Jag svänger idag in på den numera bekanta vägen in till Ängo. Idag vet jag precis vart jag ska, vart jag ska parkera och vägen jag ska gå. Det slår mig plötsligt att det var ungefär ett år sedan jag körde upp här för första gången. Jag kom till mötet som en nybakad student som hade en dröm. Att ta sig utanför Sveriges gränser. Jag vet att jag hade funderat på detta en längre var inne på att åka som au pair men också insett att bo i någon annans familj inte var min grej , jag hade funderat på reseledare men insett  att jag var för ung, hade kollat på volontär arbete och detta var nu planen när jag kom till detta möte. Efter detta mötet såg mina planer lite annorlunda ut. Jag fick höra om detta wikipedia projekt som ännu bara var tankar och kände direkt att detta var något för mig. 

Ikväll planerade vi vår andra resa ner till Uganda inom detta projekt och utbildningsplanen slipas det nu flitigt på. Ett år. När jag kör hem slår det mig hur långt vi har kommit på ett år från den där soliga augusti dagen där vi satt med drömmar hur detta kunde genomföras tills vi idag planerar vår nästa resa. Jag kör ut från Ängö och missar nästan avfarten ut på e22an och hamnar nästan på Öland där jag sitter i mina tankar. Resan har inte varit helt spikrak och vi har mött motgångar men tron på detta projekt har vi inte övergett och tillslut hittade vi medel för att genomföra detta. För ett år sedan visste vi ingenting vad som skulle ske och när vi fick stöd till detta projekt var det med skräckblandad förtjusning. Det var en fantastisk möjlighet, men också en möjlighet med ett stort ansvar. Sex veckor i Uganda hur skulle jag tjejen från Mönsterås som inte ens kan gå ut med soporna klara av detta ? Hur skulle jag klara av att hålla flera timmar långa lektioner på Engelska ? Men jag ville vara med och tvekade egentligen inte en sekund på möjligheten. Jag är är i ålem nu. Jag tänker på hur resan har förändrat mig som person. Hur jag kom hem som en mer ödmjuk person. Jag uppskattar idag mitt svenska liv så mycket mer än vad jag gjorde innan. Jag har sett så mycket som jag inte trodde jag skulle få se. Både misär och glädje. När jag tänker tillbaka på min tid nere i Uganda så är det enbart glädje. Många av de allra mest inspirerande människorna som jag träffat kommer just därifrån. Jag har sett människor som saknar allt som vi tar för givet som ändå har spridit en sådan enorm glädje. Jag kommer hem innanför dörren till huset nu. Klockan är över 20:30 och jag inser att jag lämnade huset 05:15. Jag är trött men kan inte få ro så går ut i sommarhettan. Tankarna vandrar fortfarande och jag kontrar Uganda / Sverige. Jag går längs Mönsterås gator och värmen har idag lockat ut lite folk. Man möter varandra ger varandra ett stelt leende och tänker sedan ska man hälsa eller inte. I Uganda hade man hälsat och pratat det är jag övertygad om. Jag vandrar vidare och det är skymning över hamnen, det är fint ingen tvekan om det. Jag tänker vidare och verkligheten börjar nu hinna ikapp mig, om sex veckor är jag i Uganda igen. Bara för fyra ynka dagar. Men jag längtar faktiskt. Det ska bli kul att komma ner och mötas av gästvänligheten. Samtidigt så slås jag av pressen. Hur ska jag utan en tjej på 20 år klara av att utbilda högre uppsatta inom skolans värld? Jag slår bort tankarna och kommer upp på köpingen försöker slå tankarna på annat men de infinner sig på något sätt hela tiden i Uganda. Jag får lite panik nu , jag har inte insett hur fort tiden går. Vi måste planera, jag hyperventilerar nu. Paniken att jag måste prestera. Tävlingsmänniskan i mig infinner sig nu jag har mental träning för mig själv. Jag ser hur vi utbildar i huvudet. Jag går numera hemåt det är varmt fortfarande. Jättevarmt och jag tycker i min tysthet att det gärna får börja regna och åska lite. Jag hoppas att det regnar imorgon så jag kan ligga inne utan dåligt samvete på min lediga dag. Typiskt svenskt , i Uganda skulle man hålla sig inne så mycket som det går. Det är en ständig press här hemma. Om det är fint väder så ska du vara ute och sola, du måste vara solbränd, njut av vädret helst ska du vara super smal till sommaren och när du är ledig ska du hitta på saker hela tiden, du kan inte ha det där på dig det är inte modernt längre. Jag ser mig som en slav under samhället. Jag är inget undantag. Jag avundas människorna i Uganda, tänk att slippa pressen från alla andra. Samtidigt älskar jag mitt svenska liv. Jag blir nu knäpp försöker hitta en balans i mina tankar. Kommer hem och hittar ett paket som kommit på posten idag innehållandes kläder. Skäms lite över min materiella kärlek. 

Det svider bakom ögonen nu , ändå förmår jag mig inte att sova. Klockan är ju inte ens midnatt det är sommar och jag är ledig då kan man ju inte sova. Jag får hålla mig uppe ett tag till kan ju inte missa lite av dagen. På tvn visas Beck, jag slår snabbt förbi för att jag ska kunna sova ensam i huset inatt. Slår över på trean om en timme visas sex and the city. Får försöka hålla mig vaken tills dess så jag inte missar något av dagen. 

XOXO