En fisk utanför vattnet är en sak, men en triathlet? Är vi duathleter nu när vi inte ska simma? Jag har förvisso tillgång till simhall, men har valt att följa rekommendationerna och avstå

Och jag håller på att bli galen. Simabstinens. För utan simningen saknas något, något viktigt. En del av min sport, en del av min rutin.

Längtar tillbaka till vattnet

Den mest använda inledningen detta år har nog varit ”i dessa tider”, följt av en förmaning eller ett beklagande. Men vet ni, 2020 har ändå varit rätt bra.

Ok, alla tävlingar ställdes in, men för mig var det faktiskt inte helt fel. Jag fick ett extra år på mig att bygga upp en grund som jag har saknat. Jag kom in i triathlon från löpning och saknade en hel del färdigheter inom både cykel och simning. Jag har fått tid att lära mer, bygga muskler och träna utan stressen av ett racedatum.

Även arbetsmässigt har året varit riktigt bra. Jag tillhör de priviligierade kontorsarbetare som bara kunde ta daton under armen och gå hem när pandemin bröt ut. Och jag blev bättre än någonsin! Helt annat fokus, arbetsro. Utvilad på morgonen istället för att stressa in sur efter kollektivtrafik och kaffe. Mer tålamod. Ja, jag har verkligen älskat hemmakontoret.

Även andra delar av livet har hunnits med, istället för stress och dåliga val har jag (tack vare hemmakontoret) haft tid att laga bättre mat. Visserligen gick jag upp en del i vikt under våren då jag var uttråkad och smååt hemma, men de kilona försvann i takt med att skafferiet tömdes på snacks.

Så sammantaget så fick jag ett år att stressa ner, äta och träna bättre och överlag ta hand om mig, och det är väl ett riktigt bra år?

Idag gick sambon i mål på sin utmaning 16 weeks of hell, och efter 16 veckor på diet var det hans dag att få fira, och välja mat.

Började med lunch, där vi tillsammans gick loss på 40 bitar (!) sushi, och varsitt glas champagne.

Middag blev en lördagstaco, och till sist lördagsgodis.

Nu är vi nöjda och mätta i matkoman.