Min tid efter behandlingen och innan  operationen blev inte riktigt som tänkt som ni kanske läst innan.
Då jag planerade i allafall 1 och en halv vecka hemma något pigg så blev det 4 dagar. Men väldigt fina 4 dagar.
Jag tycker om min lägenhet väldigt mycket men det har inte blivit mycket tid att kunna spendera där. då det varit långa sjukhusbesök och jag har varit för dålig att va själv.
Så det va det som låg allra högst på listan när jag kom ut från sjukhuset. Att få spendera lite tid i min lägenhet innan operation.
Och inte minst med sådana jag tycker om.
På söndag hade jag en fin vän på besök vi åt gott och tog en sväng med Milo och tog det allmänt lugnt. Men min vän hade den finaste överraskningen man kunde få när man står inför tuffa utmaningar. Hon säger bara att hon har en liten överraskning åt mig och in genom dörren kommer bland det finaste man har Vänner! Och man blir så rörd och varm i själen och jag är så Tacksam! ❤
Att få bostas med sådan energi är viktigt! Och operationen tär på mig mer än något annat, även om det är jag som gör jobbet och det är min vilja allt handlar om. Så är det så himla viktigt med familj och vänner som jag nämt i tidigare inlägg. bla i Uppsala. Just att veta hur mycket man har som tänker och bryr sig om en❤
Det blev en så bra helg det kunde bli efter de motgångar och de nu kommande utmaningar.
Igår måndag så kikade jag även förbi mitt folkdanslag och fick njuta av ljuv musik och stämning.
Jag har fått bilen tvättad en sådan där sak som jag blir så barnsligt glad över som ni vet. Det blir bra att den är ren och fin både invändigt och utvändigt när jag kan börja köra igen.

Nu är vi påväg till Stockholm där det är Operation som gäller, imorgon onsdag.
Och vi alla är olika, vissa pratar när de är nervösa  andra behöver ha något att göra, och vissa kanske äter lite mer. Jag har trots min lätthet att prata om den också tyckt och tycker att det är det tuffaste att stå inför hittils. Och som idag reagera jag med en viss tysthet ... en tysthet som inte går att förklara... Kanske när man står ännu närmre inför det jag känner för att skriva mer. Kanske inte...
Då hörs vi efter operation.
Kram på er❤

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hej Alla!
Long time now seen. Eller vad säger man?
Jag tyckte inte jag plocka upp mig efter Örebro inte alls. Men försökte vila, en vila som inte gick att vila sig pigg. Och mina kväljningar börja bli ett väldigt problem för att få ner mat.
Nästa fredag efter jag kommit hem. Var jag inte bättre och vi ringde Onkologen då jag tyckte att min prover på mina vita blodkroppar  inte såg bra ut efter att kikat på 1177 mina vårdkontakter. Det va inget jätte utstickande då ingen infektion syntes tyckte de men däremot tyckte de mina mineral värden var låga och ville sätta mig på en påse dropp. De själva hade fullt så jag vart skickad till akuten i Karlskoga .
På den läkaren däremot tyckte det var mer oroväckande med de låga vita blodkroppar jag hade och ville ha kvar mig. Men efter att hört Örebro tyckte jag ändå att jag kunde åka hem så mot hans vilja, men fick jag feber var det ambulans till Akuten, så jag fick åka hem efter en påse dropp.
Lördag morgon kändes som de andra inge piggare. Av en slump tog vi febern och den visa över 38 grader. Så det var bara att åka till akuten. För var det något kroppen inte orka hantera så var det någon typ av förkylning eller annan bakterie! Som jag nu tydligen nu fått. Det va bara snabbt att läggas in här på medicin med antibiotika och massa prover för att se om man kunde hitta boven. Massa dropp med vätska och mineraler sattes in så Fru går man blev jag inte av med denna gång heller...
Jag blev nu begränsad isolerad så eget rum var det ju inget att diskutera om, det fick jag ju. Och begränsat med sköterskor fick gå in och jag får inte gå ut. Besökande behövde va stensäkra på att de kände sig friska.

Så här är jag fortfarande. Idag har man sett ynka vita blodkroppar som bildats och vad som orsakade febern det vet dom inte. Det är inte alltid man hittar.
Nu väntar vi på att det ska bli en skjuts uppåt med kropparna så jag får åka hem. imorgon ons har jag var sängbunden sen Örebros behandling , 3 dar där, sängliggandes 1v och imorgon är jag inne på 2v.
Jag har försökt hålla humöret uppe men det börja tryta, jag saknar min prins och er där ute. Saknar att få dra in frisk luft och iallfall ta en sväng runt kvarteret.
Vill verkligen få hinna va lite som en människa innan operationen som är satt 21 februari. Nu får vi se.
Kram på er!

- Ovan bild på min utsikt Nedan Bild på Milo på isen förra året.

Likes

Comments

Örebros behandling är tuff. Riktigt tuff.
Pga bla förra omgångens biverkningar som hörselbrus och för att minska risken att det blir permanent har de reducerade på det ena giftet. Och kanske kroppen inte blev lika medtagen men orken och kraften är lägre än någonsin. Att få kramp i benen och svidande benhinnor av att duscha säger sig nog själv att den tar hårt.
Förra gången fick jag åka in för att droppa i lite vätska. Denna gång har trots allt fått ner  lite mer. Men det har varit lite värre med att det ligger ett litet vagt illamående hela tiden och smaken är svår... Allt smakar konstigt.
Det händer inte så mycket när jag mest försöker plocka upp mig å få orken tillbaka...
Himla tur att plattor och smartphones finns ibland.
Det har jag orkat kikat lite på den senaste dagen.
Har ni någon kul APP ni sitter klistrade och är beroende av? Hit me!
Jag har just börjat med Backpacker, lite roligt tidsfördriv.

Vi hörs vidare!
Kram!

Likes

Comments

Jag haft betydligt mycke mindre ont i mitt knä på sistone. Har knappt tagit någon typ av smärtlindring och till och med kunna böjt det mer än förut. kan inte riktigt sitt helt i kors som jag gjort en gång i tiden. Men det finns andra sätt  för den som inte vill sitta normalt😅
Dansare ger sig aldrig!😅😜
Så att de ska ta bort halva mitt ben känns väl så där.  Men jag får försöka förstå att det handlar om risker för spridning osv...
Men ändå...

Ja visst vet ni! Det är klart ni ska dela denna blogg! Jag gör den här bloggen inte bara för min skull då jag tycker om att skriva utan för er där ute, och än så länge enligt blogg statistiken kommer e flesta läsarna från Facebook. Och jag fick tidigare ett inlägg där en fin dansvän som gav ut en blogg om en tjej ung tjeb med cancer som gick igenom mycket jag gör. Och det är ju precis det jag har syfte med bloggen också att även hitta nya läsare kanske de med erfarenhet, kanske de som  just drabbats kanske till och med hitt på något  som haft ,har  just Osteosarkom och anhöriga till.
Så ni på Facebook DELA mer än gärna bloggen!!

Jag är nu Installerad i Örebro på Våning 5 på vårdavdelning 85 i rum  5 denna gång för Kur 6 innan den omfattande knäoperation. Många 5or. så har ni vägarna förbi är det bara kika in!
Jag kom hit igår ons. efter att iallafall fått varit hemma helgen och måndag tisdag men mycket praktiska saker som behövdes göra. Så hunnit tanka så mycket energi mentalt har varit dåligt.  Men Det är väl bara att köra på... antar jag...
De har så höga förväntningar på min kropp då den är så ung och starkt och trots allt svara ganska bra. Så de ligger på med schemat. Operation räknar de redan vecka 7 ihop om att jag tagit upp mig tills dess.
Nu har snart 22 tim av Först kuren av de 22 cellgifterna som hår parallellt blivit gjort och jag behöver inte göra kiss prov denna gång då de såg att jag kissa bra förra gången de tar bara vikt så jag inte samlar på mig för mycket vätska. Går jag upp 2 kg tar dom till vätskedrivande.
Känner mig lite lätt yrslig idag men ändå ganska okej än så länge. igår hade jag vänner här både Fm. Och eftermiddag, det va trevligt. får dagarna att känna sig förgyllda 💓

Snart kommer Del 4 av -Beskedet

Likes

Comments

Det har vara långa dagar på Akademiska.  längre än vanligt.
Tisdag skulle i vanlig ordning starta med behandlingen kl 8 men blev uppskjutet av många anledningar kom inte igång förens 12. Det drog ut mycket på tiden som störde mig. Det skulle betyda att fredagen skulle bli utdragen också, och vi skulle inte komma hem den tid vi bruka och jag skulle ligga med dropp ännu längre inpå fredagen...
Men mitt i allt elände kommer väldens finaste besök som verkligen gjorde den dagen ❤
Det va så tacksamt!

Ons vart tung. med världens sämsta sömn, kanske max 1.5 tim. Det visade sig tydligt den dagen. Men jag fick sen byta rum till en enkelsal så hopp om att få lite mer sömn fanns. Lite lite mer sömn vart det. Dock bestod hela morgonen från kl 6 till 8 om att få min pump att sluta pipa.
Och jag va inte munter då denna nattsköterska haft problem sen hon gick på sitt skift med pumpen. Jag vet inte, ibland känner man bara på sig att man inte går ihop. Hon  lyckades också glömma min utsöndrings tablett nu här på morgonen med 1 timme vilket och skjuter upp allt. Förmodligen så hade hon en dålig dag. Men denna behandling är med så fina marginaler så 1 timme hit och dit gör mycket för att de ska kunna släppa hem mig, allt blir en kedjereaktion, blir gifter och  tabletten sen blir blodprovet sent osv.
Jag själv har inte heller så j*vla bra dagar denna gång dessutom.....
Ibland tycker jag det är svårt att va trevlig, trots att personalen är genomsnälla. För jag tycker det här är himla jobbigt och vill ju egentligen  inte alls det här. Jag vill ju va som dom. Gå till jobbet i slasket, äta Lunch, jobba, fastna i bilköer,  gå hem göra middag,  gå ut med Milo, träna , dansa... jah allt jag hade innan...
Kan dom förstå?
Jag förstår om de inte förstår. Det är okej! Jag unnar dom det...

Nu får vi hålla tummar och tår att jag får åka hem. Och kanske som beräknatjag trots alla omständigheter utsöndrat ganska bra!
Vi hörs!

Likes

Comments

Fredag morgon startade 4.30 och sjuktaxi kom kl 5. Mycket sömn hade det inte blivit. Jag kunde inte förstå, att vi skulle iväg enda till Stockholm för att få reda på om jag hade Cancer. Jag är 27 år , nyss fått tjänst som Drill lärare, dansar , springer orientering. Det måste va ett brosk!
Men bilen stod där. Det va på riktigt. I samma veva som vi skulle sätta oss i bilen och jag skulle stänga bakluckan på bilen fastnar min tumme på något konstigt vis och det bränner till något olidligt. Jag sätter mig i bilen och kikar på min tumme. Och tycker inte den svarar riktigt det bränner till i pekfingret och går ut i hela tummen, det kändes inte bra... Men här sitter vi och ska till Karolinska för att få dommen om jag har Cancer. Att min tumme hoppa ur led är väl en världslig sak i förhållande till det. Tummen fick vänta. Så jag teg och bet ihop.
Bilresan gick betydligt snabbare än vad den skulle gjort om man till och med kört lite olagligt. Det här var inte lite... han hann till och med köra vilse utan att vi kom senare än beräknat...

Vi gick det numret avdelningen skulle va på. Vi var ju i god tid och fick vänta ett tag. Medans vi satt där kom pastient efter pastient med gipsat, amputerat, i rullstolar you name it . Och jag börja fundera på vart det här skulle sluta...

Sköterskan som ringt mig kommer och visar oss ett rum. Vi vänta en stund och så kom läkaren som både såg och va lite klämkäck men trevlig. Han gick ganska rakt på sak varför vi satt där...

Han berätta snabbt att det de hitta va något som heter osteosarkom. En mycket ovanlig tumörform som mest drabbar unga pojkar eller män. Men det var tydligen en viss fördel att vara kvinna. Han va fortfarande ganska klämkäck när han tala men ändå allvaret i det hela. Och fortsatte att det skulle bli hela baletten, med att starta med 2 månaders tuffa cellgiftsbehandling och alla biverkningarna där till. Efter de 2 månaderna sker en omfattande operation. Han pekade på halva smalbenet och en bra bit upp på lårbenet och sa att vi kommer såga av benet härifrån till hit! Så kommer du få en protes där i mellan. Det va då.... då jag kände hur mitt hjärta krossades, hur mitt liv gick i spillror. Men jag teg och lät han fortsätta med att berätta att efter operationen skulle ytterligare 4 månaders cellgiftsbehandling in. Och att en hel del av cellgiftsbehandlingen måste utföras Uppsala.

Han säger att tumörformen är en mycket aggressiv form och därför vill de också scanna hela kroppen för att se om det finns metastaser någonstans, där lungorna var det troligaste stället.

(Förmodligen så är det säkert lite andningspaus här och där men det är inget jag kommer ihåg.)

Han säger också att jag erbjuds en fertilitetsbehandling för att plocka ut ägg, eftersom cellgifterna skulle slå ut mina äggstockar och möjligheten att få barn på naturlig väg.

Jag har ett vagt minne av att jag höll mig ganska lugn och sansad när han tala, fokusera på det han informera om. Men tillslut var det min tur. Trots att jag inte trott på det, knappt när han till och med satt där och berätta så hade jag ändå 3 st frågor. Och det va...

Spridning, Hur var det med det. Spridingsrisken va ganska stor men iochmed att man också startar med cellgifter så hoppas man att ta de metastaser som eventuellt skulle finnas.

framtid, hur såg min framtid ut efter allt. Och han sa att han såg ljust ut på min framtid. Och hade ändå en possetiv förhoppning om att jag skulle kunna springa igen. Men att Dansa på den nivån jag gjorde nu va uteslutet. Och använde uttrycket, någon proffdansare blir du inte.

Och så den sista frågan...

överlevnad , vad var överlevnaden för denna cancerformer. Jag va tacksam att han va ärlig. Men det var skrämmande då jag förväntat mig högre siffror.

-Ja det är ca 10-15 st i Sverige som får det här per år... och av dom så är c:a 70 %, som överlever... dvs 30 % överlever inte...

10-15 st... 30%... Jag svalde klumpen i halsen som blivit och la det åt sidan för stunden...

Tillslut kände han sig färdig och berätta att de ville ta ett prov på tumören redan nu på plats.

Han tacka för sig och lämna rummet.

Jag kände mig som om jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta. Det blev skratt.

En karl kommer in med ett metallbord och jag som inte tycker om sprutor fråga om det gör ont?

Han sa att han skulle sticka med en fin kanyl 1 eller 2 gånger och att det känns som blodprov. Och tro mig det kändes mer än ett blodprov just då. Efter 2 stick gick han ut för att mikroskopera proverna. När han kom tillbaka såg han mycket missnöjd ut och sa att han måste försöka igen. När han efter sjätte försöket ännu inte hittat tillräckligt bra material vart han oerhört stressad och svettades. Han kände sig säkert inte bättre till mods när jag satt där och skratta och skratta något hysterisk under sticken. Något så onaturligt det kunde bli. Men jag kunde inte rå för det, det va det enda jag kunde göra i denna absurda situation jag va i. Tillslut fick de ta in en tredje expert, en som var duktig på ultraljud för att de komma åt tumören. Då kom också den förste professorn tillbaka för att bedöva knät. Jag fråga under tiden om det inte ökar spridningrisken med att hålla på med så mycket stick i knäet? Och han svara då. - Det tar cellgifterna i så fall. Som det va någon tröst...

När de tagit det 10:e provet var de inte helt nöjda men sa att det får duga. Snacka om sprutregn! När han packa ihop så fråga jag i mitt skratt om jag inte kunde få iallfall ett plåster för det mentala persen. Det blödde nämligen ingenting trots att nästan hela knäet va stucket. Så jag fick mig 2 små plåster med tecknade figurer på som jag satte vackert i ett kors.

Sen va vi klara. Kl va bara 11. Och taxin hem gick inte förens 14. Min vän va lite hungrig så vi begav oss till en cafeteria. Och det va nog inte bara jag som va utmattad när vi traska dit.

Men nu hade saker kommit ifatt mig. Och jag kunde inte förstå att de skulle ta mitt knä. Jag va krossad. Jag strunta i att jag skulle få cellgifter och hela baletten. Men mitt knä...

Min vän va trots de tuffa beskeden lättad då hon visste att man för 5-10 år sen ofta amputera hela benet, och va tacksam över de möjligheterna som finns nu. Men det va ingen tröst för mig just då... Jag såg bara mitt liv förfalla... Och va otröstbar....


Fortsättning Del 4

Likes

Comments

Jag kom hem i fredags och det va med nöd och näppe de släppte mig. Och de tyckte jag skulle komma direkt på måndag för att starta nästa behandling. Jag va tveksam...
En helg är ju ingenting... Skulle jag överhuvudtaget hinna plocka upp mig?
Det gjorde fruktansvärt ont i mitt hjärta när jag insåg att det ändå kanske va bäst så. Så hade jag det överstökat. Men att bli fastkedjad igen... en vecka i pumpad med gift och denna vätska... den tar kol på mig. Även om jag inte blir så påtagligt dålig av denna behandling så är den mest psykiska krävande...
Ibland undrar jag hur mycket man kan kräva av mig... det är en sak med det fysiska. Det kan man både se  på mig och de kan se på prover hur mycket jag klarar och hur mycket de kan påfresta kroppen. Men det som finns i mitt huvud i mitt hjärta... Jag är väl mer än en kropp?
Man måste orka det psykiskt också...
Men det är just därför ni där ute finns❤. Vänner som peppar och ställer upp när saker känns motigt. Så man orkar det där lilla extra.

Som sagt så kom vi hem fredags eftermiddag. Jag var ganska trött och omotiverad. Men fick mig en god natt med sömn som gjorde mycket.
Lördag hade jag piggat på mig och jag å mamma hade en trevlig sväng på stan. Jag fick mig en snygg jacka som jag leta efter att fått gett upp den tidigare som varit favorit. Efm tog jag lugnt framför Tv.
Söndag va fullspäckat. Ett tappert försök med skidor på fm. Men va lite för tufft utan glid och i mina förhållande. Får vänta på ny is. Sedan tog vi oss en snabb sväng till Djerfstugan för en bit våfflor och träffa fina vänner.
Sen tog jag min fina pärla på 4 hjul 😉 in till Kristinehamn och träffa en god vän för att kolla på Spelman på taket. Vilket är att rekommendera! Super bra!

Nu är jag på väg till Uppsala. Och jag känner mig riktigt pigg. Och just därför inte alls motiverad till att dra ner det med att bli fastkedjad på sjukhus hela veckan...
Men nu är det som det är...

Vi hörs!
Kram!

Likes

Comments

Lite upppdatering.
Ja då var man åter i Uppsala. Och allt va okej i måndags så på tisdags sattes det gula cellgifterna in. Jag har inte tidigare blivit fullt så dålig som den behandlingen Örebro gav mig. Smått illamående ibland och lite annorlunda smak. Det som tar mest är sömnen. Jag har denna gång hamnat på en 4 manna sal.  Som jag känner mycket obehag av men jag vet att de gör så gott de kan och det är prioriteringar. Sen är det i vanlig ordning att man måste rena njurarna så ett ständigt dropp går hela tiden och går jag upp mer en 2 kg i vätska som inte är särskilt svårt sätter dom in vätskedrivande. Droppet byts var 8 timme samt så får jag ju en vitamin tablett som ska hämma cellgifterna. Och detta pipande av inte bara min pump. Och lidande personerna här runt om mig tar kol på en. Det är tarmvred, 39 graders feber och högljudd dam.

Gifterna verkar gå kroppen som det ska. Men mitt PH värde går upp och ner...
Första gången här uppe i Uppsala svara jag så bra att på torsdagkväll så de kunde de ta bort droppet. Och andra gången va värdet på marginalen att de nästan kunde men blev icke så. Jag hoppas att min kropp är snäll mot mig så jag ändå får ta bort droppet ikväll. Vi får hålla tummarna, så det blir hemfärd imorgon.

Vi hörs!
Tack alla som tänker på mig❤

Likes

Comments

Det blev en kort vända upp till Uppsala. Då det visa sig att kuren i Örebro tagit ner mig så mycket att mina värden inte hade hunnit gått upp så pass för att få en ny behandling.
Jag kände ändå att jag plockat upp mig ganska bra men det fanns några värden som trombocyter och en typ av vita blodkroppar som bla låg lågt fortfarande.
Solna blev när vi stod där i Staden i Uppsala då de ringde. Ja vi hade nämligen tagit oss en promenad till stan. Det va en bit ner men vi gick sakta och jag kände att det gick bra och jag orka. En fantastisk känsla av att orka igen.  kl va kanske 16.30 när de ringde så åka hem på stuts va väl ingen höjdare så vi gjorde staden lite och unna oss sen bio. The greates showman! Som va jättebra!
För att sedan knalla tillbaka till sjukhuset.
Väl där fick vi ju höra att det inte blev behandlingen, de tog feber och blodtryck på mig. Som var skrämmande låg med tanke på att vi just gjort Uppsla och promenerat hem. 85/50. Jag har inte tänkt på det mer än att jag varit lite yrslig i huvudet och lite huvudvärk. Samt att jag frusit en hel del.
Tisdag gock vi då åka hem. Och missförstå mig rätt när jag säger att det ganska skönt att inte få någon behandling. Jag kände att både min kropp och psyke behöver vila ifrån Sjukhus nu när jag äntligen va på benen igen. Så hem och tänka energi!

Jag började känna mig piggare och piggare och krafterna börja komma tillbaka. Å jag våga äntligen köra bil igen!
Vet ni, Naturen är ett läkande fenomen. Och jag har haft mycket funderingar om vad jag kommer kunna göra efter att de amputera hela mitt knä, med en knä protes alltså som väntas. Och nu när man titta ut låg sjöarna som is speglar, perfekt för skridsko åkning.
Jag har åkt långfärdsskridskor ett få tal gånger men haft lite fallenhet för det då jag åkt mycke inlines tidigare i mitt liv.
Så därför bestämde vi oss för att skridskor det får det bli. Å oj vad skoj det va, även om det inte gick så fort . Men just känslan att ta sig fram utan att känna sig så begränsad i knä. Nu hade jag inte särskilt ont i knäet men bara veta att det finns saker jag förmodligen kommer kunna göra, När mycket av dansen förmodligen kommer få stå över.

På lördagen unna jag min ännu en gång Bio och denna gång gick mamma och jag på Ted. Den var riktigt bra, jag gillar filmer som utspelar sig på 60-70 talet.

Nu är det söndag och jag va å tog prover i torsdags som läkarna i Uppsala kikat på och de räknat med att värderna ska kommit upp så mycket att det kan bli behandling på tisdagen även om de inte va fullt så bra.
Så på måndag bär det av igen. Det är tung....
Men jag fick mig en väldigt trevlig helg på alla sett och vis❤

Kram!❤

Likes

Comments

Nu kommer fortsättningen Del 2

Jag stod i mina vänners kök när samtalet kom. Jag berätta som det va att ortopeden ville ha dit mig Nu. De fråga om jag ville att någon följde med?

- Det kanske är något jätte hemskt. Säger hon lite skämtsamtmen kanske med något allvar i.

Jag hade ju trots allt läkarskräck, fast att jag blivit dumpad på akuten som va en prestation bara det, så var jag mer än tacksam om någon ville följa med.

Så åkte vi och satte oss på ortoped avdelningen och vi behövde inte vänta särskilt länge tills en sköterska kom och ropa in oss. Alla verkade lite stressade och läkaren kom i korridoren. Och ja de tog ju det här mellan två operationer så lite stress va det nog. Vi fick oss ett rum. Jag satte mig på en britts och min vän på en stol snett bakom läkaren och han framför mig.
Situationen va lite tryckt på något vis, men han verka inte stressad som han nog va och såg väldigt snäll ut och det va han.
Jag fick i vanlig ordning rabbla upp allt fram till akuten i en snabbversion. Och jag tyckas se något bekymmerfyllt i hans ögon. Han säger tillslut.
- Ja vi har tittat på dina röntgen bilder och vi tycks se förändring i ditt knä.
Men vi vet inte vad det är!
Sa han så fort att vi inte ens hann att andas.
-Kanske någon typ av tumör.
Men vi vet inte vad det är!
Sa han lika fort att vi inte hann å blinka denna gång!
Jag såg i ögonvrån hur min vän förändrade i ansiktet och hållningen.
Han fortsätter.
-Jag har skickat allt till Karolinska i Stockholm redan nu. Så kommer de ta över. Vi kan inte göra mer härifrån. De kommer kontakta dig om inte imorgon så nästa dag.
Du ska få ta ett blodprov innan du går som de också vill ha.
- Det är inte lätt att få sådan här besked och jag ville inte ta det på telefon. Och vill ni ha något typ av stödsamtal så fixar vi det och ni är välkomna att ringa hit till ortopeden också. Jag ska ge er ett nummer.
Jag ser hur bekymrade både han och min vän är. Men jag förstår verkligen ingenting.
Varför denna hets, hysterin, över något vi inte vet vad det är, tumör, det kan ju lika gärna kunna va ett brosk? Eller?
(Nu efteråt förstår jag att de förmodligen redan visste vad det var men pga någon intern sjukhuslag inte får säga något förens det är helt bekräftat av specialister.)
Det börja lida mot sitt slut då tiden är knapp.
Och vi lämnar rummet utan några frågor. går ut bland de smått stressade sköterskorna, får mig lappen med numret till dom. Sen gick vi. Min vän höll om mig och sa att nu får man va ledsen.
Men jag förstod foetfarden inte. Han sa ju klart och tydligt att de inte visste va det va.
Kanske det va någon försvars mekanism att förneka sanningen på något vis. Jag vet inte.
Vi tog provet och åkte sedan hem.

Nästa dag Ons förmiddag. Jag har tagit bilen och är på väg till Kristinehamn med en vän. Så ringer det. Det är en sköterska som presenterar sig väldigt kort. Att hon ringer från Karolinska i Stockholm och hoppas jag blivit informerad att de skulle ringa. Och det va jag ju. Vi har fått uppgifter i från Ortopeden Karlskoga och skulle vilja att du kommer upp nu redan på fredag! Kl 9! Jag tveka lite och sa ja vi åker ju enda frpn Karlskoga. Jo fortsätter att det skulle va väldigt bra om jag kunde komma den tiden och hoppas att jag får kallelsen imorgon. Jag säger att vi får lösa det, jag kommer. Vi lägger på. Kanske bara någon timme senare ringer de från röntgen i Karlskoga och vill att jag kommer Nu för en ny magnetröntgen över lårben och höfter som de vill ha i Stockholm. Så det va bara att åka hem.

Det bar mycket läkarbesök nu. Jag hade även tid för att prata om min migrän. En läkare jag inte gick ihop med. Han påstod exempelvis att migrän det här man inte mer än en dag. Under läkarbesöket nämnde vi även ortoped besöket. Ifall det spelade in på mediciner eller dylikt. Han kika då på sin skärm och jag snegla lite och fastnar på tre ord "tyder på Sarkom". Han läste och mumla lite. Vänster knä röntgen tyder på sarkom... Då! Fråga jag. Vad är Sarkom? Han mumla lite.

-Tja... Det är ju en förändring...

Jag gav mig inte, ja men vad är det.

- Tja... någon typ av tumör!

Jag börja bli frustrerad. Jag förstod Inte! Förstod inte detta hymlande! Varför kan inte tala i klarspråk! Vad är det som är så farligt att säga, vad är det som gör att något vi inte vet vad det är skickas upp till Stockholm och varför är allt så bråttom när man alltid får vänta i vården? Vad är det?? Jag förstod inte...

Va jag inte ens värd att få förstå?

Det va ingen idé ,Jag fick migrän tabletter och något att sova på. Sedan gick vi för att vänta på att ta ännu ett blodprov.

Medans vi väntar vänder jag mig tillslut till mon vän och frågar. Vet du vad sarkom är? Hon svarar att hon inte vet... Och hon må talat sanning att hon inte visste va det var, men jag vet att hon anava det var. Något jag inte ens sätt på kartan ännu. Det va ju omöjlig.

-Nehe.. då får jag väl googla det säger jag tillslut lite irriterat! Varför kunde ingen behandla mig som en vuxen människa, jag var ju inget barn heller.
-Ne gör inte, snälla Du! Säger hon med allvarlig blick.
Åhh! Jag förstår inte! Jag förstod ingenting!

Vad va det här! Jag förstod inte! Varför detta hymlande, för något vi inte ens vet vad det är!! Eller??
Varför denna hysteri om att få samtals stöd och inte lätt att få besked. När vi inte vet vad det är! Jag förstod inte! Jag ville förstå....


Jag googlade aldrig, men det malde och malde. Och tillslut frågade jag mina vänner igen.
Varför är det så himla hymlande över det här?
Är det Cancer? Är Sarkom cancer?
Och de nu berätta det de iallfall visste, han hade googlat det senare på dagen.
Det var på ett sätt en lättnad att få svar. Få ärlighet. Även fast jag just då inte riktigt trodde på det de så. Läkarens ord om att vi vet inte vad det är fanns ändå kvar som något hopp...att intala sig... Det andra va ju omöjligt.

Så kom fredagen.


Fortsättning Del 3

Likes

Comments