(Ingen rubrik)


Det är söndag den 9 april och vårvädret är fantastiskt. Hunden inviger sin nya hage, katten känner på gräset och ska när som helst släppas fri. Hon ska bara bli lite modigare först. Joline vill gå in och ut genom hundhagen medan vi andra sitter och njuter av solen.

Lite senare på kvällen är det dags för mamma att ringa en taxi och åka hem. När hon går ut genom dörren vet vi inte att det är det sista vi ser av varandra..

Om vi hade vetat, vad hade vi då sagt till varandra? Hade vi någonsin släppt taget?


Idag är det ett år sedan jag såg min mamma vid liv för sista gången. En del av mig är lättad över att vi inte visste då vad som väntade, för vi hade haft en fantastisk dag tillsammans. Men en annan del av mig hade velat få en chans att ta farväl.
Jag är inte säker på vad jag hade sagt om jag hade vetat. Jag hade nog bara gjort det tydligare vad hon betydde, hur älskad hon var och kramat henne. Men jag hoppas att hon visste och kände det som blev osagt. 


Nu har det här ”första året” gått som alla pratar om. Första högtiderna och födelsedagarna utan varandra. Det sägs vara det jobbigaste. Jag håller inte med. För mig har det knappt börjat. Det här året har jag gått runt och tryckt undan så jävla mycket för att orka. Idag känner jag att detta lika gärna kunde ha hänt igår, det gör ondare idag än när det hände. Sorgen är kraftigare än någonsin..

  • Familj

Gillar

Kommentarer

spelkiangen
spelkiangen,
Elin
,
Du är fantastisk på alla vis! Och din mamma såg hur du var med Joline och hur du strålade när du var gravid! Hon såg ditt tålamod och din kärlek, för de två sakerna är omöjliga att missa hos dig. Även om din kärlek till din mamma inte sades med ord den dagen, så kände hon det, i den tillit du gav henne och i dem fina orden som du berättat för dina barn om henne och kommer fortsätta att berätta. Hon finns med oss alla, men på en annan våning.
Din roll som mamma grundar sig i botten hur din mamma var med dig. ❤