När nog är nog

Nu har sjukdomarna och smärtorna avlöst varandra i drygt 2 månader. Det har varit påfrestande och ibland har jag bara velat gå ut genom dörren för att aldrig mer återvända. Och nej, det skulle jag aldrig göra. Men känslan som ibland infinner sig när nog är nog.

Jag lämnar vår äldsta på förskolan varje morgon eftersom jag är mammaledig med den minsta och min sambo börjar jobbet klockan 7, en timme härifrån. Är jag sjuk, kommer vi automatiskt inte iväg. Då står jag här med 2 barn som kräver väldigt mycket av mig. Ensam. Även om min sambo ofta frågar om han ska komma hem osv så brukar jag säga nej. Även om det ibland verkligen skulle behövas.

Den äldsta är 3,5 år och inne i den värsta jävla fasen någonsin. Förstår verkligen inte människor som säger att 3 är den bästa åldern, jag själv tycker att den är hemsk.

Inte nog med att man ska känna att man aldrig är frisk, ständigt lyssnar på skrik, gnäll och gråt, byter sjutusen blöjor per dygn, aldrig hinner duscha osv så ska man ständigt ha någon slags skyldighet. Skyldighet till omvärlden. Man ska orka träffas, socialisera och orka prata. Familj ska känna att dom har rätt till barnen, rätt att träffa oss när dom tycker att det var för länge sedan vi sågs (trots att så inte är fallet), då har jag bara lust att skrika rakt ut. Förståelsen är på 0.

Jag är inte bitter eller oresonlig på något sätt, ändå är det så jag uppfattas för att jag har en egen åsikt eller tycker att ”Stopp! Nu är det för mycket!”
Jag har väl rätt till en åsikt, precis som alla andra, eller är det bara vissa människor som föds med det privilegiet? För exakt så känns det. I alla fall här. Jag kan peka på vilka som har rätt till sin åsikt och på vilka som inte har det. Jag är inte en av de förstnämnda.

Till omvärlden:
Förvänta er ingenting av mig just nu.


Mvh en mamma, medmänniska, sambo, dotter och vän som har fått nog av oförstående människor

Gillar

Kommentarer