Familjen Geraniaceae

Familjen Geraniaceae Näveväxter

Näveväxter (Geraniaceae) är en växtfamilj med omkring 750 arter i 14 släkten. De mest artrika släktena är näve släktet (Geranium) med 300 arter, skatnävesläktet (Erodium) och pelargonsläktet (Pelargonium) med 280 arter. Det övervägande antalet näveväxter finns i tempererade områden, speciellt i södra Afrika, men det finns även några tropiska arter. I Sverige finns två vildväxande släkten, näve släktet och skatnävesläktet med sammanlagt 15 arter.

Näveväxterna kan vara både ett- och fleråriga. De större arterna har vedartade stjälkar och nästan alla arter är håriga. Blommorna har fem kronblad och är tvåkönade. Hos de flesta är blommorna radiärsymmetriska men det finns många pelargoner med zygomorfa blommor. Bladen är oftast handflikiga, eller ibland parflikiga. Håren är glandelhår med aromatiska oljor som kan användas till parfymtillverkning. En välkänd doftande art är rosengeranium, (doktor Westerlunds hälsoblomma).

Källa: Wikipedia

Pelargonium Pelargonier

Det var främst slott och herrgårdar som i sina orangerier kunde övervintra de första pelargonerna i början på 1800-talet. De var till en början exklusiva växter för överklassen, men infördes undan för undan i det svenska folkhemmet.

Sedan dess har pelargoner varit en av våra mest älskade krukväxter och det med all rätt, lättodlade och friska som de är som få och dessutom ger de blommor under hela sommaren och långt in på hösten.

Den finns att köpa i mängder av färger och varianter, främst förädlade sorter, men även de ursprungliga vilda arterna finns i samlarkretsarna. Intresset för pelargoner ökar ständigt och numera finns det många ivriga samlare och flera intresseföreningar för alla glada pelargonister.

Pelargonerna kommer ursprungligen från savannen i södra Afrika, där många växer som buskar med tjock stam och kraftiga rötter, som lagrar vatten för torrperioden på vintern.

Klimatet i pelargonens hemtrakter utmärks av torra, svala och ljusa vintrar och varma somrar, så det är något sådant som man försöker ordna åt dem genom den torra vintervilan.

Den tillhör ett släkte som omfattar cirka 250 arter och ingår i växtfamiljen Geraniaceae, näve växterna. Tidigare hette alla pelargonerna också Geranium, vilket i internationella sammanhang kan vålla förväxling, eftersom den i vissa länder fortfarande kallas så.
Man kan använda pelargoner på många olika sätt. Som krukväxt inne eller ute, i balkonglådor, amplar och urnor och förstås i rabatter.

Som snittblomma skulle pelargoner också göra sig fint, men man kanske inte nänns göra en bukett av dem! Men kanske kan man nypa ett par enstaka blommor att ha som dekoration till sommartårtan? Man kan t.o.m. använda blad av vissa doftpelargoner i själva kakan som krydda!


Läge: Pelargoner tycker om ljus och värme, så placera dem gärna soligt. De gillar att vara ute under sommaren, men se till att de inte står så att den gassande solen torkar ut krukorna direkt. Det är viktigt med bra dräneringen, för pelargonerna vill inte stå med rötterna i vatten.

Vatten och Näring: Det behövs kontinuerlig tillförsel av vatten och näring under hela sommaren, så gödselvattna, och låt jorden torka upp mellan vattningarna. Ett långtidsverkande gödselmedel blandad i jorden fungerar också bra. Kalk gillas också, men ge inte för mycket kväve, för då får du mer blad än blommor.

Förökning: Pelargonen är lätt att fröså. Börja tidigt på året, senast i slutet av februari, men gärna redan i januari, så blomningen kommer i gång i början - mitten på juni, när det är dags att plantera ut dem.

Har man lyckats övervintra moderplantorna, kan man föröka dem med sticklingar. Man klipper ner sina pelargoner till ca. 10 cm höjd och tar 6–7 cm långa toppsticklingar av det bortklippta. Ta bort ev. knoppar. Spara 2–3 blad upptill på varje skott, ta bort de andra bladen.

Man kan sticka direkt i småkrukor i luftig, fuktig, sandblandad jord. Krukorna placerar man i miniväxthus och ser till att det är en god luftcirkulation. Pelargonen avskyr "våta fötter" och krukan ska aldrig stå i vatten, för då riskerar sticklingen att ruttna eller mögla.

Man kan också först rota sticklingen i ett glas med vatten. Vattenmetoden fungerar bäst för de vanliga zonal pelargonerna.

Ohyra: Pelargoner är inte de som först drabbas av sjukdomar, de är förhållandevis friska. Men någon gång kan bladlöss få för sig att kalasa på de späda nya skotten, speciellt på de engelska pelargonerna och doftpelargonerna. Samma sorter drabbas även av vita flygare, alltså mjöllöss samt av trips. Har du pelargonerna i vinterförvaring eller i växthuset, kan möss skada dem. Olika sorters fjärilslarver kan kalasa på de späda plantorna man har planterat ut på försommaren.

Tyvärr är pelargonsticklingarna känsliga för olika förökningssvampar och gråmögel. Beroende på hur sjukdomen uppträder, kallas den för fallsjuka, rothalsröta eller rotröta.

Ofta är förloppet snabbt och man hinner inte göra någonting när man väl märker skadan.

Även på äldre plantor kan rot- eller rothalsskada uppträda, då kan man försöka rädda plantan genom att ta toppsticklingar.

Pelargonrost är annars en sjukdom som uppträder på äldre plantor. Det blir gulaktiga fläckar på bladens översida, sedan kommer rödbruna prickar och ringar på undersidan. Ta bort angripna blad och sänk luftfuktigheten.

Om man har otur och får infekterad jord, kan vissne sjuka drabba pelargoner. Först vissnar bara ett skott men senare även hela plantan. De kan inte räddas genom att ta sticklingar, då de redan är smittade och sticklingen bär på samma sjukdom.

Av bakterie- och virussjukdomar kan olika bakterios drabba pelargoner. Dessa orsakar ofta olika sorters missbildningar. Ofta får man kasta sådana plantor.

Olika virus kan också angripa pelargoner, det syns som färgförändringar och missbildningar. Ibland är det svårt att avgöra om det är virus eller bakterios då symptomen kan likna varandra. Smittade plantor bör kastas.

Vintervila
Vintern är viloperioden för pelargoner. Placera dem svalt (+10–15 grader) och ljust. Tänk på att ta in dem för vinterförvaring innan den första frosten skadar dem. Under vintern ska de vattnas ytterst sparsamt och endast så mycket att de inte skrumpnar.

I slutet på februari - början på mars är det dags att väcka Törnrosorna. Ta fram dem i ljuset och rumstemperatur och börja vattna mer, klipp ner dem till ungefär 10 cm höjd. Efter ytterligare någon vecka plantera om dem, ta ej alltför stor kruka i början.

Så är cirkeln sluten och en ny säsong har börjat!

Olika sorters pelargoner
Det finns några större huvudgrupper som i sin tur kan innehåller undergrupper:
Zonalpelargoner, de som vi vanligen uppfattar som "vanliga" pelargoner. En stor grupp med många undergrupper.

Häng- eller murgrönspelargoner, de omtyckta ampelsorterna, som oftast används utomhus. Även här finns flera undergrupper.

Engelska- eller ädelpelargoner har ofta stora blommor. I England kallas dessa för regal- eller showpelargoner, vilket kan orsaka missförstånd.

Änglapelargoner har lite annorlunda, violliknande blommor, därav benämningen pensépelargon, som ibland används. Detta är en liten grupp.

Unikpelargonernas blommor påminner om de engelska pelargoners, men är mycket mindre. Bladverket är ofta aromatiskt.

Doftpelargoner har doftande blad och odlas just för dessas skull. Blommorna är sällan särskilt iögonfallande. Många olika sorter med olika dofter finns, tyvärr är namnförbistringen och ihop blandningen stor när det gäller dessa.

Vildväxande arter är en mycket varierande grupp. Det kan vara buskar, halvbuskar, suckulenter eller örter. Oftast påträffas dessa i botaniska samlingar eller hos pelargonentusiasterna.

Källa: Odla.nu

Bild: Violino

Blomsterfrämjandet

Bild: Calliupe Rose splash

Blomsterfrämjandet

Bild: Aristo Beauty

Blomsterfrämjandet

Gillar

Kommentarer