Skriker och skriker men inget hörs

Det finns säkert någon där ute, som läst mina tidigare inlägg, som undrar hur det gick igår, på mötet i Uppsala, med Gretas kirurg.
Dock så tror jag att ingen utav er är dummare än att ni förstår att min tystnad talar sitt tydliga språk!
Och det stämmer, mötet gick inte alls som vi hoppats på, proverna visade inte alls det dom skulle, dom skulle ju vara bra, dom skulle ju bekräfta det alla trodde, dom skulle ju vara vår biljett ur denna hemska världen, men istället gav dom oss åkband till en helveteskarusell, en oviss värld fylld av vidare kontroller, tätare, viktigare, större, allvarligare. Men för nu ser dom ljust på chanserna, och tids nog, när vi bearbetat, tagit in och förstått beskedet ska vi tänka på det, glädjas för det och leva därefter!

Jag har gråtit sen vi lämnade Uppsala, varenda liten del i min kropp värker, ena stunden av smärta, andra stunden av lycka över att få vara Gretas mamma.

Just nu är jag inte stark, just nu uppfyller jag inte en enda grej utav det som förväntas av mig, just nu försöker jag bara fästa blicken framåt, men den fokuserar på fel grejer, men tids nog kommer den leda mig rätt, jag känner det på mig. Men tills den dagen är kommen, ber jag alla att inte sätta någon press på mig, pressen jag sätter på mig själv är tillräcklig, den knäcker mig gång på gång, låt mig vara Caroline, Gretas mamma och ingen annan för en stund.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229