt. Jag vet inte hur många backar jag har backat uppför med Rosa. Jag vet inte hur ofta jag tänker ”åååh, men vi ska ju bara skritta över stock och sten i skogen, kan jag inte sitta på henne då,”, men låter bli och går bredvid istället. Jag vet inte hur många gånger jag flåsande kutat efter henne medelst tömkörning i ridhuset och i mitt stilla sinne tänkt: ”det här går inte. Jag kan inte ha en häst som behöver så mycket avsutten träning. Jag lär mig ju aldrig att rida!”. Belöningen är en ensekundersmening från en veterinär: ”Her back is nice”.

Jag unnar mig att bli mallig. Jag lägger så mycket energi och tid på att Rosa ska må bra. Inte för att hon har mått dåligt förut, men för att hon, som en medelålders dam ska kunna fortsätta att utvecklas och inte ses som någon som är utsliten och förbrukad. Hon är min finaste Fluffy och hon har så mycket att lära mig. Jag hoppas att vi har tre-fyra goda år av träning kvar, och varje gång som jag får njuta av att rida ett ”riktigt” pass lär hon mig så mycket. Men för varje ”riktigt” pass krävs lyhördhet både inför och efter och att hon får använda kroppen på ett annat sätt för att träningen inte ska bli statisk och därmed slitsam.

Hon var lite halt VB efter böjprov. Quentin använder inte skalan 0,5-1-1,5 osv, men han sa att han behövde titta efter för att kunna se att hon blev ojämn efter böjning. VB stämmer bra överens med ridkänslan (Höger bog ut och att ha jobbigt med förvänt galopparbete i höger varv). Vid longering på mjukt underlag markerade Rosa lite på ytter bak i bägge varven, men också ”med beröm” för att vara en 15-årig f.d. hopptävlingshäst med artros. Jag blev tårögd när Quentin var så obekymrad. Jag vet ju hur läget ligger och att det ”bara” är artrosen, men på något sätt är det alltid nervöst att åka till kliniken. Tänk om jag missat något? Tänk om hon är dubbelsidigt tvärhalt bak och jag bara är en klåpare som inte märkt något (det behöver man inte vara klåpare för. Jag har missat uppenbara grejer i mina dar, om jag har! Men just Rosa tycker jag mig börja ”millimeterprecisionskänna” nu)? Så det blev behandling med Hyaluron (för ledvätskan) och kortison (för inflammation). Nu får hon vila på behandlingen i två veckor, sedan lite lugnt i två veckor och så är det ”back to normal” sedan igen. Förutom att hon inte ska ha sina kosttillskott som jag i min duktig-hästägar-iver ger henne. Jag VEEEET ju själv att de är typ verkningslösa i den form som en ger hästen att äta (hon får glukosamin, nypon och hyaluron, men upptagningsförmågan i tarmen är mycket liten, så även om ämnena är verksamma skulle hon behöva MYCKET för att tillgodogöra sig något. Glukosamin kan också injiceras för bättre upptagning), men Quentin sa det svart på vitt: ”Sluta med det där. Spara motsvarande belopp varje månad istället så kan du kosta på henne en IRAP-behandling ifall det skulle behövas någon gång istället”.

Hon fick beröm för att vara i fint skick och hon är ju bara så jävla snuttigullmysig så Quentin kunde inte låta bli att klappa henne i pannan och säga: ”such a sweet horse” och det är ju inte min förtjänst, men en blir ju stolt som en tupp ändå. När någon mer ser att Fluffy är underbar liksom.

Jaja. Vi kanske fick en kommentar om att hon inte får gå upp mer i vikt också. Och det vet jag. Om hon går upp mer så får hon komma in på svältning på box på nätterna ;) men det står i motsats till att hennes artros mår enormt bra av att hon går på lösdrift och rör på sig kontinuerligt. Så det jag måste vara noga med är att motionera Rosa. Hon skulle ju gärna få gå två gånger om dagen, men det är inte praktiskt möjligt, så vi gör så gott vi kan och det verkar duga utifrån ambitionsnivån.

De träningsråd vi fick går hand i hand med vad vi gör med Per-Hendrik: skritta. Skritta på lång tygel 10 min. Värm upp i skritt och lite trav i 20 min. Rid 20 min. Varva ner/jogga i 20 min och skritta på lång tygel i 10 min. Om något av dessa ska minskas så är det själva ”ridningen”. Tömkörning med bommar är toppen. Offroad ut i skogen är toppen. Klättra ”baklänges” uppför är toppen. Så vi fortsätter som vanligt, men ska vara ännu lite noggrannare med uppvärmningen.

…och i påsk åker vi och tränar för Per-Hendrik. Glädjer mig så!

Några punkter som jag tycker är väldigt viktiga och som jag hela tiden får bekräftade:

- Du ska inte fundera över vad hästen behöver göra för att uppfylla dina ambitioner. Du ska fråga dig vad du kan göra för att hästen ska bli så stark, hållbar och glad som möjligt. När den är det kan kanske tankarna om vad ni kan uppnå tillsammans få smyga sig på ;)

- Tömkörning (riktig tömkörning, inte dubbellongering där en står i mitten av en volt och föser runt hästen utan mening eller mål) är fantastiskt. Hästar är inte gjorda för att bära oss. Det gör det lättare för dem att orka använda sin core till att bära upp oss om de också får stärka den utan oss på ryggen.

- Lösdrift ger hästar den lågintensiva motion som hela deras rörelseapparat är konstruerad för (och så är det bättre luft än i stall, deras sociala behov tillfredsställs och… I could go on and on, men värt att nämna är att jag inte har haft en utevistelserelaterad skada (mer än försvunna hårtussar och skrapsår) sedan hästarna fick komma ut på lösdrift.

För ett år sedan var det stora hål bakom manken. Rosa fick en fin sadel utprovad av Bett och Sadlar, som är fantastiska sadelutprovare och vi har bit för bit kunnat plocka bort paddar och inlägg. Jag vet att en riktigt väl utprovad sadel funkar utan paddar, och det gör ju vår nu ;) men som manke och bogblad såg ut för ett år sedan fanns det ingen chans i världen att hitta en sadel som skulle ligga an så precist, ge utrymme för att växa och inte klämma någonstans.

Vilken bra dag! Flemminge gård hade utlyst löshoppningsträning med Lasse Berglund (hoppdomare bl.a. vid Breeders). Bestämde mig i veckan för att åka. Tänkte ta Dante först, just för att det är så lätt att prioritera Freddan till sådana här evenemang. Dante behöver ju samma goda förutsättningar och utbildning. Sedan bangade jag i sista sekund när jag insåg att det skulle komma publik och när evenemanget marknadsfördes med "riktigt fina hästar". Dante är ju en riktigt fin häst, men... ni fattar. Det är som att jag skull komma dragandes med Freddan till ett av Nordsvenskarnas timmerdragningsprov, typ ;) Dante ska också få sin beskärda del av löshoppning, men de ordnar så bra tillfällen i vårt hemmaridhus, så vi tar det då.

Kom på igår att jag inte lastat Freddan sedan för ett år sedan när Dante var ny och vi trodde att han hade sparkat knät av Freddan. Då vart det spjälkning och helgkvällstur till Sigtuna. DEt hade inte satt några spår. In i släpet utan att tveka, åka en liten sväng, in i stallet för lite kraftfoder, manryckning och allmän tillsnofsning (läs: borstning) inför den stora debutdagen och så ut i hagen igen.

Imorse: samma sak igen. In i släpet bara och så bar det av. En dryg timmes tur utan ett knyst från Freddan. Vi kom fram och han verkade mer nyfiken än orolig. Lite spänd såklart, men kontaktbar och sökte trygghet hos mig och kompis Fia som var med. In i nytt ridhus (eller, vid närmare eftertanke... det enda ridhuset han varit i) och jogga runt lite. Tog några språng med god attityd och sedan var det bra så. Inget krångel. Det var väl ingen hindermissil vi kunde visa idag, men tror jag det! Lite avvaktande på grund av allt nytt, det är ju därför en åker på sådant här, så att hästen ska lära sig uppgiften och det nya bli hemtamt. Ett tag kändes det som lite slöseri med Lasses och Evas (Gudmundsson, ägare Flemminge) tid, att inte kunna visa en häst med wow-faktor, men för det första tror jag att de har varit med så många gånger att de inte förväntar sig 10-poängslyror av en tvååring på premiärtur och för det andra var det ju faktiskt inte därför vi var där. Vi var där för att träna Freddan, och det var precis vad som hände. Konsekvent fick han veta var det förväntades att han skulle börja springa och sedan stanna. Lasse och Eva stöttade honom över hindrena för rytm och balans. Freddan gjorde allt väldigt okomplicerat och fick beröm för sitt lynne. Vi får se om han taggar till mer när han har förstått vad det här med löshoppning går ut på, men han har faktiskt presterat alldeles utomordentligt bra idag!

En reflektion jag gjorde mig var att det i vissa situationer kan vara en fördel att ha hästarna lite mer "råa" än vad mina (söndergullade) är. När Fia sprang efter Freddan med pisken vände han sig mot henne som för att säga "åh, hej! Där är ju du! Du brukar klappa och mata mig" och så blev han allt lite förvirrad när han istället blev... jagad. De hästar som inte är lika hanterade är lite lättare att driva ifrån sig. Nåja, det kanske går på ett ut; Freddan vill gosa med piskföraren och fattar inte att han ska springa vidare, men knatar glatt in i ett släp utan att blinka, medan hästen utan lika stark anknytning till människor kanske hellre springer ifrån dem, men är svårare att få med sig genom eld och vatten.

Efter Freddans skutt ställde vi upp honom i stallet för att titta på lite fler hästar. Bra träning det med, att stå på okänt ställe. När vi skulle gå och hämta honom efter ca en timme möttes vi av en hötuggande liten kille. Alltså... Trots att han inte slog några hopp-lyror är jag SÅ STOLT över honom. Vilken redig lite häst! Så trygg och obekymrad. Bara att plocka med honom, lasta och åka hem igen. Jag kommer ihåg att Dante nästan skelade av trötthet efter premieringen i somras, men Freddan verkade väldigt oberörd och faktiskt nöjd med att vara den som fick åka och få lite "bortom-lösdriften-stimulans".

Det här gav mycket. Så många nyttiga moment i en dag. Och för oss var inte den enda behållningen att se Freddan, utan även att få titta på de andra hästarna och ställa en massa frågor till Lasse och Eva. Löshoppning är ju inte bara att jaga hästar över random hinder. Hur kan man hjälpa? Vilka avstånd? Markbommar? Var ska man släppa? Var ska man fånga? Hur mycket ska man träna? osv. osv.

Imorgon är det dags för Equiopatseminarium igen. 4 dagar med biomekanik och praktik står på schemat. Sedan brukar vi ha rätt rejäla läxor och material att läsa in under de tre veckor vi är hemma, för att sedan tenta av detta i början på nästa seminarium.

PS. Husse ligger bredvid i soffan och tittar på hoppfilmerna. Jag hör en nostalgisk suck och: "oj vad tiden går. Tänk att det inte känns så länge sedan som han trillade omkull för att han nös". Tror allt att det är någon som har de där små pälsodågorna motvilligt "close to heart"...