När rösten inte bär, när orden inte finns, när hoppet är borta, när jag bara en rest kvar här på jorden, en rest av smärta, en rest av trasighet, en rest av sår och sveda. Vad säger jag då? Vad skriver jag då? Vad lever jag för då?

Det finns ett svar. Ett enkelt svar. Ett kort svar: Mina barn.

Det är för dem jag väljer att leva kvar och det är för dem jag skriver detta. Jag vill att dem ska få reda på historien bakom deras käre morbrors bortgång och vad som egentligen hände. Jag vill att de ska få veta varför ordet "morfar" aldrig existerat i vårt vokabulär. Varför mamma aldrig riktigt var densamma igen efter den tredje juli tjugohundrasexton. En förklaring.

Jag sökte alltid en förklaring. Jag fick aldrig någon. Detta är mitt försök att ge en till mina barn.

Sen kväll 2016-07-03:

- Du måste komma upp. Polisen och din mamma är här.

På darrande ben klär jag på mig och går ut i hallen.

- Vi gick hit för jag visste att du var hos Andreas ikväll.

- Mamma, är det så som jag tror?

- Ja, det är så. Det är så. Rickard är död. Han är död.

2016-09-15

Obduktionsrapporten ligger i brevinkastet. Dödsfall genom hopp från tredje våningen ner i källartrappen. Bruten nacke, stora skador på huvud och på övre delen av kroppen. Rättskemisk undersökning visar 1,9 etanol i urinen och en blandning av tabletter och mediciner i kroppen: Sobril, Iktorivil, Tegretol, Zoloft ..... och listan fortsätter.

Min bror, min älskade bror tog sitt eget liv på eftermiddagen den tredje juli tjugohundrasexton. Jag förlorade en del av mig själv. Ja, en kroppsdel känns det som. Vi stod varandra närmre än någon annan. Vi förstod varandra utan att behöva uttala ord. Vi visste. Vi förstod. Vårt band var starkt, stabilt och tjockt. Vi var syskon; två syskon som upplevt samma saker och gått igenom barndomen, eller avsaknaden av en sådan, tillsammans. Vi var Rickard och Carolin. Barnen. Barnen till en missbrukande far.

Detta är historien bakom min brors tragiska död. En död som hade kunnat undvikas om våra samhällsinstanser hade gjort rätt för sig. Om samhället hade hjälpt offret och inte förövaren. Om samhället hade tagit sitt ansvar. Om saker hade gått rätt till. Sverige - ett iskallt Ikealand. Ett guldhölje som döljer det ruttna, det mögliga, det förstörda.

Bakgrund

Eftersom skildringen i denna bok enbart kommer utspela sig under en period av cirka ett halvår ämnar jag här ge en bakgrundsbild till vad som ledde fram till att min brors liv gick i spillror. Hur det gick till när en missbrukande, alkoholiserad far boende på ett behandlingshem för missbrukare lyckades lura och manipulera hela det svenska trygghetssystemet och utnyttja sin sjuke son så att denne till sist inte ser något annat val än att avsluta sitt liv.

Min bror hade nämligen en lättare utvecklingsstörning och bodde i ett LSS-boende här i Linköping. Om det var en medfödd störning eller något som orsakades av yttre trauman kan jag inte svara på. Kanske en kombination. För trauman upplevde både jag och min bror under vår uppväxt.

Min bror föddes år 1984 och jag år 1988. Min bror fick syrebrist under förlossningen men det verkade inte ge några explicita problem och inget man lade någon uppmärksamhet vid. Om det var en del av orsaken till hans svårigheter vet jag alltså inte. Men det skulle kunna vara en bidragande orsak vilket gör det nämnvärt.

När jag föddes var Rickard alltså fyra år gammal. Mina första sex år innan mamma lyckades skilja sig från vår pappa präglades av våld, rädsla och flykt. Jag har antagligen förträngt väldigt mycket men jag minns nätter då jag vaknade av att pappa kastade glas i väggarna för att mamma bad honom stänga av tven mitt i natten. Jag minns nätter då mamma drog mig i min barnvagn till närmsta tvättstuga att spendera natten i.