2016-03-07

SMS: Hej det är Rickard kan du be mamma ringa mej jag är på väg till Linköping.



Jag sitter i min väns bil. Vi är på väg till Maxi och ska handla. Jag besvarar meddelandet med att jag ska sms:a till mamma så fort jag kan. Mamma ringde till mig och berättade att han hade kontaktat henne men att hon inte skulle klara av att ta emot honom. Jag meddelar då Rickard att han är välkommen hem till mig.



Jag står i köket och lagar kycklinggryta. Barnen är hos sin pappa. Det ringer på dörren. Jag öppnar. Där står en nedgången, svullen, blek kille med fläckar på tänderna och lukt av cigarettrök. Jag ger plats åt honom. Vi säger ingenting. Han går bara in och tittar sig omkring. Jag frågar om han vill äta kycklinggryta. Det vill han. Medan jag lagar färdigt maten står han i dörröppningen till köket och säger något jag aldrig kommer att glömma:



- Carro, jag genomlider ett helvete. Jag är beroende av starka tabletter blandat med alkohol. Pappa har tagit över mitt liv. Jag har ingen makt kvar. Han har tagit över allt. Telefon, ekonomi. kontrakt. Allt. Han gav mig tabletterna. Han gav mig alkoholen. Han flyttade in i min lägenhet. Han har kidnappat hela mig, hela min person. Jag har inget kvar. Jag måste bort. Jag måste fly. Hellre tar jag mitt eget liv än lever med det här beroendet. Det här är en mardröm som jag inte önskar min värsta fiende.



Jag minns inte exakt vad jag svarade. Jag tror att jag var ordlös. I chock. Nog visste jag att pappa kunde göra precis vad som helst för sin älskade flaska. Men att sjunka så lågt som till att dra ned sin egen son i skiten trodde jag inte. Även svin har gränser, tänkte jag. En normalt funtad människa önskar inget hellre än att det ska gå bra för sina barn. En normalt funtad människa. Pappa var ju sjuk. Totalt hjärndöd av alkoholen och tabletterna.



Tallgården i Virserum, ni ska skämmas. Jag lovar. Jag kommer upprepa mig. Jag kommer inte låta er stå oklandrade. Ni släppte iväg en av era patienter. En patient ni skulle hjälpa ur missbruket. Ni lät honom flytta in hos min sköra bror, med lätt utvecklingsstörning och extremt svår OCD. Ni hjälpte honom att bära in sängen. Och ni visste. Ni visste att utanför behandlingshemmets väggar kunde patienten och vår så kallade pappa supa hur mycket han ville. Med lätthet kunde han skaffa tabletter och alkohol och ta med hem till min brors LSS-lägenhet. En LSS-lägenhet blev nu en "kvarkarkvart". Lagen om stöd och service för funktionshindrade. Ni spottar på svensk lagstiftning. Ni spottar på alla människor där ute som av en eller annan anledning inte klarar sig helt på egen hand. Ni spottar på oss anhöriga. Ni ska inte gå oklandrade. Jag lovar.



Hur som helst, lovade jag min bror att hjälpa honom.



- Du får bo här. Vi kontaktar vården om hjälp. Vi ska klara det här tillsammans. Allt ska bli bra. Allt ska bli bra. Nu är du fri.

Det som hände:

Jag vaknade och hade svårt att somna om. Jag väckte min pappa som blev väldigt irriterad och upprörd. Han sa åt mig att klä på mig, vilket jag gjorde. Därefter sa han att eftersom jag inte ville sova så skulle vi gå ut och gå. Jag fick ta på mig ytterkläderna och han kopplade Ken - vår stackars schäferhund. Mer om det längre fram.

Han tvingade mig alltså att mitt i natten gå två varv runt hela Skäggetorp. Jag gick lydigt och försökte fokusera på alla nattfjärilar, som kontrast till monstret bredvid. Nattfjärilarna flög bredvid mig hela vägen tillbaka. De tröstade mig i min förtvivlan inombords. Och jag visste att jag skulle bli som dem. Fri att flyga iväg. Fri att välja. Jag förstod nämligen hur fel detta var. Jag skulle bli en sådan där fjäril och flyga ifrån monstret.

Jag sa tydligt och klart att jag ville gå hem till mamma. Att jag inte längre ville vara hos honom. Då blev han som förbytt och erbjöd mig saft och bulle. Han började sänka tonläget och låta så där patetiskt gullig. Men skenet kunde inte längre bedra. Jag tyckte inte att det var någon idé att fråga vidare om att gå hem till mamma eftersom jag visste att jag inte skulle få det. Fjärilen i mig fick vänta. Jag drack saften och åt bullen och höll inne mina känslor. Men nu hade jag bestämt mig. Här skulle jag inte sova igen. Inte ens Ken kunde han locka mig med fortsättningsvis. Jag förstod - blott åtta år gammal. Och jag är evigt tacksam att jag fick detta uppvaknande.