I juni 2020 tog jag examen och blev legitimerad grundskollärare med inriktning F-3. Sedan augusti har jag jobbat som lärare i en förskoleklass i en skola i Lund och imorgon ska jag återigen stå i dörren med öppna armar och ta emot mina ljuvliga elever efter flera veckors jullov ifrån varandra. Jag älskar mitt jobb och jag älskar att stå där i dörröppningen för att säga godmorgon och få en kram eller en high five. För nej, det går inte att hålla avstånd till ett gäng sexåringar som är i behov av närhet och omsorg. I fredags beslutades att högstadieskolorna här i stan ska bedriva fjärrundervisning, men att låg- och mellanstadieeleverna ska undervisas på plats. Min första tanke är att det är helt rätt beslut då det är en rejäl utmaning för både lärare och vårdnadshavare att hålla undervisning på distans för de yngre eleverna och att de elever som har skolan som sin enda trygga punkt i livet behöver det. Skolan är en oerhört viktig plats för många och att den trygghet då ska ryckas ifrån dem är ett för stort risktagande. Å andra sidan hade jag haft full förståelse för om jullovet för de allra yngsta eleverna förlängdes och att terminen istället sköts framåt för att minska smittspridningen. Jag kan absolut hålla avstånd till mina kollegor, men hur håller jag avstånd till ett barn som trillat och slagit sig eller som är i behov av en kram? Jag har aldrig någonsin haft så många sjukdagar som under höstterminen 2020 och jag ser ingen anledning att inledningen av vårterminen kommer att se annorlunda ut.

KRAM!

Det är en av årets första dagar och jag sitter åter uppkrupen i min soffa i lägenheten i Lund och känner hur tacksamheten sköljer över mig. Jag har haft fantastiska jul- och nyårsdagar tillsammans med Oscar och våra familjer och jag känner mig tillfreds. I bilresan hem häromdagen samtalade vi om hur vi mådde och hur vi såg på våra lediga tillsammansdagar och vi båda fastnade vid ordet tillfreds. Just precis så. Det är 2021 nu och jag tänker ta mig en titt i backspegeln för att se hur de gångna året egentligen var. Mycket har handlat om Covid-19, men långt ifrån allt. Oscar och jag har förlovat oss, jag har tagit examen, vi har haft en långledig sommar, Oscar har fått jobba utomlands [och kommit hem igen] och jag har börjat jobba som lärare. Nog att 2020 i mångt och mycket handlat om en viss pandemi, men det är inte endast det som jag minns tillbaka på när jag tänker på år 2020. Under det gångna året har jag haft ett privat instagramkonto där jag publicerat en bild om dagen från ett helt vanligt vardagsliv. Ni ska få följa med in där en stud. Häng på!

Det finns så mycket som jag är tacksam för detta år, men det finns också mycket som varit jobbigt, utmanande och ledsamt. 2020 har varit extra allt och nu ser jag fram emot ett lugnare, ljusare och friskare år ✨.

Ta hand om DIG!

KRAM!

Desto längre tiden går från det att jag definierade mig själv som ätstörd, desto svårare blir det att skriva om det och ibland känns hela sjukdomsförloppet som något påhittat. För visst, jag var väl inte så sjuk? Åren har gått och symtomen har bleknat. Runt åren 2015-2017 kändes det som om allt kretsade kring mitt psykiska mående, kring mat, kalorier, träning och jag var livrädd att det var mitt nya jag. Att jag alltid skulle behöva ha det på det sättet. Att jag skulle vara fångad i ätstörningens klor. Så blev det inte. Jag är frisk och mår bra idag. Jag gråter inte längre vid mjölkdisken på ICA, jag planerar inte längre veckan utefter vad jag ska äta utan efter vad jag ska göra och kan strunta i ett träningspass helt utan ångest och tårar. Det kunde jag inte då. Den 14 november 2014 köpte jag en godispåse som aldrig åts upp. Den godispåsen hamnade istället i papperskorgen och ett beslut hade tagits om att göra en livsstilsförändring. Den förändringen ledde i sin tur till en ätstörning som tagit så många fina stunder ifrån mig. Idag kan det gå flera veckor och ibland månader utan att jag tänker på det ätstörda livet. Det definierar inte vem jag är längre och det är något jag är stolt över.