Header

Förutom att vara fastlimmad med min kamera så kan jag också ofta ses kämpandes med en överfylld skottkärra uppe på toppen av en dyngstack, i stallet alltså. Den senaste veckan har jag knappt hunnit ha dom där stunderna av livskvalitét när kärran kör fast i snön, urindränkt spån letar sig in i mina skor och händerna är så kalla att några tårar av smärta letar sig ned för kinderna vilket i sin tur gör hela ansiktet iskallt. Men idag äntligen kunde jag promenera de knappt fem minuterna till stallet för att mötas av min (inte riktigt) alldeles egna ponny som kom pulsandes med manen flygande över den exteriört lite för korta halsen.
Hur mycket jag än fryser, hur många gånger jag än kör fast och hur vidrigt det än kan vara med kisspån i skorna så är det dom stunderna som är värda alltihop. För där står han och väntar ivrigt på att få hälsa på mig, trots att jag knappt sett honom på flera dagar. Han förlåter mig alltid, och det beror nog mest på att hela hans personlighetstyp är: naiv.

När jag äntligen lyckats mocka ur hela boxen kunde jag tillslut hämta in Messi (juste, sa jag att ponnyn heter det?) och vad får jag se? Jo, hans absolut första (typ) galoppsprång sen han kom hit! De var i djupsnö, inte jättesnabba och allt annat än filmiskt vackra men jag var lyckligast i världen ändå. Jag kände mig som en stolt mor som just bevittnat sin förstfödde göra någonting extraordinärt.
Messi har nämligen haft det lite tufft i livet trots att han bara är sju år gammal, och innan en veterinärcheck så motioneras han inte särskilt aktivt. Jag har knappt vågat tro att det ens finns någon galopp i de där pälsklädda små benen men jovisst!
Det där med Messis fysik är en lång och komplicerad historia, men den lilla ponny-uslingen rehabiliteras nu på bästa möjliga vis och förhoppningsvis kommer han bli bra tillslut.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Enda sedan jag blev tillsammans med Joel (as known as Joeleri på ig) har jag verkligen öppnat upp och ändrat min syn på redigering. Tidigare befann jag mig i "kretsar" där bilder skulle se så naturliga ut som möjligt och gärna vara sprängfyllda med kontrast och färger, ingenting som egentligen har tilltalat mig i mitt eget fotograferande (men som jag kan uppskatta hos andra). När Joel senare stormade in med sina kurvor (oh la la), fades, split-tones och gud-vet-allt fanns det helt plötsligt ett bildspråk som verkligen passade mig och som jag så smått har börjat utforska på egen hand. Det är ju bara ungefär ett halvår sedan jag började fotografera lite mer seriöst, och framförallt med ett nyfunnet intresse, så jag är långt ifrån en expert eller kunnig.
Men jag tänker dela med mig ändå!

För mig personligen är det verkligen redigeringen som skiljer en bild från att vara rättså okej till intresseväckande och något som säger något. Innan jag trevande började finna min smak och tycke så var det inte heller så kul att fotografera eftersom att bilderna inte sa mig så mycket, jag tyckte att alla andra fotografer var så sjukt mycket bättre och jag kunde inte förstå skillnaden. Men nu, nu vet jag!

Kortfattat, redigera mera! (Ps, tryck upp bilderna för att se den verkliga skillnaden)

​Superdramatiska svart/vita is my favorite! God, skulle gärna göra bara sådana redigeringar. 

Likes

Comments

Den här dagen har verkligen varit en måndag, ingenting har riktigt flutit på som det ska och ingenting har blivit gjort.
Imorse kom jag inte ens iväg med bilen, alla möjliga problem dök upp och det hela kulminerade i att jag skulle stänga igen ena bakdörren på vår gröna Audi, men lika snabbt som dörren skickades iväg kom den tillbaks, rakt in i intet ont anande mig.
Den ville inte stängas helt enkelt, och jag tänkte att om någon ser det här nu så har den personen fått sitt skratt för livet.
Så jag blev strandsatt här hemma helt enkelt, eftersom att man inte kan köra bil med en dörr helt öppen. Men jag kunde ju åtminstone städa och hänga med Loppan, det nya hustillskottet, tänkte jag.

Ungefär vid ett på dagen öppnade jag hennes bur för att låta henne gå lös i lägenheten vilket gick suveränt till en början. Hon undersökte soffbord, grävde i krukor och kikade in mina tatueringar.

Jag hann påbörja städningen, få några gulliga bilder till bloggen och började repa mig från den frustrerande bil-upplevelsen.
Men så plötsligt fanns där ingen Loppa, och jag förstod med ens exakt vart hon hade hamnat... Under soffan, såklart. Himmel vilken bra plats det var för en liten dumboråtta! Hon ville absolut inte komma ut, inte ens när jag lockade med pussar och godis. Hon hade bosatt sig, och det gjorde hon tills klockan 16:30 när jag tillslut rev isär hela soffan och vände upp och ned på den.
Då promenerade hon över golvet, rakt in i buren och knastrade belåtet.
Matte fick själv sätta ihop divansoffan med svetten lackande, en obefintlig blodsockernivå och tusen ljusslingor virade runt fötterna.
Men imorgon är det tisdag, och då kan det ju bara bli bättre!

"Komma ut, här underifrån? Nehejdu, jag har redan flyttat in här!"

"Och så har den elaka matten spärrat in mig igen! Med smoothie, ändlös tillgång på mat och en hel drös med hängmattor. Fy vilket elände!"
(PS. Buren är mycket djupare än den ser ut, faktum är att den är större än platsen under soffan och med all säkerhet tillräckligt stor för Loppan.)

Likes

Comments

Äntligen har jag och Joel landat efter en lååång dag som självklart inte alls gick som planerat.

Vi besökte mina föräldrars nya kattunge, Zelda, och det var konstigt nog svårt att slita sig ifrån henne??? Vem hade kunnat ana det liksom? Så vi blev kvar i princip hela dagen.
Den enda som inte vår glad över familjens nya tillskott var våran bastanta gamla hankatt sedan tidigare, Ringo, han var så förbannad att det pyrde ur öronen på honom. För att demonstrera sin ilska ignorerar han alla i hemmet och försökte ett kort tag bosätta sig ute i garaget (alltså bokstavligen flytta hemifrån haha), men den planen föll när han insåg att det var ganska kallt och dessutom blev han hungrig.
Han är onekligen lite speciell, men så småningom kommer nog han också börja älska Zelda lika mycket som oss andra. Någon måste ju ärva hans roll som enfaldig härskare i hemmet när han bestämmer sig för att kola vippen.

En kort stund lyckades jag få både Joel och Zelda att somna tätt hopkrupna, det var nog ett av de finaste ögonblicken i mitt liv. Jag kände mig som en småbarnsmamma när jag såg de båda ligga och snusa så sött, givetvis somnade "pappa" Joel först. Så som det brukar vara i småbarnsfamiljer, eller?

Med oss hem följde min dumboråtta, Loppan, som jag kommer presentera mer någon annan dag. Hon har blivit ensam sen hennes kompis gick vidare för någon vecka sedan, så nu får hon dela sin sista tid med oss och det är vi så glada för!

Hur som helst, njut nu av bildbomben med söta kattunge-bilder!

Likes

Comments

Alltså hallå, har ni sett vad söt? 😍 Jag är så himla taggad på att komma hem och redigera alla bilder!

Likes

Comments