Header

Hej!
Det har gått drygt en vecka sedan jag sprang CIM California International Marathon. Hur var känslorna innan loppet? Under loppet? Efter loppet? Nu? En lopprapport kommer här, från veckan innan och tills idag. För det är nog det mest krävande, nervösa och lyckliga lopp jag sprungit, samtidigt.

Låt oss börja på måndagen samma vecka som loppet var. Sex dagar innan loppet och jag började räkna ned dagarna på riktigt. Jag hade siktet inställt på mitt mål, att nå under tre timmar och jag visste att jag gjort allt jag kunnat, svettats och hört hjärtat slå hårt under tillräckligt många intevallpass för att veta att jag var redo. Men, prestationsmänniska som jag är så har jag svårt att sova hela veckan innan. Vaknar, går på toa, går och lägger mig, vaknar, somnar och så fortsätter det...

Sista veckans träning bestod av ett medeldistanspass (15km) i maratontempo, då kroppen kändes okej, förutom min högra ljumske som krånglade. Dagen efter körde jag intervaller på spinningcykeln. Ljumsken kändes fortfarande av och jag började givetvis noja att det skulle vara ett problem under loppet. För att undvika att det blev värre vilade jag benen från löpning och körde ett pass crosstrainer på torsdagen. Fredagen blev bara en lugn promenad, innan jag satte mig på bussen ner mot Sacramento, där jag skulle möta upp mamma och pappa som kom dit en dag tidigare än jag trott (!!).

Lördagen innebar en heldag med shopping. Strosande och ståendes en heldag. När vi skulle äta middag kände jag mig frusen och låg på energi, nästan som att en förkylning som skulle bryta ut. Gissa om jag fick hjärnspöken när jag skulle sova?!

Jag gick och la mig och fick sova hela natten utan att vakna mitt i natten. Upp en minut innan klockan ringde. Kroppen kändes redo, sånär som på ljumsken som fortfarande inte var helt 100%. Klädde på mig, åt frukost och satte mig därefter på en av de amerikanska skolbussarna som skulle shuttla oss tusentals löpare till starten. Väl på plats vid starten hade mitt hotell ett eget uppvärmt tält med gratis frukt, bagels, kaffe och vatten till alla löpare. Vi hade även egna toaletter och slapp således stressen med att behöva köa för att hinna gå på toa innan start. Jag gjorde mig redo för loppet och höll tummarna att ljumsken skulle kännas bättre efter att jag värmt upp. Det kändes inte helt bra, men klart löpbart, så jag bestämde mig för att köra på min tänkta plan, att springa snabbare första halvan med mycket nedför eller flack, för att sedan hålla ett stabilt, men ändå högt tempo, andra halvan.

Målet var att klara mig under tre timmar, och jag ställde mig inledningsvis med farthållaren och den grupp löpare som tänkt springa i detta tempo. När starten gick så var jag verkligen så redo jag kunde blivit. Och det enda jag tänkte var att jag skulle njuta och ha kul. Benen gick snabbare än 4:16 min/km som var tempot jag behövde hålla för att klara 3h-gränsen. Första tio kilometrarna kändes som uppvärmning i morgondimman och många löpare, inklusive jag själv, höll ett högre tempo än vi hade planerat. Jag passerade 10 kilometer på 39min 49s. Kroppen kändes bra, ljumsken kändes, men ingenting som jag behövde sakta ned för utan jag sprang på i samma tempo kommande 10 kilometer till.

Vätska tog jag på stationerna var 5e kilometer. Jag hade fyra gels med mig. En tog jag efter åtta kilometer och nästa vid 16. Jag passerade halvmaraton-märkningen på 1h 24min 48s och satte därmed personbästa på den distansen. Det var friskt och fuktigt i luften, ingen vind och så småningom en helt blå himmel. Perfekt löpväder. Stundtals sprang jag och pratade med några grabbar, stundtals sprang jag själv. Jag kom in i ett oerhört behagligt tempo och kände verkligen att jag skulle kunna hålla uppe samma tempo hela loppet... tills det vid 28 kilometer kändes som att hela magen vände sig upp och ner, ut och in, bak och fram, ja ni fattar, jag visste inte om jag skulle kräkas eller behöva springa till en toalett, vilket aldrig hänt förut i loppsammanhang. Men istället fick jag håll (vilket aldrig heller har hänt förut?!). Jag saktade ner, gick några steg till och med och tänkte att fasen nu är det kört med tre timmar.. Men så gav smärtan efter lite och jag ökade farten successivt igen och kroppen kändes helt okej. Magkrampen försvann och jag var tillbaka i mitt tidigare tempo igen. Skönt.

Tredje gelen väntade jag ett bra tag med, jag var rädd att det skulle orsaka mer magkramp. Istället höll jag mitt tempo runt 4:05 min/km, drack på vätskestationerna och kände mig faktiskt fortfarande pigg vid 35 km, då jag annars brukar känna av en dipp. Istället började jag passera löpare som stod längs banan, vissa stretchade ut en krampande vad, andra hade gått in i väggen och gick, några till och med kräktes. Så att passera 38-kilometersmarkeringen en stund senare och inse att jag skulle klara av 3-timmarsmålet med råge, det var en riktig energikick.

Ju närmre mål jag kom, desto högre blev tempot, både hos mig och de andra löparna runtomkring. När jag sprang runt sista svängen, och såg mamma och pappa vifta med sverigeflaggor och heja så kände jag verkligen mig så oerhört glad. Obeskrivlig känsla. Att avsluta loppsäsongen med ett marathon i Kalifornien, med mina föräldrar som jag inte träffat på sex månader ståendes vid mållinjen, och ett personbästa, på 2h 51min, 58s, som kapade det förra med 12 minuter på maratondistansen. Om tiden kändes bra? Japp. Helt fantastisk, och jag är galet stolt över mig själv. Men viktigaste av allt var känslan av att ha klarat av målet jag satte upp och att all den träning som det inneburit lönat sig. Att bestämma mig för att göra allt som behövs för att klara det; ha en kontinuitet, uthållighet och tro i träningen, och sedan klara av att nå målet. Den känslan är obeskrivlig för mig.

Och nu, en dryg vecka efter loppet, springer jag långt, snabbt, långsamt, kort och precis som jag är sugen på. Spinning, crosstrainer, styrketräning och yoga. Rörlighetsträning och yoga. Några till dagar innan jul och innan jag åker tillbaka till Sverige. Efter en fantastisk, skadefri och, i mina mått mätt, stenhård löpsäsong med veckor som varierat från 70km upp till 140km är det viloveckor och återhämtning. Njutningsträning står på schemat, vilket inkluderar precis vad jag är sugen på, och precis så länge jag vill.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Hej!

Nu börjar Tahoe-tiden lida mot sitt slut och de senaste dagarna har varit fantastiska här med resor runt i Sacramento, South Lake Tahoe och även över en sväng till Nevada-sidan.

Jag mötte upp mamma och pappa på hotellet i fredags förra veckan. Jag var helt inställd på att de skulle komma till USA på lördagen, så det blev verkligen en positiv överraskning när de dök upp från ingenstans och var framme en dag tidigare än jag väntat mig. Det var verkligen härligt att träffa dem igen efter sex månader ifrån dem.

Vi gick ut och åt i Sacramento på kvällen och planerade de kommande dagarna och vad vi skulle hitta på. I lördags gjorde vi ett heldagsbesök på Vacaville Premium Outlets där det blev shopping för oss alla tre. Vi avslutade dagen med en megagod (och stor) middag på en fiskrestaurang och gjorde oss mentalt redo för att klockan skulle ringa 04.30 för att hinna med frukost innan California International Marathon på söndagsmorgonen. Mer om maratonet kommer i annat inlägg! :D Kan till att börja med bara säga att det var en toppenbana, bra dagsform, härlig löpkänsla och perfekt väderförhållanden för att göra en grym tid på säsongens sista långlopp.

Resterande del av söndagen spenderade vi med att strosa runt i Old Sacramento längs med vattnet, äta en stor lunch på en mexikansk restaurang och därefter in i affärerna i Downtown Sacramento innan vi begav oss mot en mysig restaurang inne i Sacramento, Paragary's.

Måndagen innebar en färd upp mot Tahoe. På vägen uppåt stannade vi på ett par vingårdar i El Dorado Wine District där vi njöt av vyerna, testade viner och lärde oss mer om den Kaliforniska vinproduktionen uppe bland kullarna. På kvällen åt vi middag på en restaurang där man plockade de råvaror, såser och tillbehör man ville ha och därefter tillagades maten på en stor stekhäll i mitten av lokalen.

Mamma och pappa var jet-laggade "åt rätt håll", det vill säga pigga på morgonen och trötta på kvällarna. Det underlättade när vi ville komma iväg tidigt för att promenera i bergen. Jag tog med dem till Emerald Bay och Rubicon Trail där jag tidigare sprungit ett lopp. Vi vandrade, åt lunch i solen och njöt av utsikt och finväder.

Sedan tog vi en sväng förbi området där jag bott i Tahoe och gick in på kontoret likaså. På kvällen åt vi middag tillsammans med Craig och Michaela som jag jobbar för. Riktigt mysigt!

Onsdagen spenderade vi med att ta bilen över till Nevada för att besöka de gamla vilda västern-städerna Carson City och Virginia City som verkligen blomstrade under Gold Rush-tiden här i USA. Härliga vyer och spännande historier om hur guldgrävandet gick till förr i tiden. Därefter åkte vi vidare upp till "The biggest little city of the world", Reno. Vi åt lunch på en härlig vegansk restaurang och tog en promenad runt i Downtown Reno, för att inse att Reno är likt Las Vegas, med casinon och nöjen, men utan den där härliga stadskänslan man får i San Francisco, Los Angeles eller New York. Ingen hit med andra ord.

Carson City, State Capitol of Nevada

Virginia City

Igår, torsdag, var vi uppe i bergen på förmiddagen för en hike innan vi begav oss mot Edgewood Lodge & Spa som ligger precis vid Lake Tahoe, på Nevada-sidan. Hotellet är nybyggt sedan fem månader tillbaka och verkligen ett ställe som erbjuder sina gäster allt. Vi firade mammas 55-årsdag och hon fick en härlig ansiktsbehandling på spat. Jag testade även på gymmet och joggade loss mina ben efter maratonet. Det blev även ett dopp i utomhusjacuzzin med utsikt över sjön, fantastiskt god mat, och allt därtill.

Nu är mamma och pappa på väg tillbaka neråt mot San Francisco där de spenderar en natt till innan hemfärd till Sverige igen. Det har varit fantastiskt att ha dem på besök här i Tahoe och resa runt tillsammans med dem. För mig väntar nu en veckas jobb till innan även jag jag tar mina väskor och far tillbaka hem till Sverige den 19 december. Det känns overkligt att åka hem efter alla upplevelser jag fått vara med om här borta. Jag längtar så mycket hem till Sverige på många sätt, men det känns ändå jobbigt att lämna South Lake Tahoe och den "fristad" som det har blivit för mig här här uppe i bergen. Dock ska det bli en väldigt spännande vår, så jag har mycket att se fram emot.

Likes

Comments

... så får jag ett meddelande av mamma och pappa att de har landat IDAG och inte imorgon, som jag har varit helt inställd på! Tidsskillnaden ställde till det lite i mitt huvud när mamma sa ”vi ses imorgon” igårkväll hos mig. Så ja, nu har världens bästa föräldrar precis landat i San Francisco och jag sitter snart på bussen till Sacramento där vi möts. Wow! Gissa vem som precis fick bästa fredagsfeelingen?!

Likes

Comments

Låt oss börja med en pulsklocka. Den där digitala lilla apparaten som jag knäpper fast runt handleden varje dag. Den som vibrerar och säger till mig hur jag ligger till. I jämförelse med vadå? I jämförelse med min tänkta maratonfart, i jämförelse till tröskelfarten eller i jämförelse till det där tempot som är perfekt för en lugn distansrunda. Helt enkelt i jämförelse till mina förväntningar och mina mål.

Den där pulsklockan som hjälper mig pressa mig lite extra, ser till att svetten rinner ordentligt i pannan och att hjärtat bankar hårt i bröstkorgen i varje intervall. Hjärtslagen som i slutet av passet sprider sig som värme och endorfiner ut i hela kroppen. Den där klockan som säger till benen att öka stegfrekvensen, trycka på lite extra eller hålla fast vid tempot jag bestämt mig för. Att vara uthållig, att bestämma mig för något och att kämpa för det. Det är vad det handlar om för mig. Inte klockan, inte tempot och inte tiden. Men att tro att jag kan, att bestämma mig för att jag kan, och att visa för mig själv att jag kan det. Att skapa framgång handlar just om det. Att starta där jag är och bli bättre. Inte i förhållande till andra utan i förhållande till vart jag var igår, eller för en timma sedan.

Jag fick frågan häromdagen hur jag tänker innan ett lopp, för att orka pressa mig så mycket jag bara kan. Vad driver mig?
Frågan fastnade i mitt huvud. Varför strävar jag hela tiden efter att sätta personbästa, att springa snabbt och snabbare och sen ännu snabbare än det? Varför nöjer jag inte mig bara med att springa tre dagar i veckan, ett par mysrundor i kvarteret och sedan njuta av en varm dusch? Som så många andra njuter av att göra. Vad får mig att tända till i loppsammanhang och tävla så in i norden från den sekund jag springer över startlinjen till målet?

Eller nummerlappen. Att göra mig redo för ett lopp, att känna in tävlingskänslan. Få fjärilar i magen och känna att det spritter i benen. Knäppa fast nummerlappen med säkerhetsnålarna en stund innan starten och känna att det är dags att pressa lite extra just idag. Att lägga ribban lite högre än på träningen och veta att det kommer bli alldeles fruktansvärt jobbigt vissa stunder, och alldeles fatastiskt härligt andra stunder. Att tänka på hur jag ska lägga upp mitt lopp. Hur ser banan ut? Backar, svängar, underlag och väder som kan påverka både löpningen och känslan. Hur känns kroppen? Är jag pigg eller sliten idag? Har jag sovit bra? Var middagen igår en bra uppladdning? Var frukosten tillräcklig imorse? Borde jag försöka stoppa i mig något mer innan starten för att hålla energin uppe hela vägen? Tusen frågor som surrar i huvudet innan jag ska springa lopp. Och jag älskar det.

Vad är det då, som gör att jag vill pressa mig mer, och mer och mer? Är det vibrationerna från pulsklockan som säger till mig att öka tempot, eller nummerlappen på bröstet som får mig att ta snabbare steg? Ja, både och, till viss del. Tävling är bästa motivationen för mig. Jag har alltid tävlat, mot mig själv, och mot andra. Men hur jag ser på resultat i slutändan är inte beroende av hur det gick för mig i jämförelse med andra. Resultatet beror helt på mina egna förväntningar på mig själv. Vad jag har bestämt mig för att jag ska klara av och vad jag har tränat för att klara av. Då spelar de andra tjejernas resultat ingen roll. Jag inspireras av tjejerna som springer snabbare och imponeras av hur hårt de tränat. Jag får energi av att se att andra är bättre än mig. Det visar att jag har möjlighet att fortsätta bli bättre. Jag ser upp till de som är snabbare än mig och tar rygg på dem. Det får mig att pressa mig framåt. En strävan efter utveckling och att överträffa mig själv. För det är så härligt att springa över mållinjen med världens leende och veta att jag gjort allt jag kunnat och mitt allra bästa. Det är vad som får mig att pressa mig.

Likes

Comments

Hej!
Lägger upp en uppdatering om läget här. Förra helgen gjorde jag en weekend trip ner till Berkeley, där jag strosade runt på stan på lördagen och hade bokat ett Airbnb-rum hos ett gäng studenter. Hade en fantastiskt trevlig kväll och på söndagsmorgonen var det löpdags för mig. Då sprang jag Berkeley Half Marathon på en rekordtid. 1h 25min och 18s, vilket gav mig en femteplats på damsidan och 67e plats totalt, av drygt 4000 löpare. Kul lopp, grym löpkänsla och en snabb bana, vilket också kvalificerade mig till SM i Halvmarathon till våren (under Göteborgsvarvet), om jag känner mig sugen på det!

Jag har firat Amerikansk Thanksgiving och sett den största kalkonen i hela mitt liv. Och drabbats av Black Friday-stressen och konsumtionshetsen. Men blir mer och mer anti än någonsin att köpa något när alla bolagen tävlar om att ha de bästa priserna och locka på sina kunder allt möjligt, så länge de tjänar pengar.

I övrigt är det mycket plugg för tillfället. Jag skriver projektarbete om kosthållning för långdistanslöpare och pluggar inför tentan som jag har i veckan. Jobbar på för fullt hos Avalex och löptränar inför sista marathonet (California International Marathon) som går av stapeln om exakt en vecka nere i Sacramento. Denna vecka lättar jag upp träningsmängden och fyller på energidepåerna för fullt. Jag känner mig i toppform och det ska bli fantastiskt kul att avsluta löpsäsongen med ett stort marathon här i Kalifornien. Sen väntar någon vecka fullständig löpvila och därefter ett styrkefokus för att bygga upp kroppen. Hållbarhetsträning och rörlighetsträning. Styrka och smidighet är ledorden för december och januaris träningsfokus.

Mamma och Pappa kommer över till USA på lördag, om sex dagar. Herregud som jag saknar dem, mina underbara föräldrar. Mamma har hunnit fylla 55 år och vi ska fira henne ordentligt när de landar i Tahoe! Ser fram emot en veckas semester här med dem. På agendan står vinprovningar, sightseeing i Sacramento, Reno, Tahoe och San Francisco, spabesök och maratonlöpning (löpningen står jag för, och supporten är mamma och pappas uppgift). Beroende på väder kanske vi till och med får åka skidor här i Tahoe, men jag nöjer mig gärna med hiking uppe i bergen. Vi får se hur vädret utvecklar sig!

Slutligen har jag även bokat mig en hemresebiljett. 19 december står väskorna packade och redo för hemfärd till Sverige. Då ska jag krama om familj, släkt, vänner och hunden. Som jag saknar dem alla. <3 En jul som spenderas hemma på väst(bäst)kusten och nyår likaså. Sen får jag se vart livet tar mig. Oavsett så har jag en bra känsla inför 2018, efter ett 2017 där det skett oerhört många stora förändringar för mig, och jag nu börjar känna mig hemma i en ny livssituation och en framtid som bjuder på många spännande möjligheter och utmaningar. Heja livet!

Jag är fantastiskt tacksam för allt vad South Lake Tahoe har gett mig hittills och allt jag fått uppleva under mitt sex månaders internship, alla människor jag fått möta och platser jag fått besöka. Vi hörs så småningom, nu ska jag tillbaka till plugget igen!

Likes

Comments