Vid hagens gröna gräs
Ser jag dig
Svarta ögon och vit bläs
Du ser mig
För alla andra är du en helt vanlig häst
För mig kom du att bli den jag älskar mest

Jag minns när jag rörde dig en första gång
Jag var förväntansfull och hade väntat resan lång
Du var sårig och varenda ben syntes väl
Trots att jag hade anat, gjorde det ont i min själ
Trots allt, värnade jag om dig som något dyrbart
Att du betydde mer än så skulle jag bli varse om snart

Väl hemma i Sverige trivdes du direkt
Lite skygg och misstänksam, men aldrig fräck
Du lät oss lära känna dig med borstar och godis
Sakta fick vi lära om dig på något vis
Det var som om du aldrig fått någon riktig kärlek
Bara onda ord och handlingar som svek

Dagarna gick och allt var fortfarande fröjd
Men så en dag märkte jag att du inte riktigt var nöjd
Från din bakdel knäppte det och knakade skört
Men du gick med öronen spetsade helt oberört
Så småningom var det dags att börja träna mer
Och då ser jag något ingen annan ser
Något är fel i kroppen och du kan inte naturligt röra dig
Är det så här det ska vara? Frågar du mig
Jag svarade att du ska få vila och sättas igång försiktigt
Att skynda med dig är inte längre viktigt
För jag var så glad att ha dig hos mig
Ända sedan dag 1 har jag älskat dig

Med tiden blev saker och ting svårt
Du tyckte inte om att galoppera och reagerade hårt
Jag provade på alla sätt men du svarade gång på gång nej
Du sa så tydligt, det går inte - lyssna på mig
Jag försökte prioritera fakta framför etiken
Men blev bara mer och mer besviken
Det fanns inget som fungera
Jag visste inte vad jag skulle göra mera

Vi åkte in till kliniken som skulle hjälpa oss att vidare gå
Dom kliade sig i huvudet, hittade inget just då
Vi åkte hem med medicin för smärta
Vi hoppades att den kunde göra dig fri, eller iallafall underlätta
Vi trodde du blev bättre en period
Du såg så nöjd ut där du bara stod
Du lät mig rida på din rygg
Där jag kände mig alldeles trygg

Men problemen kvarstod och blev värre kunde vi ana
Du började stegra, något som inte var av vana
Många gånger studsade du i ren panik
Ingen gång var den andre lik
Veterinärer tog bilder och behandlade i ett försök att något hitta
Men det kändes som att allt vi gjorde kunde kvitta
För trots allt slit från professionella vårdare
Reagerade du bara hårdare och hårdare
Trots allt jag lovade och sa
Blev du aldrig i närheten av bra

Vid det här läget började jag själv att ont få
Jag erkände för mig själv vilken väg jag var tvungen att gå
Jag närmade mig ett beslut
En väg som man aldrig borde behöva ta ut
Jag valde att säga hejdå till min allra bästa vän
Ett beslut som hemsöker mig än

Det går inte med ord med beskriva tomhetens svärta
Som lämnades kvar som ett evigt ärr i mitt hjärta
Saknaden av dig tar mig gång på gång till gråt
Min älskade Baboh , snälla förlåt

...Och med bara ett par dagar kvar av behandlingen visar Baboh inga framsteg. Fast att logiken säger att ponnyn nu inte ska kunna ha ont skriker varenda del av hennes kropp att det är precis tvärtom. Efter halva tiden på butta ringde jag veterinären av dessa förklarliga skäl och på hennes inrådan fortsätter vi att sätta igång Baboh. En gång för alla, sa vi.

Baboh var fin och vågade trava lite på stor tömkörningsvolt ena dagen. Jag tror jag räknade till tre eller fyra utbrott. En annan dag vill hon inte bli longerad. Hon står emot enormt i traven och hoppar och hasar sig fram i vilken gångart hon än blir tillfrågad. Någon gång flydde hon i panik som om ett djur var över henne. En annan dag kan hon trava, lite försiktigt säger hon då. Och ännu en annan dag skrittar vi ut på havlång tygel i morgonsolen. Här räknade jag till noll utbrott och hundra frustningar. Dagen efter skjuter hon av sin ryttare i lergräset.

Orden ekar i huvudet "Hon kan inte ha ont nu, det måste vara något annat". Jag kan inte för allt i världen se hur en ponny som visar detta beteende kan vara annat än smärtpåverkad. Det går inte att föreställa sig att det skulle kunna vara hjärnspöken eller annat som står som grund för alla dessa problem.

I ridhuset står jag en dag, med en uppskärrad Baboh i longerlina i högra handen. Den lediga vilar jag på hennes bringa och hennes stressade hjärtslag pulserar genom min hand. Hennes kropp skakar. Liksom jag, som nu inte längre kan hålla mig. Det brister - känns hopplöst. Meningslöst. Helt värdelöst.

Senast jag var inne här och skrev ett blogginlägg gav det kanske indikationer på att saker och ting med Baboh skulle gå bra. Jag visste det lilla att prognosen för pålagringar på SI-lederna inte var ljus, men då var det för mig en fråga om hållbarhet och inte det allmänna tillståndet.

Efter kortisonbehandlingen i korsbensleden för två veckor sedan blev ponnyn dock sämre. Tendenserna till att brusa upp sig även vid det enklaste arbetet fanns redan innan, men då bortförklarade vi det lätt med att det var överskottsenergi eller bus. Nu går det inte undkomma det faktum att ponnyn är mer smärtpåverkad än vad hon klarar av. All aktivering kretsar kring arbete för hand, på töm/långa tyglar eller en enkel promenad i skogen eller på ridbanan. Ändå ger det sken av att vara för mycket. En eftermiddag hann vi gå ett halvt varv på ridbanan innan ponnyn inom loppet av några minuter hade ställt sig på bakbenen tre gånger. Först trodde jag bara att hon hade blivit rädd för min hund som sprungit bakom henne, men när hon vägrade sluta takta och från ingenstans sköt rakt upp i luften insåg jag att det inte var frågan om någon rädsla utifrån.

En promenad i skogen borde en tidig och lugn tisdagsmorgon vara eftertraktad. Jag borde som tidigare kunna gå med grimskaftet bara vilande i handen och med en ponny som bara lunkar efter mig i morgonsolen. Istället går jag vaksamt med muskler som värker i beredskap att putta bort den 400 kilos häst som när som helst får för sig att inte ha alla hovarna på marken. Mycket riktigt blottar jag minuterna senare ponnyns mage i ögonhöjd och högt där över ett par viftande framben. Jag står stilla, backar någon meter ifall jag behöver, men sträcker alltid upp handflatan och låter ponnyn lägga pannan i den när hon landat. Sedan fortsätter vi gå. Emellanåt är allt som det brukar.

Häromdagen skulle jag ta steget i igångsättningen att börja trava Baboh. Bara fem minuter per gång till att börja med, men det var iallafall något och enligt rekommendationerna från veterinären. Vi skrittar i ridhuset och jag ber Cajsa att filma direkt ifall ponnyn bestämmer sig för att få en knäpp redan från start. Den här dagen var hon lugn. Iallafall i början. När de ljuva tonerna av "traaava" ljöd mellan ridhusets fyra väggar skakade Baboh på huvudet i ren protest. Hon provade att springa efter mig några steg och efter ett par meters vaggande med huvudet klarade hon inte mer. Hon hoppade, sparkade och viftade med benen för att ta sig framåt efter mig. Jag sa att vi skulle ta av täcket, i förhoppningen om att det låg och gav henne skav någonstans. Det gjorde det inte. Spelade någon roll alltså.

Dagen efter ringde jag in till Husaby och förklarade beteendet. Min veterinär sa att hon ville röntga halskotpelarna och se om de kunde bedöma om det var någon nerv i kläm. Även om ponnyns slumpmässiga beteende helt klart skulle kunna tyda på något sådant tyckte jag det var ett långskott. Samma dag åkte jag därför in till kliniken och visade filmerna. Kiropraktorn tog sig för munnen och förmådde sig inget säga först. Trots att jag nog aldrig träffat en sån empatisk människa gjorde det ont i mig att se hennes reaktion. Tillslut sa hon att att ponnyn är kraftigt smärtpåverkad och får panik i försök att bli av med det onda. Vi började prata om möjligheten till att det var en spricka någonstans, men vad vi hade att gå på gjorde det svårbedömt. När vi pratade om att boka tid så sa hon att jag inte skulle ställa mig in på att få med mig Baboh hem igen. För av filmerna att döma, borde hästen redan vara borta.

Jag får därför tid samma dag. Veterinär och kiropraktor slår ihop sin lediga tid och när jag kommer in med ponnyn visar hon minimala reaktioner. Den här ponnyn som stegrar, bockar och gör oförklarliga protester på hemmaplan går igenom ett böjprov på kliniken och longeras, om än motvilligt, på volt i trav. De ser fortfarande en rörelsestörning, men inte så mycket mer än så. Ponnyn skrivs upp på röntgen. Haserna och hela ryggen tas bilder på och plåtarna visar ingenting. Den dagen åker vi tillbaka hem med flera tankar i huvudet. Jag har en frisk häst på alla papper som vi nu hunnit få. Men det jag upplever i verkligheten tyder på det motsatta.

Vi fick tid hos kiropraktorn dagen därpå igen. Lotta och veterinären hade pratat hela den tidigare kvällen och Lotta hade vridit och vänt på allt hon kunde komma på för att hjälpa ponnyn. Vi sa att vi provar ett sådant här besök till innan vi kanske måste ta ett sista beslut. Jag visar ponnyn på volt igen och små protester i traven dyker upp. I galoppen skjuter hon och sparkar eller väljer helt sonika att ta trav igen. Lotta knäcker sedan till det hon kan komma åt i ryggen och bedövar slutligen med laser. De kan inte gå in med någon annan bedövning, men hoppades på att detta skulle visa något. Medan Lotta lasrar pratar hon om ledkapslar som kan krångla och ge enorma problem - och jag försöker lyssna när jag samtidigt tittar på ponnyn som ser ut att njuta till fullo.

Efter laserbehandlingen skyndade vi oss ut i ridhuset för att longera igen, innan bedövningen skulle hinna släppa. Dom tyckte sig se en förbättring. En så minimal förbättring man kan få på så kort stund efter en behandling. Ett litet ljus i tunneln? Kanske är det något i ryggen, kanske inte... Kanske är det en spricka någonstans vi inte kommer kunna hitta. Kanske har hon bara blivit för psykiskt påverkad av all smärta hon nu gått med så länge. Kanske är det allt...

Vi fick utskrivet fenylbutazon som hon nu ska få i tio dagar. Tio dagar som nog är sista chansen. Svarar hon bra på medicinen så sätter vi igång henne. Vi kommer att prova att rida lätt, lite det som en ung och opåverkad häst ska klara av. Igår var dag ett och vi manade oss ut på en promenad i blåsten för att styrketräna i kuperad terräng. Sådant jävligt väder är ingen fördel för någon som går med smärta, vilket visade sig som den värsta av gångerna hittills. Men för övrigt så verkade hon pigg och faktiskt - glad. Hon drog mulen i marken och gick med spetsade öron. Hon frustade och skrittade på i ett tempo jag inte sett på länge.

Baboh är inte farlig att hantera och egentligen inte heller speciellt oberäknelig. Jag tar fortfarande in och ut från hagen i bara ett grimskaft och jag kan fortfarande sitta bredvid henne i en trygghet. När ponnyn gör sitt så håller hon avstånd och siktar aldrig - och än så länge är hon lätt att avbryta. Med handen på hjärtat har jag aldrig träffat en så genuin häst. Det gör allting kring det här ännu jobbigare.

Idag är det dag två.