Livets berg- och dalbana

Idag har det varit den absolut tuffaste dagen för mig, psykiskt, sen vi kom hem från Uppsala (där vi spenderade Gretas första 17 dagar i livet). Jag har känt mig starkare och starkare för varje dag som gått, för varje gång jag pratat om det vi gått igenom, framförallt de gångerna jag klarat det utan att gråta, det har verkligen varit mitt sätt att bearbeta, mitt sätt att vara stark för Greta.

Men idag är en sån dag som jag bara inte kan sluta gråta, även om jag skrattar så rinner tårarna, som om de hållits inne alldeles för länge nu. Fast jag har verkligen inte hållit dom inne, dom har liksom inte funnits, dom har liksom inte behövts, jag har verkligen kunnat vara i nuet och vara sådär genuint glad som en nybliven mamma förväntas vara.

Men idag är jag tillbaka i tanken, eller sorgen över allt som inte blev som vi tänkt oss, allt som det känns som om vi snuvats på. Jonas tycker inte att jag kan säga så, han är så mycket mer positiv än jag, han säger att detta ÄR Greta, precis så som hon vill vara. Han är så fin, jag önskar att jag vore mer som honom.
Jag sörjer det mörka medan han gläds av det ljusa!

Idag fick jag en kusin, en fantastisk liten (ganska bastant) tjej som jag längtar efter att få lära känna.
Det kastade mig tillbaka till Karlskoga BB, där hela vår resa också började. Jag är så lycklig för deras skull, på alla sätt och vis, men framförallt att den inte startade som våran gjorde!
Nu har min morbror fyrtal i damer, det är de inte mycket som slår <3


Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229