En viktig påminnelse


Tänk att kunna ringa sin mamma när som helst. En självklarhet för många, helt omöjligt för andra. Av olika anledningar.

Min anledning gör det svårt att andas. Jag grips av panik av tanken att jag inte kan. Från den dagen jag kunde använda en telefon har jag alltid kunnat ringa min mamma. Vi har alltid kunnat prata i timmar, om allt och ingenting. Från det, till en evig tystnad på andra sidan. I skrivande stund känner jag hur det börjar sticka i mina ben. Att tänka på- och skriva detta ger en reaktion i min kropp. Jag känner tydligt hur det här påverkar mig fysiskt. Snart kommer det sticka i varenda kroppsdel. Inom några minuter kommer jag att få en attack. Jag kommer troligtvis att tro även denna gång att jag ska dö, men jag vet någonstans att det bara är att härda ut. Hur sjukt är det inte egentligen att jag känner allt detta så tydligt och vet varför jag känner såhär, men ändå är övertygad om att jag ska dö när jag är mitt i det?

Det här inlägget tog mig cirka 15 minuter att skriva. Under denna tid har jag hunnit tänka på våra långa samtal, gråtit, haft en attack, varit nära att ringa 112, samlat mig och fortsatt skriva detta inlägg.

Med detta sagt (eller rättare sagt skrivet?) vill jag förmedla det VIKTIGA budskapet att aldrig döma en annan människa. Min sambo kommer inte att veta att detta hänt ikväll om han inte läser det här eller om jag talar om det. Han kommer att tro att det är en helt vanlig kväll. Det är inte alltid du ser på en människa hur denne egentligen mår. Tänk steget längre där ute - Dina medmänniskor kämpar antagligen med något du inte har en aning om.


Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229