Sista kvällen på barnhemmet i Vietnam

Sista kvällen, efter 1 månad med världens finaste människor. På morgonen myste vi med bebisarna som vanligt, hade lektion med de lite äldre barnen, lektion för de vuxna systrarna, lunch och på eftermiddagen lektion med de lite yngre barnen.

Efter lektionen åkte jag, den andra volontären Mimmi och två lokala tjejer till ett suuperstort shoppingcenter och köpte maassa tårta, popcorn, dricka, lite fina tallrikar och glas!

När vi kom tillbaka hade systrarna fixat med film på projektorn mot garageporten. Sååå mysigt!

Efter filmen var det såklart daaans! Eftersom jag tränar dans, tävlar och håller barnkurser så skulle vi såklart göra det! Helt fantastiska allihop, så glada, omtänksamma och otroligt fina barn.

När jag var klar med mina danser hade barnen en liten överraskning, de hade tränat ihop en egen koreografi och alla var med och dansade och visade för oss. Då brast det helt och hållet. Alla vi som stod runt om började gråta. Så himla fint alltihop. Barnen och deras livsöden, hur de trots de kan va så otroligt glada och positiva, det är verkligen helt fantastiska allihop.

Sedan fick jag en present från systrarna med ett handskrivet kort i, och ett brev från en av de äldre flickorna jag kom närmast. Armband som barnen gjort osv. Denna stund var den den absolut bästa och värsta i hela mitt liv. Barnen grät, jag grät, alla grät, helt förfärligt och samtidigt helt fantastiskt.

Bland de sista sakerna jag gjorde var att gå in till flickan som är blind, stum och lam i benen. Första dagarna när vi kom till barnhemmet grät hon hela tiden när hon inte sov. Men efter någon vecka upptäckte vi att hon älskar musik, bli klappad i håret, sitta upp i rullstolen och massage! Under en månad hade hon förvandlats, hon ler och skrattar till ibland. Hon är en av de jag kommer minnas starkast och sakna mest. När jag gick in till henne fick jag ha med mig en bebis in för att inte bli knäpp. Jag försökte nynna på hennes favoritlåt och hon låg och log och höll mig i handen, den stunden kommer jag aldrig att glömma. Aldrig.

För att inte avsluta med att alla gråter så satte jag på en sista låt och vi dansade. Sedan fick jag krama alla igen och fick gå ganska snabbt ut, ville att det sista hejdå skulle vara glatt.

När vi stängde den stora porten bröt vi alla ihop totalt. Grät som små barn. Den känslan var otroligt speciell. Man kände sig heeelt förstörd samtidigt som man var så glad och tacksam för att få träffa dessa barn.

Absolut bästa jag gjort att åka dit.
Helt fantastiskt.
Jag kommer definitivt tillbaka.

Gillar

Kommentarer

Agnetha Johansson
,
Du skriver så fint Caroline. Förstår att detta är en stor upplevelse. Roligt att läsa din blogg.
Irene
,
Oj, oj, tårarna rinner på mig med. Vilken inre resa du gjort o så fantastisk du varit med barnen!