Att lyssna på kroppens signaler.

Vissa dagar känner jag mig som disktrasan som legat i vasken lite för länge eller som kamerabatterier som blinkar rött och behöver laddas omedelbart innan kameran dör. Jag vet inte om det är de plötsligt kolmörka kvällarna som gör det eller om det är en eventuellt förkylning som ligger i görningen. Förhoppningsvis inte något av det, utan endast en extra trött dag. Som jag skrev tidigare idag så har jag känt tårarna bränna bakom ögonlocken helt utan anledning och den känslan fick agera varningsklocka. En varningsklocka som varnade om att jag eventuellt haft lite för mycket att göra den senaste tiden. Fina, trevliga och bra saker, men ändå saker som gjort att kvällarna varit uppbokade. Ikväll gjorde jag tvärtemot vad jag egentligen ville och ställde in kvällens planer och la mig under en filt i Oscars soffa. Jag tycker inte om att vara den som inte kan komma när man planerat in saker och ting, men jag inser att jag måste bli bättre på att lyssna på mina signaler.



Imorgon är en ny, föreläsningsfri dag och då tänkte jag plaska i bassängen, gå på en fotorunda i stan och faktiskt njuta av att inte ha något planerat.

KRAM!

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229