Förlossningsberättelse, del 2

Här kommer andra delen ur min förlossningsberättelse. Jag vill varna redan nu att förlossningsdetaljer och ord som till exempel slempropp kommer att förekomma, utifall du är känslig så läs inte vidare.

Den tredje januari var äntligen här. Den dagen vi skulle få träffa vår dotter. Sovdosen hade inte gjort så mycket värkan på mig den natten heller, så man var ju ganska trött och sliten efter två dygn av värkar och knappt någon sömn. Hur som helst, vi var inne på förlossningen runt 9.00 där vi först fick ett rum där värkar samt bebis hjärtljud mättes. Vi fick ligga där i en halvtimme ungefär innan det var klart och efter det blev jag undersökt av en underläkare som konstaterade att jag var öppen 3 cm. Äntligen var det på gång!

Här hade vi precis fått vårat rum och jag hade fått dessa underbara kläder att ha på mig, som jag såklart var tvungen att föreviga genom en bild. Så taggade och förväntansfulla!

Klockan 11 vart jag igångsatt genom ett värkstimulerande dropp. En skalpelektrod sattes på bebis huvud för att mäta bebisens hjärtljud under förlossningen och jag fick antibiotika genom dropp för att förhindra infektioner (eftersom mitt vatten hade gått). Där och då fick jag även godkänna att jag ville ha epidural när jag kände att lustgasen inte längre gav någon effekt.

Runt 13 hade jag haft värkar i ungefär två timmar och tackade ja till att börja ta lustgas. Så efter denna tidpunkt är tiderna lite oklara. Jag minns förlossningen så klockren, men just tiderna är oklara som sagt. Här hade jag iallafall öppnat mig 4 cm och blev efter en stund ombedd av en barnmorska på plats att jag skulle börja ta värkarna sittandes på en boll för att inte förlossningen skulle bli alldeles för långdragen. Jag vägrade till en början då jag tyckte jag tog värkarna bäst liggandes men hon gav sig inte så till slut satte jag mig på den där förbaskade bollen, haha.

Där skulle jag sitta och ta värkar fram tills att jag efter ett tag tyckte att värkarna började bli alldeles för kraftiga så jag bad om att få epidural, men läkaren som skulle ge mig det var fullt upptagen med ett kejsarsnitt så jag fick snällt vänta. Men efter en stund kom de in för att sätta epiduralen, men de lyckades inte. Tre försök gjordes men utan framgång. Så de fick gå och hämta en annan läkare som skulle göra ett försök. Under tiden de var och hämtade en läkare så hade smärtan blivit så outhärdlig att lustgasen inte fungerade längre. Jag kände ett ordentligt tryck nedåt och jag kände att ”nu kommer hon”.

Jag sa åt personalen i rummet att dom var tvungna att avbryta epiduralen för hon kommer nu. Jag fick höra att ”Nej men du är bara öppen 6-7 cm, så det är ingen fara. Ligg still nu så att vi kan sätta epiduralen”. Men jag gav mig inte. Jag kände att hon var på väg ut, den känslan gick inte att ta miste om. Hon var på väg. Under den har tiden hade det kommit in en ny barnmorska (som för övrigt var guldvärd som verkligen lyssnade på mig). Hon bad mig krysta en gång för att se vad som hände och jodå, bebis var på väg ut minsann! Det visade sig att jag var öppen 10 cm och att jag inte hade fel, bebis ville ut så det var bara att avbryta epiduralen och köra helt utan smärtstillande.

45 minuters krystarbete senare kom hon till världen. Ett väldigt långt krystarbete som var helt fruktansvärt långdraget där och då, men som visade sig vara helt värt det då jag födde helt utan komplikationer. Jag sprack ingenting och behövde heller inte sys någonting. Jag minns så väl sista krystvärken. Man var så lättad när hon väl var ute och jag hörde henne skrika. Där och då tittade jag upp på min sambo som satt och grät och det var så fint att se hans lycka.

Det här var min/vår förlossningsberättelse. Det gick fort, lite för fort kanske eftersom jag inte hann få min smärtstillande men nu i efterhand är jag ändå glad för det. Hade jag hunnit få epiduralen i tid så hade kanske värkarna minskat (har hört att de kan göra det) och förlossningen kanske hade dröjt ännu längre. Nu gick allting ändå fort och jag är glad för det inte blev ännu mer långdraget eftersom jag ändå hade haft värkar i över två dygn vid det laget. Oavsett vad så hade jag gjort om det tusen gånger om för hennes skull. All smärta är verkligen så värt det i slutändan.

16.44 kom hon till världen. Vår älskade Naomi. <3 Det här är de första bilderna som togs på henne med min telefon. Jag var så stolt, så lättad och så kär i det lilla knytet som hade kommit upp på mitt bröst. Efter hon var ute fick min sambo klippa navelsträngen och efter det var det dags för mig att krysta ut moderkakan, som gick utan problem och jag tyckte heller inte att det gjorde så ont som man hade fått höra talas om. Det var som att man inte brydde sig om vad som hände nu, för nu var förlossningen över och man hade fått upp henne på bröstet. Det var liksom ingenting annat utöver det som spelade någon roll.

Så stolta nyblivna föräldrar. Efter det här fick vi in de berömda mackorna man får som nyförlösta, men jag glömde helt att fotografera det för mitt fokus låg som sagt på något helt annat och när det väl slog mig att jag hade velat dokumentera det så hade min sambo redan slukat i sig sin del av brickan, haha!

Efter att jag fått i mig lite så var det raka vägen upp och kissa, sen blev vi förflyttade till BB där vi spenderade två dygn. Jag ville egentligen åka hem så fort som möjligt eftersom allt hade gått utan komplikationer och vi båda mådde bra, men eftersom jag hade fått antibiotika under förlossningen så blev vi kvar i två dygn. Första dygnet fick min sambo sova kvar med oss, men andra dygnet var det fullt så jag och Naomi blev själva. Lite tråkigt när man är i sin lilla bebisbubbla, men det gick bra ändå.

Det här rör egentligen inte förlossningen men jag ville visa er ändå. Det här fick vi komma hem till när vi landade hemma efter BB. Min mamma hade alltså varit hem till oss och städat lägenheten, köpt mat och gjort iordning det här till oss! I sovrummet låg det även en likadan ljusslinga där det stod LOVE samt ett litet gossedjur till Naomi, men hormonell som man är som nyförlöst så började jag gråta av lycka så jag glömde såklart att fota det. Hur fin är hon inte min mamma?! Det enda som är bättre än att ha henne som mamma är att Naomi nu får ha henne som mormor. Världens bästa människa <3

Gillar

Kommentarer

JuliaElisabeth
JuliaElisabeth,
Så jäkla fin förlossningsberättelse! Vilken tur att den andra barnmorskan lyssnade på dig att hon var på väg ut 🌸
nouw.com/juliaelisabeth