Psykbryt

Jag är helt tom, jag orkar inte mer. Hur mycket jag än försöker så får jag ingen att förstå. Och det är just det jag behöver, tröst och förståelse. Handen på hjärtat, jag vet inte vad jag ska göra. Jag är på gränsen till ett totalt nervöst sammanbrott. Jag har velat fram och tillbaka huruvida sjukhuset skulle vara ett bra alternativ men jag vet inte. Man får ingen hjälp där heller, det är bara en form av förvaring. Jag känner mig så otroligt ensam i det här.

Jag har ju också förstått att jag både är en egocentrisk person och att inget jag gör är något att vara stolt över. Trots att jag själv stundtals  faktiskt är stolt över vad jag lyckas åstadkomma trots mitt mående.

Jag hatar mig själv och jag hatar mitt psyke. Jag vill bara krypa ut ur mitt egna skinn, finns det verkligen ingen som kan förstå den känslan?

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag hade gjort precis vad som helst för att kunna få vara som alla andra. Att kunna leva och glädjas åt det bra jag har runt mig ist för att oroa mig för att det ska försvinna.
Jag vet inte vad som hänt och varför det blivit så här men jag kan inte sluta må dåligt. Från det jag vaknar tills det jag somnar är jag orolig med illamående, hjärtklappning, tryck över bröstet och en stor klump i magen. Jag är livrädd för att jag låter mig själv älska en människa så mycket igen som jag älskar min sambo. Jag tittar på honom och känner I varenda cell hur mycket jag verkligen älskar honom och det ger mig panik. Jag vågar inte lita på honom efter vad mitt ex gjorde, han bevisade klart och tydligt för mig att ljuga kan man göra om allt och ord betyder ingenting. Jag litade på honom och han svek mig på alla plan man kunde.

Jag vet mycket väl att min sambo inte är alls likadan som mitt ex, han är varken narcissist eller en omogen egoist men jag vågar inte slappna av ändå för jag klarar inte av att hamna där på den totala botten igen. Jag tar mig inte upp en gång till. Jag tappade all min tillit till mänskligheten där för två år sedan och det kommer jag aldrig förlåta och aldrig glömma. Hat är ett starkt ord men jag hatar människan som gjort mig till det nervösa vrak jag är idag. Framför allt för att det skadar alla runt omkring mig som jag faktiskt tror på riktigt bryr sig om mig.

Likes

Comments

Något av det värsta med att leva med olika psykiska diagnoser (enligt mig) är att joggat inte alltid reagerar rationellt i olika situationer och speciellt inte när något inte blir som jag tänkt mig. Som nu, en person utan mitt oros och katastroftänk hade nog suttit och varit lite småirriterad om de vore I min situation. Men inte jag.. Jag är besviken, arg, ledsen och känner ett tryck över bröstet och en stor klump i magen.
Anledningen är egentligen väldigt banal så jag skriver inte ut den. Eller det är väl egentligen flera små incidenter som byggts på under morgonen som nu till slut inneburit att katastroferna är ett faktum och allt känns hopplöst.

Det värsta I alla sådana situationer är egentligen inte mitt egna mående utan att jag pga av det beter mig på ett vis som är oerhört frustrerande för människor i min närhet. Dom är inte tankeläsare och kan omöjligt veta att jag i mitt huvud skapat diverse olika scenarion där dom är inblandade, men jag kan inte rå för mina känslor.
Jag kämpar med att inte låta tankarna ta överhanden och inte bli min verklighet men det är tufft.

Jag vet att hela den här biten måste låta oerhört flummigt men nej jag är inte schizofren, jag kan skilja på verklighet och tanke men tankarna "tänk om", "det kommer att hända" osv dom spinner runt i huvudet på ett konstant basis.
Ibland känner jag mig som ett freak, vilket jag kanske är också. Jag känner mig iaf oerhört ensam i mina tankar och mitt mående som att verkligen ingen förstår.

Likes

Comments

Jag är mitt inne i en panikattack och jag måste försöka göra något. Jag har försökt att få tag på min sambo i över tre timmar nu. Ni som känner mig vet hur orolig jag blir om jag ringer EN gång och min respektive inte svarar, nu har jag alltså försökt i tre timmar...
Försöker tänka rationellt att han inte har någon täckning eller liknande då han ligger ute på vägarna och är chaufför. Det fungerade den första timmen men nu har katastroftankarna avlöst varandra. Allt ifrån att något har hänt honom och då kan det vara precis vad som helst till att han skulle ha blockerat mitt nummer för att han inte vill prata med mig mer.

Jag har en puls på 120, slag/minuten, fryser och svettas om vart annat, mår illa, magkramper och såklart den obehagliga klumpen i bröstet. Jag vill klara av att gå och träna men det går inte. Skulle göra vad som helst för att få höra att allt är okej.

FUCK YOU ANXIETY

Likes

Comments

Psykbryt

Vem kan sova när varenda cell i kroppen är uppfylld av den vidriga känslan jag har inom mig?
Nu är första gången på ett dygn som min puls är nere under 100 slag/per minut typ och det är tack vare ett litet magiskt piller. Jag hade tänkt att aldrig mer ta ett av dom men när det blir så illa som nu då har jag inget annat val.

Jag är så trött och besviken på alla ursäkter som ska komma hela tiden för diverse saker och från olika håll. Jag är inte korkad och jag fattar bra mycket mer än vad som tros. Jag förstår när någon försöker slippa eller komma undan.
Jag vet helt ärligt inte vad jag vill eller om jag vill med någonting längre. Jag är bara så himla trött och uppgiven.

Likes

Comments

Psykbryt

Jag andas, jag gråter, jag försöker le.
Jag är inte en människa för tillfället, bara ett skal. En kropp som vandrar omkring utan mål, eller med målet att leva en timme, en minut i taget.
Ingen kan förstå hur mycket jag lider och hur vidrig min ångest är. Ingen kan heller förstå hur mörka mina tankar är som jag tänker när jag mår som sämst.
Jag vet inte längre vem jag är, bara att jag måste vara.

Likes

Comments

Psykbryt

Vart börjar Jag, vad ska jag skriva? Mitt hår är blött men inte av tvätten 4 timmar tidigare utan pga alla tårar som strömmat ner för mina kinder. Ögonen är svullna och rödsprängda.
Jag hatar det här, jag hatar mitt psyke, jag hatar att min förbannade skitsjukdom vinner över mitt egentliga jag varenda gång.

Jag är så trött på att vara trasig, trött på att inte våga lita på att jag är älskad, så fruktansvärt besviken på den människa som gjort mig till en ännu mer trasig person utan tilltro på någon.
Ingen kommer någonsin kunna förstå fullt ut hur stor skada det egentligen gjort inuti mig. Ingen kan känna den smärtan det innebär att inte våga låta sig själv må bra.
Det värsta av allt är att det även skadar de människor jag älskar mest av allt, att jag långsamt men successivt förgör allt bra jag har.

Ingen förutom jag själv kan göra något åt det. Men hur gör man det när man inte har någon slags tilltro till sig Själv? Jag älskar inte mig Själv, tycker inte ens om mig Själv, jag avskyr mig själv. Hur ska jag då kunna rädda mig Själv?

Likes

Comments

Psykbryt

Känslan när man tappar allt... Ombytt till träningskläder och på väg ut genom dörren så kom smällen och det blir ingen träning. Jag kan inte gå ut när jag mår så här, det fungerar bara inte.

Jag är så ofantligt jävla pisstrött på den här sjukdomen. Trött på att skapa egna katastrofscenarion i mitt huvud. Men det värsta av allt är att ångesten oftast har rätt. Så fort allt känns lite bättre så ska det hända något som är skitjobbigt och så är det igång igen. Varenda gång samma sak.
Så i stället för att vara på gymmet och göra något åt min feta kropp så ligger jag nu i soffan med tårarna rinnandes och världens ångest i kroppen.

Fuck this!

Likes

Comments

Lever jag i en dokusåpa utan att veta om det? I bland känns det verkligen så.
Är det inte tjafs och drama på den ena fronten så är det på den andra. Jag försöker hålla mig utanför och inte ta någons parti men det är inte det enklaste.
Jag har varit med om så mycket de senaste åren så jag orkar helt enkelt inte lägga någon energi på onödiga saker. Men hur man än vänder sig så har man rumpan bak och man kommer hamna i kläm i vilket fall.... Jag behöver varken vara vän eller ovän med nåfon, jag vill bara ha lugn och ro i mitt liv. Jag har liksom nog med all drama mitt huvud skapar helt av egen kraft.

I morgon ska jag försöka samla lite ny energi och ge mig ut på en tur med min andra favorithäst, den vita springaren. Har längtat så efter att få sitta på hans rygg igen 😍

Nu, sova! g'night motherfuckers

Likes

Comments

Jag är så otroligt trött på människor som inte står upp för vad dom tycker och känner. Det ska hittas på en massa ursäkter till allt hela tiden ist för att bara säga rakt ut. Jag går inte på sådant eftersom jag själv på den tiden jag gick i skolan var något av en expert inom området.

Jag är också lite smått trött på att en del ska låtsas som att dom är bekymrade å mina vägar när jag vet att dom egentligen jublar inombords. Falskhet är något av det vidrigaste jag vet.

Just nu känner jag mest för (Ska dock Inte) att sälja min häst, säga upp lägenheten för gott och aldrig mer sätta min fot i den lilla skitbyn. Ska dock poängtera att det finns bra människor även där även om dom är lätträknade.

Nä nu är jag matt och irriterad och känner för att sätta hårt mot hårt men det är jag som vanligt alldeles för snäll för.

Likes

Comments