eftertänksamhet

Måndagsmorgon och min väckarklocka skulle ringa 08:30 istället vaknade jag klarvaken 07:15 utan en minsta möjlighet att somna om. Sedan jag kom hem i lördags har jag känt en oro i kroppen. Tankar har malt runt i mitt huvud. En vecka i Uganda kan verka som en kort resa och jag håller med jag hade mer än gärna stannat kvar lite längre. Men om den fysiska resan till Uganda är kort så är den psykiska resan en helt annan. Det är först nu när jag har kommit hem till Sverige som jag kan börja bearbeta alla upplevelser och händelser jag varit med om. Jag blir lätt lite disträ dessa dagar och kommer på mig allt för ofta hur jag sitter i min egen värld med tankarna långt bort på andra sidan av ekvatorn. Det första jag gjorde när jag kom över den svenska gränsen i lördags var att slå på mobildatan. Jag bläddrade igenom alla sociala medier jag använder och hittar på twitter, instagram och Facebook ett återkommande tema. Livliga diskussioner om en klänning, diskussionerna handlar om klänningen är i guld och vit eller om den är svart och vit. Överallt livliga diskussioner och mängder av åsikter. Jag kände hur något grodde i mig. Jag blev nästan arg över diskussionerna och tänkte tillbaka på förra veckan i Uganda då jag mött barn påväg ner till en sumpmark med sina vattenflaskor för att sedan plocka upp vatten från ett förgiftat vattenhål och sedan dricka vattnet direkt ur flaskan, jag har mött familjer som lever i en sådan förgiftad luft så att deras plåttak bara på ett par månader har frätts sönder och de får snart leva utan tak. Jag har sett fattigdom och misär under en vecka och när jag kommer över till Sverige diskuteras det om färg på en klänning. Ja jag stängde ner de sociala medierna för en stund och såg det svenska landskapet svepa förbi utanför tågets fönsterruta. 

Mina tankar flög förbi och jag tänkte på hur mycket glädje jag mött i sådan svåra förhållanden. Jag ser de barn som egentligen inte har någonting men som skiner upp så snabbt de ser oss. Jag slås över hur varmt land Uganda är och glädjen man möter överallt det är en gemenskap som inte förekommer i Sverige. Samtidigt som jag inte skulle vilja byta ut mitt svenska liv så avundas jag dem lite. Jag avundas friheten de verkar ha, att inte vara slav under samhället att inte ha några medier som förklarar för dig såhär ska du leva , du måste träna, detta ska du äta och detta kan du inte äta, detta ska du ha på dig och såhär måste du bete dig. Ja listan kan göras lång och jag skäms. Jag är materialist jag älskar att köpa nya saker, jag älskar att köpa onödiga saker som jag egentligen inte använder eller nya fina kläder. Jag avundas människorna här som känner glädje i det lilla och den gemenskap som finns. De lever i så enkla förhållanden men de äger det som behövs för att överleva. Jag jämför med mitt egna liv där jag ofta är stressad över vad jag borde hinna med vad jag borde göra och hur jag hela tiden anpassar mig för att passa in under samhällets ideal. I Uganda är man glad för att man lever och jag avundas dem. Här finner man glädje i gemenskap med varandra och att man har varandra man uppskattar det lilla och jag tänker på hur viktigt detta är. Jag skulle kunna pladdra på om detta en hel dag och jag inser att efter varje resa till Uganda så rivs en liten bit bort ur en och ersätts med en annan. Man får nya perspektiv på saker och ting och jag känner att jag borde ta vara på dagen på ett annat sätt. Göra det som gör mig glad utan att tänka på vad alla andra tycker. 

Det låter så självklart när man skriver detta men sedan möts man ständigt hur man ska bete sig eller hur man ska klä sig eller vad man ska äta, trender hur man ska träna. Jag är slav under alla dessa inser jag. Jag tror inte jag är ensam om detta. Jag skäms lite över mig själv och inser att jag ska uppskatta mitt liv och det jag har på ett helt annat sätt. Vi i Sverige har resurser vi tar saker för givet i Sverige som människor i Uganda inte ens vågar drömma om. Ändå strävar vi hela tiden efter mer. Vi ska ha ännu mera nytt ännu mera saker vi har ett ha begär. Så därför går jag nu in i denna veckan med en tanke att jag ska uppskatta det jag har och den gemenskap jag har med mina nära och kära. Jag ber er alla nu att uppskatta det lilla i vardagen, jag tror inte materiell lycka gör en lycklig i längden jag tror man kan finna mer lycka i sig själv och hur man uppskattar sitt eget liv. 

Ojj vilket djupt inlägg detta blev tiden flyger och det är dags för mig att gå till skolan snart. 

Med ett par sista ord vill jag bara säga. Uppskatta det ni har och ta vara på det. Alla självklara saker och tänk på att någonstans på andra sidan jorden springer ett par barn lyckliga ner till ett förgiftat vattenhål och dricker det vattnet. 

Nu rinner det nästan tårar i mina ögon så tagen har jag blivit av detta. Så nu måste jag fräscha upp mig, 

XOXO

  • 266 visningar

Gillar

Kommentarer