Det är en fråga jag ofta får, från min läkare, psykolog, vänner och bekanta som känt mig från tidigare. Jag funderar alltid innan jag svarar på frågan, aldrig på om jag vill det eller inte, utan hur jag ska formulera mig på rätt sätt så dom inte börjar tro att jag är i ett stadie att dom behöver oroa sig, snarare få fram mitt mående till personen som frågar utan att behöva förklara mig.. Men oroa sig behöver ingen, för är det något jag alltid gjort så är det att klara mig, själv.

Varför jag skriver att jag klarar mig själv är för att när man går igenom något som påverkar än själv och vardagen, oavsett vad så får man verkligen lära sig om vilka ens riktiga vänner är eller bryr sig om än. Jag menar inte att dom som inte hör av sig dagligen inte bryr sig, men vissa hade man förväntat sig mer av än andra, på gott och ont så möter man många fina fantastiska människor, men också "tappar" en heldel vänner som jag själv knappt vill/valt att ha kontakt med idag.

Livet är bra speciellt, på gott och ont. Dö vill jag inte men hade gärna försvunnit ett tag, bort från allt. Känslor, människor, jobb, pengar, verkligheten, allt.

Jag har många gånger velat dö, jag har många gånger kommit till det stadiet att jag inte orkar längre, för ibland har jag verkligen känt att vad har livet och ge egentligen? & Vad har jag att leva för? För att så fort något går bra så händer inte bara något dåligt, utan alltid något så illa att det påverkar hela mitt liv.

Men idag är jag äldre än igår, och att avsluta mitt liv är det sista jag skulle göra, och det sista jag hoppas alla som mår dåligt där ute väljer att göra. För att dö kommer inte att hjälpa, att försvinna från allt kommer liksom inte ge oss någonting, vi förstör våra närstående, vi förstör vår chans att leva, vi lever bara en gång, en gång och det är något vi måste våga kämpa för- Att kämpa mot psykisk ohälsa menar jag inte är enkelt, jag menar inte att det är "bara och bara", för det är det verkligen inte, det är en av dom som jag kallar det- dödliga sjukdomarna du verkligen måste kämpa så in i bomben med för att faktiskt orka, men ta minut för minut och andas, sen timme för timme och andas, sen dag för dag och andas, och fortsätt så, fortsätt tills det känns enklare och andas utan att behöva tänka på hur.

Vi alla har så mycket och leva för, kanske inte det vi önska vi hade men tänk på allt som kan bli, och tänk så långt i livet just DU kan komma, tänk på dig själv för en gång skull, för det är inte egoistiskt att ibland faktiskt prioritera sig själv. Att hjälpa oss själva till att göra våra fotsteg lite enklare, att våga ta beslut som är rätt och framförallt bra för dig.

Jag själv är i sån svacka i livet sjukt nu, vissa dagar är så jobbiga att jag kommer ingen annanstans än till andra sidan av sägen, men jag har lärt mig att det bara är en "sån" dag, eller "sånna" dagar för skall  jag vara ärlig och säga att när min pappa gick bort 2010 så tappa jag det helt, jag har aldrig varit så vilsen i hela mitt liv, mitt självskadebeteende blev brutalt, och ingen visste hur illa det egentligen var tills dom faktiskt såg mina ärr eller sår. Jag mådde så dåligt, och idag när jag tänker tillbaka dit så blir jag bara ledsen över hur ”Lost” jag var, hur ensam jag kände mig i mina problem, men samtidigt är jag stolt över hur stark jag var, för någonstans mitt i allt så klara jag ändå av vardagssysslorna, jag tog steget att flytta från min hemstad i Uddevalla och starta om allt på nytt ensam i Oslo, bästa beslutet jag gjort även om jag inte är riktigt klar över hur jag hamna just i Norge.

Ett exempel hur snabbt allt kunde vända för mig, nyårsnatten för tre år sen jobbade jag hela dagen och natten. Jag var hemma vid 04:00 och mådde faktiskt väldigt bra, när jag kom hem och skulle lägga mig för att sova såg jag en bild på min pappa och fick sån otroligt ångest, jag har ingen aning om var den kom ifrån men den var brutal, nästa gång jag liksom är "med i verkligheten" så är jag på ett sjukhus, jag förstår ingenting. Min arm var gipsad och jag undrar vad sjutton jag gjort för jag var ju precis hemma?

In kommer en läkare, samma läkare som sist jag hamna på sjukhuset av samma grund. Han titta på mig med en blick som såg så tom ut, och han kändes påverkad över att jag var där, igen.. Han fråga hur jag mådde och jag sa att jag mådde bra men trött och jag frågar även vad som hänt, han sa att jag kommit in med ambulansen då min kompis som jag bodde med hade ringt, jag hade fått sy min arm med över 200 stygn, - så återigen hade jag skärt mig, men varför?

- Jag vet inte, och jag minns inte att det ens hänt. Inte just då iallafall, minnet av händelsen kom efter ett tag och anledningen till denna panik ångestattacken jag fick var enbart för jag sett ett foto på min pappa, det kunde alltså ta så hårt på mig men jag hade ändå inte samvete och ställa undan fotot på honom.

Iallafall, denne läkare sa till mig att det blir bara värre och värre för varje gång jag kommit in och sa att nästa gång hinner jag väl inte ens in, jag sa att det inte var så illa och att jag klara mig men han ville hjälpa mig. Han fråga om jag antingen ville bli inlagt på psyk eller börja träffa en psykolog regelbundet, att låsa in mig är inte ett alternativ då mina svackor inte är där konstant och ibland inte kommer på veckor, så jag tacka jag till psykologen.

Jag träffa denna psykolog ett par gånger, fick även utskrivet antidepressiva jag tog varje dag, och sakta men säkert insåg jag hur sönder jag var och bestämde mig där och då, tack vare läkarens ord om att det blir värre och värre för varje gång jag kommer in - att jag verkligen behövde hjälp.

Jag tror mycket sitter i det också att inse själv att man behöver hjälp, och att faktiskt VÅGA be om hjälp, för det är okej att inte alltid kunna ta hand om sig själv eller veta vad som är bra och inte för en själv, vi är bara människor och vi skall inte behöva tro att vi måste klara allt på egen hand.

Vi alla är viktiga, även om vi kanske inte alltid känner så. Men DU betyder så otroligt mycket för fler än du tror och vet om, och det är viktigt att du kommer ihåg det när livet åker sin karusell.

Men svar på min rubrik- Nej, jag vill inte dö. Trotts allt som hänt så vet jag att livet har så mycket mer att ge.

All kärlek till er.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Som ni vet är min blogg väldigt personlig, jag skriver väldigt öppet om vad jag känner, tycker och tänker. Och vad som gör att det ändå känns så OK at skriva precis det jag vill är för att detta är min blogg och att ni faktiskt väljer om ni vill läsa eller inte, så skulle jag skriva något som påverkar/provocerar någon är det inte svårare än att klicka bort mitt fönster, nu låter jag lite kaxig men jag menar verkligen i gott syfte, allt jag skriver om passar inte alltid hos alla.

Jag är jätte tacksam verkligen för alla som tar sig tiden och läsa, och att så många nya hittar hit. Även ni som tar er tiden att skicka meddelanden till mig på Facebook och Instagram gällande min blogg. Ni får mig att vilja fortsätta ännu mer.

Vissa klarar ju inte läsa om min sorg eller tycker jag är för öppen med den, men det dessa personer kanske inte förstår är att för mig och skriva om min sorg är en bearbetning i min process, på MITT sätt. Jag måste få prata om vad jag känner för annars skulle jag aldrig fixa dagarna så hyfsat okej som jag gör. Det finns inget rätt och fel i sin sorg, alla sörjer på olika sätt och alla har olika sätt att ta sig igenom sorgen, psykisk ohälsa eller vad det än gäller och mitt är att vara öppen och få skriva om det.

Men nu är det faktiskt så att alla dagar inte är på botten, det finns vissa dagar som jag mår bra och orkar göra annat, ofta vill jag blogga och nu kommer det till min fråga till er, vad skulle ni vilja läsa om, vad tycker ni är intressant? Skriv gärna tips i kommentarerna eller om ni hellre vill skicka mig ett mail, PM på Facebook, vad som helst men jag hör väldigt gärna era tips.

Igår bakade jag min förta morotskaka och jag måste få skryta lite om att den var hur god som helst, jag kommer även skriva ner receptet till er, och har ni tid över och sugen på baka något är detta ett stort tips och ännu godare idag när den stått i kylen ett tag. Idag har jag varit ledig, jag och S har varit iväg och köpt ny TV då vår tidigare gick sönder, så äntligen TV igen efter tre månader utan. Nu ska jag faktiskt vila lite då vi gick upp tidigt imorse och ikväll ska vi se fortboll, denna var ett litet snabbt inlägg, glöm inte ge mig lite tips om ni har några.


Recept:

  • 3 ekologiska ägg
  • 3 dl strösocker
  • 3 dl vetemjöl
  • 1 tsk vaniljsocker
  • 3 tsk bakpulver
  • 1 1/2 tsk malen kanel
  • 1 tsk malen kardemumma
  • 1/2 tsk malen ingefära
  • 1 nypa salt
  • 1 1/2 dl solrosolja
  • 4 1/2 dl rårivna morötter’

        Cream Cheese Frosting

  • 60 g mjukt smör
  • 4 dl florsocker
  • 1 tsk vaniljsocker
  • Skal av 1 lime
  • 100 g philadelphiaost


  1. Sätt ugnen på 150 grader.
  2. Vispa ägg och strösocker vitt och pösigt.
  3. Blanda alla torra ingredienser och vänd ner dem i äggsmeten.
  4. Tillsätt solrosolja och rårivna morötter.
  5. Fyll smeten i en smord form och bröad kakform med löstagbar kant, 24 cm i diameter.
  6. Grädda i mitten av ugnen i cirka 55 minuter. Prova med en sticka, den ska inte vara kladdig. Låt morotskakan svalna.

        Cream Cheese Frosting

  1. Vispa alla ingredienser krämigt.
  2. Bred frostingen över morotskakan.


Likes

Comments

Måndag, vilket innebär ny vecka och nya möjligheter. Idag tänkte jag lite snabbt berätta anledningen till varför jag flytta till Finland, och även ger er ett litet tips.

Som ni vet så bor ju jag i Åbo, jag har bott här i lite över 1,5 år. Jag trivs faktiskt över alla förväntningar, ända är väl egentligen att folket här kanske är lite mer tillbakadragna än jag är van till, och vintern otroligt kall och lång.

Innan jag flytta hit bodde jag i Oslo i 3,5 år, kan säga att jag ångrar inte en sekund jag flytta dit men jag ångra heller inte att jag flytta därifrån, det var liksom lite på tiden.

Jag träffa min sambo S i Oslo, just när vi träffades hade han inga planer om att flytta tillbaka hit till Åbo, han är nämligen född och uppvuxen här. Vi bodde ihop i Oslo i lite över ett år och sen börja han leka med tanken att börja plugga vilket han ville göra i Åbo, först var jag väldigt emot att han ens skulle flytta och totalt emot att flytta med, men återigen efter antal om och men bestämde vi att han flyttar och vi prövar distans, men distansen tog lite väl på oss båda så vi sa att vi tar en liten ”paus” och funderar på vad vi verkligen vill.

En månad senare bestämde vi att jag skulle åka hit och hälsa på, jag minns den dagen som igår. Jag var sååå nervös!! När jag väl kommit hit tog vi väl hand om dom få dagar vi hade ihop här, och innan jag gick på flyget tillbaka mot Oslo hade vi bestämt att jag flyttar till Åbo, och ingen var lyckligare än mig att jag släppte mitt ego lite att inte flytta till att flytta.

01.08.2016 flytta jag hit och vi fick vår lägenhet mitt i centrala Åbo, nära till precis exakt allt, och ja, allt kändes bara way to good. Det tog inte mer än en månad innan jag fick jobb, lite nya vänner och bekanta och jag måste säga att sommaren här i Åbo är helt amazing!
☀️

Som ni säkert vet så är ju Finland väldigt underskattat, jag tror aldrig jag hört någon prata om Finland som att dit måste man åka, MEN detta är ett tips till er, om ni inte varit i Finland så borde ni ha en sommar dag i Åbo på er to-do list, gatorna är fylld med marknader, flertal båtar vid hamnen är öppna restauranger och pubar som på kvällarna blir nattklubbar, folk sitter överallt i parkerna och bara mår allmänt bra, till och med folket här är så glada och positiva.

& bara säga till om ni har vägarna förbi så skall jag guida er genom Åbo, så lovar jag att ni får se den bästa sidan av Finland en sommar, och ni kommer inte bli besvikna vill jag lova.😊

Kram

Likes

Comments

Igår skulle vi iväg på S's väns födelsedagsfest, tyvärr kom jag aldrig iväg men S åkte dit iallafall. Jag vet inte riktigt varför jag inte åkte med, jag var på ganska bra humör hela morgonen och dagen tills att det bara vände helt och jag låg kvar i sängen. När S hade kommit iväg så la jag mig i soffan, släckte alla lampor i hela lägenheten, drog för gardinerna och tände ljus runt om i hela lägenheten, det var så mysigt faktiskt. Jag låg där i soffan och kolla lite olika Youtubers och tillslut bestämde jag mig att beställa hem lite sushi, vilket var sååå gott! Efter jag ätit bädda jag ner mig igen och slut somna, senare på kvällen vakna jag av att S kommer och bäddar ner sig bredvid mig, vi låg bara kvar och somna ganska så tidigt.

Idag är det söndag, vi vakna runt nio, jag sprang iväg och köpte lite första frallor, kaffe och Nocco. Vi åt frukosten och sen myste vi ner oss i soffan igen och kolla på filmen Crazy, Stupid, Love, och om du inte sett den redan så är den ett måste, så jäkla rolig och bra film. Vi har väl egentligen inga måsten idag, jag ska komma iväg till gymmet en snabbis senare hade jag tänkt men det är väl det ända. 

Vi köpte ju sån pappers tejp som vi fixa vardagsrumsbordet med, och jag fick en ide att jag vill fixa en bit av kaklet i köket med det också, det står att det pappret skall klara det så tänkte att det måste vi testa, små förändringar gör stor skillnad i hemmet. Blir det bra lägger jag ut en bild på det imorgon. 😊

Förr hade jag och Vicke alltid spasöndag via FaceTime, vi prata skit, behandla oss med ansiktsmaskar, färga och noppra bryn, ha kokosolja i hår och ja, bara tog hand om oss själva. Saknar det, försöker fortsätta göra det när livet ger mig lite energi till att orka. S hänger på mitt söndags spa om han är hemma, lite Cute. ❤️ 

Livet har sina toppar och dalar, det man måste komma ihåg i svackorna är att det faktiskt finns fina dagar också trotts livets motgångar. Livet kan vara bra också, Iallafall hoppas jag att ni får en fantastisk söndag.

" Surround yourself with positive people who will support you during your bad days, not only your good days. "

Kram

Likes

Comments

Ja, som ni säkert förstod var gårdagen en otroligt tuff dag av många olika anledningar. Jag förstod nästan direkt när jag vakna igår och drömt om Vicke att dagen skulle bli tuff, och speciellt när drömmen var så verklig på något sätt. Det är inte det att jag mår dålig av att drömma om honom, det finns ingenting jag önska mer än att han kom och hälsa på mig i varje dröm, men det är bara det att saknades blir så mycket mer smärtsam när det känns som man precis mött honom.

Igår hade jag även kontakt med ett medium, jag vet inte riktigt vad jag tror om dessa saker och jag vet inte heller varför jag ger mig in på det, men tjejen som var det så kallade medium var så öppen och trevlig och jag kände bara att jag förlorar inget av att se om någon i änglavärldens vill ha någonting sagt till mig. Det gick inte mer än en sekund innan hon sa att jag måste bara få säga att "vilken j*vla härlig person han är" och Vicke slog ju mig i tanken direkt, sen sa hon även att han han hade så mycket att prata om. Jag var skeptiskt länge, men hon sa att vi skulle börja med och se vad han har och säga, sen får jag ställa frågor och se om vi får svar.

I början sa hon saker som jag kände var lite obvious att säga, så som att han sagt förlåt för det tomrum han lämnat efter sig och att han är med mig, det tog jag med en nypa salt, men ju längre tiden gick ju mer fick hon fram, så som ett smycke jag älska som Vicke hade, var den tagit vägen (jag viste var den var) men det viste inte hon, och hin viste inte heller vilket smycke vi prata om, men det var Vickes favorit chocker- som jag äääääälska och försökte få låna av honom X antal gånger. Men iallafall, hon fråga detta och gav mig svaret att " den skall antingen vara hemma eller hos en tjej som första bokstaven på namnet är J" - där brast jag helt i gråt och fick ta en paus då jag fick otroligt svårt och andas, men det var helt rätt, halsbandet hade vår kusin Julia, han hade glömt den där men hon la ner den i hans kista när vi var där för att se honom. Det tyckte jag var lite sjukt, ,men är fortfarande inte helt hundra i vad jag vågar tro och inte men någonstans kändes det som att det var Vicke. Något jag också reagera på var att när vi skulle avsluta fråga jag om det var något mer han ville ha sagt och då sa hon bara " i love u sis" vilket också var helt sjukt då det var något han alltid skrev till mig men sa aldrig ordet " sis ", också en sak bara mellan oss två som var lite svårare att smälta.

Jag hoppas det var Vicke, och han fick höra det jag ville få sagt till honom. Jag pratar med han öppet varje dag hemma, om allt mellan himmel och jord, vilket han isåfall bekräfta igår att han hör mig. min älskade lilla ängel, jag längtar så tills vi ses igen.

Idag är det iallafall lördag, jag har varit ute på en PW och hämtat mattan jag beställde i veckan till vardagsrummet och jag måste säga att jag älskar den. Nu börjar det bli riktigt hemtrevligt i vår lägenhet, och jag måste sluta tröst shoppa haha. När jag kom hem igen körde jag 30 minuter Yoga hemma, aldrig gjort det innan men tänk att försöka få in et som en rutin, det är så avslappnade och behövligt. Nu ska jag försöka få upp trötter S från sängen för vi har massor att göra och ikväll ska vi iväg till hans kompis överraskningsfest, det ska bli trevligt och jag ska for once pröva alkoholfritt vin ikväll, för lilla jag och alkohol är inte en så bra kombo just nu men det känns helt OK faktiskt. & jag hoppas så klart ni alla får en fantastisk helg.

" Put yourself at the top of your to-do list every single day and the rest will fall into place "

Kram

Likes

Comments

Idag saknar jag han så det gör ont, min lillebror, min bästa vän och den som hjälp mig mot alla motgångar i livet ALLTID. Jag kan inte förstå det som hänt ännu, även om tre månader har gått så är det omöjligt för mig och förstå att jag aldrig igen kommer få möta min Vicke på denna jord, jag vill inte att nästa gång skall vara i himmelen, jag vill att det är här.

Att vi ska få uppleva allt vi sagt, att du skulle få bli arton och gå mer bananas än du redan gjorde, jag såg så framemot allt detta. Jag har sett framemot framtiden med dig, jag har väntat och jag har längtat, vi skulle gå igenom allt ihop, din process att bli Victoria som jag längtat efter i hela ditt j*vla liv Victor, hur? hur hur hur kunde detta hända. jag älskar dig och saknar dig ordagrant så jag går sönder, en STOR del av mig dog tillsammans med dig och jag har så svårt att hitta tillbaka till det normala, till allt det jag borde göra.

Idag har jag inte ens fått på mig kläder, jag har fått i mig en smoothie och druckigt tre koppar kaffe, jag skulle till gymmet, jag skulle blogga om något bra som jag tänkt på länge, jag skulle handla inför födelsedagsfesten vi skall på imorgon, men jag orkar inte, jag orkar liksom inte bry mig om allt det där. Jag ligger gärna här i min säng och inte bryr mig om något.

Just nu är mitt ansikte alldeles svullet, jag gråter i mängder idag, och det slutar inte. Jag känner mig desperat, förtvivlad, och bara helt förstörd. Hur orkar man fortsätta? hur hittar man tillbaka till, ja vad?

Jag saknar dig, jag saknar dig varje sekund. Du är i mina tankar tjugofyra timmar om dygnet, och jag känner mig riktigt desperat efter att få bara se dig igen, krama din smala kropp, ta på dina mjuka kinder och bara be dig komma hem igen och aldrig någonsin dra från mig igen.

Jag drömde om dig inatt, för första gången sen du dog. Du var så levande och så glad som alltid, Jag fick kramat om dig och du förstod inte varför jag krama dig så hårt. I mitt huvud viste jag ju att du dött, men hos dig var det precis som om inget har hänt. det sista jag minns från drömmen är att du tittar på mig och bara ler, sen vaknar jag och min kudde är precis som någon doppat den i ett badkar fyllt i vatten och sen tagit upp den igen.

Jag hade gråtit i sömnen.

Jag vet att livet måste fortsätta, och jag kommer aldrig sluta kämpa. Idag är bara en sån dag då det gör obeskrivligt ont och inga ord egentligen är tillräckligt.

"I love u sis"


Likes

Comments


" En sekund i taget, andas.. En minut i taget, andas.. En timme i taget, andas.. En dag i taget, andas.."

Jag ska berätta en sak för er, något som gör mig så otroligt glad... DU, att just du är inne på min blogg och läser. Jag hade seriöst inte väntat mig så många läsare som jag haft och samtidigt lovar jag mig själv att aldrig påverkas av siffrorna när jag starta bloggen men det har jag, dock bara positivt och det kan man väl inte gnälla om haha.

Jag kom alldeles precis hem från jobbet, idag gick det otroligt snabbt på jobbet, timmarna bara flög iväg och plötsligt skulle jag hem. Som ni vet promenerar jag hem och till jobbet inprincip varje dag, om jag inte rullat runt i sängen lite väl länge och klockan tickar iväg lite för fort, då blir det bussen. Men iallafall, jag sätter alltid på musik när jag går, för att försöka och inte tänka för en gång skull. Det känns verkligen som det är det ända jag gör, tänker tänker tänker och det är alltid om samma saker och egentligen aldrig om något bra.

Jag undrar ofta varför jag skall behöva gå igenom det jag gör, jag undrar också ofta vad som gjort mig förtjänt till att behöva gå igenom det som varit och må som jag mår, jag minns liksom inte senast jag kände det där ultimata lyckan av livet. Jag är tacksam för allt jag har, jag älskar dom jag har runt om mig och vill egentligen hela världen bara det bästa, jag önska verkligen alla mådde bra och hade allt dom behövde för ett välmående liv.

Jag gråter ofta, inte i mängder utan det kommer ofta tårar bara så, och så torkas dom bort och ofta säger jag till mig själv att "nej Carolina, inte här" - men är rätt mot mig själv? vad vet jag. Jag vet sällan saker när det kommer till mig själv, men något vet jag - något som får lite glädje i min lilla kropp är att hjälpa andras mående, att vara där när andra behöver.

Idag är en sån dag mitt inlägg skulle kunna bli flera mil långt, jag vill liksom bara skriva och skriva tills det aldrig tar slut typ, dela med mig av alla ting min hjärna cirkulerar om, samtidigt som jag inte riktigt får pli på vad det är jag vill ha skrivet.

Men jag hoppas verkligen ni alla där ute mår bra, och verkligen tack som läser min blogg. Det har tagit mig många år, och mycket mod att göra detta, jag har startat den så många gånger men tagit bort den bara timmar eller dagen efter men jag är så sjukt glad att jag nu startat den, för jag älskar att bara kunna öppna dator och få skriva när jag vill om precis vad jag vill.

Så ett tips till er, är det någonting ni ofta tänker på men ni inte tror på er själva tillräckligt nog för att göra det,

- Bara gör det! Gör dig själv den tjänsten och tro på dig själv. För du är bäst, kram


Likes

Comments

I do not usually brag, but today I'll - about my man.

In recent months, my life has been on a break, but everything else around has just continued. As you people know my little brother just past away, and through all this pain, anxiety, sleepless nights and crying hours, S is still the one who make me laugh, and make me feel happy at some moments when everything just felt so - wrong.

This hardest time in life has made me realize how much I really do love this man, because every time I give up on myself he is the one who lifts me up and the best with our love is that he makes me a better person, without changing me into someone other than myself and he is the reason why I want to go up in the morning and continue fighting.

Well, I become more and more in love with him for each day we spend together. It's like finding something new to love about him every day. The way he laugh, how he look at him selves in the mirror , how he talk and just are as a person. I think that's what made us keep together, when everything feels just so exciting and enjoying and I knew I loved him when 'home' went from being a place to being a person. 💓

With you, forever isn't enough. Xoxo


Likes

Comments

Jag skriver, jag raderar, jag skriver och sen raderar jag igen.. Jag märker att med allt jag gör just nu att jag är i såna dagar då livet känns meningslöst, det är tugnt och andas, och att försöka planera in något om dagarna känns bara helt omöjligt för det stressar bara upp mig och istället blir jag utan planer hemma liggandes på soffan.

Imorse vakna jag och kände för en gång skull att "gud vilken skön sömn jag fått inatt" och hade jag fått välja själv hade jag legat kvar där och inte gått upp på hela dagen, men riktigt så blir det inte då jag måste till jobbet.. Jag gick upp 07:50 och var klar och ute ur lägenheten 08:15, idag tog jag bussen till jobbet vilket jag haft väldigt svårt för efter Vickes bortgång. Jag vet inte varför men för mycket människor, nära inpå, som jag inte kan ta mig bort ifrån när jag vill känns jobbigt, och det känns som alla tittar på mig och tänker något negativt om mig. Men är det verkligen så? eller är det bara min hjärna som spökar igen?

Chansen är stor.

S hämta mig efter jobbet idag, vi åkte inte hem för en gång skull, även om det var det ända jag ville. Men jag måste säga att f*n vad jag älskar han för hur väl han känner mig, han bara såg på mig att idag var en sån dag och bestämde att vi skulle iväg på äventyr, och han vet vad jag älskar när dom dagarna är, inreda och pyssla med hemmet.

Vi åkte till ett stort shoppingcenter här i Åbo och kicka lite, sen storhandla vi hem mat och efter det åkte vi till Bauhaus och leta efter sån papperstapet som vi gjorde om vårt tråkiga vardagsrums bord med, bilderna ger inte sitt riktiga resultat måste jag säga, men jag är så NÖJD! Vi fick även beställt hem en ny matta till vardagsrummet idag och jag längtar så tills den kommer för jag tror verkligen allt i ett kommer bli SÅ snyggt ihop. Utifrån att mitt mående inte varit så bra så måste jag säga att dagen varit kanon, att pyssla i hemmet eller med dig själv är verkligen ett stort tips när dagarna känns botten.

Imorgon är det 14 Februari vilket betyder alla hjärtans dag, vi ska inte göra något speciellt så. Jag har köpt en present till S, och vi skall väl egentligen bara vara hemma, ta hand om varann, laga mat ihop och bara vara. För just nu orkar jag inte så mycket annat och S är helt okej med det, plus att hemma mys är alltid bäst med sin kärlek.

Nu skall vi ta ett glas rött och kolla lite fotboll, men jag hoppas ni får massa kärlek idag, imorgon, och alla dagar där på. Kram

(Ps, jag hade gjort så fina för och efter bilder till er men något hände och dom försvann, så snabbt och enkelt slängde jag upp dessa 😅🙄)

Likes

Comments

Jag vill berätta att man klarar sig, fastän man faller tusen meter i sorg. Att man tror att man ska dö, men man överlever. Jag hade behövt höra det hundratals gånger. Allt går, på något konstigt sätt så går det tillslut. Även om man dör ganska många gånger på vägen.

🥀

Likes

Comments