Världens sämsta förälder

Känner du igen dig i rubriken?
Du kanske inte kommer att kunna relatera till allting i den här texten, men kanske till en liten del. Vi får aldrig glömma att vi är väldens bästa föräldrar för våra barn, även om det inte alltid känns så.

Det var en period för inte alls länge sedan som jag inte orkade mer. Jag började ifrågasätta varför jag hade satt barn till världen när jag knappt känner någon lycka, eller överhuvudtaget ville gå upp ur sängen. Men jag fick påminna mig om att jag inte alltid har mått såhär dåligt, även om jag lever med en ”kronisk depression”. Jag har mina upp -och nedgångar som vilken människa som helst. Men detta var något av det extremaste jag känt.

Min sambo fick ta över föräldraledigheten och jag började hos en psykolog, jag var så desperat att jag till och med började med antidepressiv medicin, trots att jag inte vill göra det egentligen.

Med tiden började jag må bättre och kände att jag var på väg åt rätt håll. Eftersom jag inte ville fortsätta med medicinerna, slutade jag. Med en stor rädsla för att komma till insikten att jag behöver dom. Kanske resten av livet. Men jag tog den risken.

Nu känner jag hur hela världen rasar igen. Försöker inbilla mig att det bara är avvänjningen av medicinen och att det kommer att bli bättre. Men helt ärligt, vem fan försöker jag lura? Jag lever med en kronisk depression och behöver hjälpmedel, något jag inte skäms över, men det är en fruktansvärd insikt.

För att återgå till rollen som förälder. Jag kan bara skriva ur mitt perspektiv och ur ett perspektiv från en förälder med psykisk ohälsa, men jag tror att många känner igen sig.
Dagar då man inte orkar helt enkelt. Missnöjda barn, energin som runnit ur, dålig sömn - för att nämna några av sakerna du upplever som förälder.
Men vad jag tycker är så hemskt är att jag inte orkar låtsas vara glad längre inför mina barn. Jag döljer inte när jag är arg eller ledsen. Inte för att jag är den typen av mamma som tycker att man ska dölja sina känslor för sina barn, men just nu finns det ingen spärr.
Nej, jag gör inte illa mina barn när jag blir arg, men jag är rädd för att dom skadas på andra sätt.
Jag är noga med att prata med Joline och förklara saker. Men jag oroar mig såklart ändå. Trots att hon verkar förstå mer än vad jag trott och knappt reagerar när jag har en dålig dag.

Jag vill inte ha det såhär!
Ska jag seriöst behöva ta ett piller varje dag för att känna att jag klarar av livet?

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229