Om min ångest

Tre bilder från när jag hade fyllt 17 år och bara några månader innan min ångest skulle utvecklas till det som kallas för panikångest. Men det återkommer i ett annat inlägg, idag vill jag prata om ångest. Den dagliga generella ångesten som har funnits hos mig i åratal utan att jag vet grunden till det. För det är så det är. Jag vet inte varför jag har lidit och fortfarande lider av ångest, men det har varit återkommande i mitt liv så länge jag kan minnas.

För mig finns två olika slags ångest. Först har vi den där befogade ångesten. Den som uppstår av en orsak, det kan till exempel vara någonting man är nervös inför. Den ångesten tror jag vi alla har känt någon gång. Sedan har vi den där obefogade ångesten. Den som ständigt dyker upp utan orsak och utan någon egentligen vettig anledning. Det är den obefogade ångesten jag pratar om.

Den där obefogade ångesten har hängt över mig så länge jag kan minnas, ända sedan barnsben har jag levt med ångest utan att veta någon vettig orsak till varför den uppkom. När jag var liten visste jag ju såklart inte var det var, men jag minns känslan och smärtan som idag har blivit en del av mig. Eftersom jag inte visste vad det var, så trodde jag länge att det var något fel på mig. I lyckliga stunder med vänner och familj, gick jag från att vara glad till att få ångest och eftersom ångesten ofta dök upp i dessa lyckliga stunder, så trodde jag ofta att det var på grund av att jag inte förtjänade att få må bra. Jag kan bli så ledsen än idag över att jag som liten flicka gick runt och intalade mig själv att jag inte förtjänade att må bra. Inget barn förtjänar att må dåligt och inget barn ska behöva ifrågasätta sitt värde i världen.

Jag har aldrig velat prata om min ångest, jag har länge skämts och trott att det varit något fel på mig som jag nämnde. Det var ingen som pratade om ångest när jag var yngre, jag hade inget internet att söka på eller någon att relatera till på samma sätt som det går att göra idag. I dagens samhälle pratas det mycket mer om psykisk ohälsa och det är en av anledningarna till att jag verkligen försöker att vara öppen. Kan jag bara få en enda person att inte känna sig ensam så som jag gjorde när jag var yngre, så är det värt det.

Gillar

Kommentarer