Idag är det bara 9 dagar kvar till mitt flyg går mot Sydney!! Har lovat mig själv att inte sluta uppdatera bloggen som jag gjorde efter knappt halva resan genom Asien. Denna gången ska jag verkligen vara duktigare!😅

Men som sagt, 9 dagar kvar!!! Halva väskan är full med baddräkter o bikinis. Alla papper är förhoppningsvis iordning. Längtar tills jag skrivit inlägget att jag är framme och allt gått bra😍

Phnom phen, killing Fields och prison 21

Efter skolan åkte vi till huvudstaden Phnom phen. En stad med mycket mindre liv o rörelse om man jämför med Siem rep men ändå ganska mysig! Här skulle vi iallafall åka och uppleva killing fields. För bara 30 år sedan var det krig i Kambodja och miljoner oskyldiga människor dog. Hanteringen och lidandet kan jämföras med förintelsen av judarna under andra världskriget i Europa. Det som skilde sig åt var hur man dödade människorna. Här i Kambodja dödade mm människorna med olika redskap. Ammunition var alldeles för dyrt så man gjorde på andra sätt. Några exempel är att man skar halsen av människor, krossade skallen med trubbiga redskap etc.. Otroligt grymma och plågsamma avrättningar.

Känslan när man gick runt på ”dödens fält” var att det var en fantastisk fin plats, naturen var vacker, fina blommor och en stor sjö i mitten. Men det var helt knäpp tyst men man hade hela tiden en riktigt otäck känsla i kroppen där man gick runt och lyssnade på berättelserna i lurarna..

Det var stora massgravar där man slängt ner hundratals människor i en grop innan man la över lite jord. Man kunde överallt se benrester, klädtrasor eller liknande saker komma upp ur marken man gick på så man fick hela tiden titta vart man klev. Overkligt hur grymma människor kan vara. Det berättades om hur man slängde upp spädbarn i luften och lät dom trilla i backen, man slog större barn mot ett berömt träd, man skar halsen av dom med speciell palmbark som var vassa som knivar, eller slog ihjäl dom med olika föremål. Alltsammans framför sina mammor, de skulle titta på vad som skedde deras barn innan dom gick samma öde till mötes.. Heeelt absurt hur en annan människa kan göra så mot någon annan. Och så nära i tiden.. Det vara bara 30 år sedan kriget tog slut och människorna äntligen fick fred, men det betyder också att människorna som lever i landet har upplevt kriget. En läskig och sorgsen tanke. Man kan verkligen se att människor kämpar för att få livet att gå ihop. Landet har fortfarande inte kommit på fötter efter allt som hänt och människor är fortfarande väldigt fattiga..

Vi besökte också museet Prison 21. Ett fängelse där ingen människa kom ut levande. Man hittade i slutet av kriget döda kroppar inne på fängelset i de olika cellerna. Både barn och vuxna fall offer. Fruktansvärt men väldigt intressant. Ofattbart att allt detta bara hände för 30 år sedan och helt sjukt hur otäcka människor kan vara.... En riktigt tung dag..

Den 5 december tog vi nattbussen från Kambodja vidare till Ho chi minh i Vietnam! Äntligen fick jag träffa min fina vietnamesiska vän Vi och såklart alla barnen på barnhemmet igen!! Sååå mysigt att träffa alla igen, gå på alla gator och ställen som var min vardag för ett år sedan. Är helt förälskad i staden och människorna där.❤️

Efter ett par intensiva dagar med shopping barnhemsbesök och vandring runt i stan så åkte vidare norr ut till Da nang en dag innan vi skulle vidare till Hoi an. Där blev jag sjuk och fick ligga inne hela dagen för att ladda upp inför nattbussen mot Hoi an. Men väl framme i Hoi an så kände vi oss alla väldigt slitna och trötta efter mycket resande och inte mycket sömn. Vi alla tre blev sjuka men trots det gjorde vi några tappra ansträngningar att göra den fantastiskt mysiga hamn-staden Hoi an. Med urgulliga små butiker, tusentals lampor och mysig atmosfär fick vi några härliga dagar trotts att vi var sjuka. Efter ett par riktigt mysiga dagar var det dags igen för storstad och Hanoi! ✈️💃🏼