Vårdens jävla baksida

Jag är så jävla arg, ledsen och framförallt besviken och frustrerad.
När Greta föddes vändes hela livet upp och ner, på alla plan.
Känslomässigt för att man älskade henne mer än man kunde föreställa sig innan, känslorna ville spränga hela min kropp, rädslan över att förlora henne och behovet av att vara stark för mig själv, Jonas och framförallt Greta.

När den första chocken lagt sig och vi satt i ”vårt rum” i Uppsala, vi hade träffat kirurgen som skulle genomföra operationen och han hade förklarat för oss så gott vi förstod, då var vi väl medvetna om att detta skulle följa oss alla i resten av våra liv, på vilket sätt, hur ingående, ofta, hade vi ingen aning om, men vi förstod ändå allvaret där och då.

Mycket riktigt, minnena, starten, uppföljningen, oron, berg- och dalbanan, rädslan, frustrationen och inte minst smärtan följer oss, och kommer göra för alltid. Så är det bara.

Men att ansvaret skulle komma och ligga på oss, det kunde jag aldrig i min vildaste fantasi drömma om.
Jag skulle lite hårt och krasst vilja säga att om inte jag ringt, gett mig tusan på att ha koll på allt och verkligen struntat i hur jobbig jag varit så hade ingenting hänt.
Jo, självklart hade saker och ting hänt, men ingenting hade gjorts inom den tidsram som vi blivit lovade, rätt personer hade inte fått information, VI hade inte fått information.

Jag, lite milt sagt tjatade mig till tiden för återbesöket i Uppsala, jag såg till att vi blev kallad och inskrivna på dagvården i Karlstad, jag återberättade hela vår historia då de inte fått en endaste journalanteckning, jag ringer och ringer och ringer för att få provsvaren som vi blivit lovade, och nu, i förra veckan, såg jag till att vi blev kallade till Göteborg, under november månad. Det har varit på tapeten sen i juli, efter många om och men blev vi lovade en tid innan novembers slut, vi hann precis, den 27e ska vi dit.

Läkarna ”försvarar sig” med att Greta mår bra, men inte förens jag tillslut bröt ihop och sa MEN VI DÅ?!?! Ska vi behöva gå och må såhär utan återkoppling, information, provsvar, oro och ovisshet äter på oss hela tiden. Då fick jag lite respons, samma sak när jag sist sa att om inte jag får telefonnr till koordinatorn eller en tid till Göteborg så kommer vi se till att vi får kolla tillbaka till Uppsala där vi byggt en relation och ett förtroende, och det skulle ju vara besvärligt och kostsamt för dom, samma dag fick jag både nummer och tid. Ska man behöva hålla på såhär?
Vad händer med alla dom som inte vill/kan/orkar stå på sig så som jag denna gången.
Nästa gång kanske min ork tagit slut, vad händer med Greta då?

För mig, just nu, är Greta det enda som är viktigt, men jag hoppas och önskar, att jag en dag, även kan hjälpa någon som just inte orkar.
Det finns så många anledningar till att just inte orka, smärta, saknad, sjukdom, okunskap osv, tänk vad många som faller in någonstans.

Jag är bara så tacksam över att min kropp lyckades använda min ork till att göra detta till en viktig del i min bearbetning!

Gillar

Kommentarer

Zeldasailing
Zeldasailing,
Min starka kämpe ❤️❤️❤️nouw.com/zeldasailing
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229