Idag är det fredag och vi myser i soffan framför talang. Vi har grejat som tuuusan i tvättstugan. Vi är så nära nu så man vill nästan aldrig sluta för dagen. Jag får verkligen dra Christoffer där ifrån.

Idag har vi vart hemma från Uppsala i fem veckor. Dagarna rullar på oavsett hur man mår så vi försöker verkligen göra det bästa av situationen. Vi försöker gå upp varje dag, laga mat, gå ut och gå, sen träffa människor och sen det viktigaste av allt skratta och må bra i varandras sällskap. Det som har vart jobbigast har vart den sociala biten. Inte för att jag inte vill träffa vänner och bekanta utan jag har vart så fruktansvärt orolig för obekvämheten, när jag inte vet vad jag ska säga och när jag ser andra bli obekväma för att de inte vet vad de ska säga. Sen är jag orolig för att bli frågad frågan jag absolut inte vill prata om. ”Vad var det egentligen som hände?”. Jag kan nog räkna på en hand alla som vet om det för det väcker alldeles för starka känslor att prata om det. Bilder i huvudet som tar dagar att få bort. En dag ska jag skriva om det har jag tänkt. Vi får se om det tar en vecka eller en månad innan jag fixar det.

Hittills har det gått bra att prata om Elliot när jag träffar vänner. Jag tror det är bra för mig att prata om honom för sorgeprocessens skull. Ibland känner jag mig så stark så jag funderar på om jag fortfarande inte fattat vad som hänt eller att andra undrar om jag faktiskt mår dåligt.
Men sen så har vi många stunder här hemma som är så jobbiga, såna som andra inte ser. När det känns som livet är värdelöst, orättvist och att man inte vill behöva orka något. Att vi kämpade så länge till vilken nytta?

Jag kämpar fortfarande med sömnen. Har svårt att somna fast jag tar sömntabletter och vaknar oftast tre till sex gånger per natt. Jag har även börjat glömma saker. Vilket jag tyckte var jättejobbigt, blev lixom rädd för mig själv och blev väldigt ledsen när jag ”kom på mig själv”. Det var nog då jag riktigt insåg att jag inte mår bra i kroppen även fast jag känner mig okej.
Allt ifrån att jag glömde pinkoden till mitt bankomatkort till att jag vid flera tillfällen sagt åt Christoffer att ”åh nu borde posten kommit, jag går ut och kollar” och Chrille bara kollar på mig och svarar att den hämtade du för en timme sen. Mitt mobilnummer kunde jag plötsligt inte säga eller att jag glömmer saker Christoffer säger till mig.

Det känns iallafall som vi kommer ta oss ur det här och det är skönt. Med ”det här” menar jag den extremt jobbiga perioden när det är svårt att hantera vissa känslor. Jag framför allt har svårt med ångest när jag inte riktigt kan hantera känslorna jag känner. Det kan dyka upp och trycka i bröstet när som helst och det kan göra att jag inte vill göra/orkar det jag hade planerat under dagen. Utan stannar hemma istället i min safezone.

Elliot finns alltid med oss i tankarna oavsett om vi ligger och gråter, umgås med vänner, kollar på tvn eller grejar hemma. Så vi försöker hela tiden göra det som känns bra för oss i stunden, för att orka eller rättare sagt hjälpa oss själva hantera minnen och känslor.
Graven kommer absolut bli ett känslosamt ställe för att minnas. Men vi kommer inte vara där varje dag utan vi kommer åka dit när vi känner att vi vill. Men bara för det betyder det inte att vi inte bryr oss eller tänker på honom.
Vi var faktiskt där idag och grejade lite. Det hade dykt upp lite nya saker sen sist vi va där. Det gjorde gott i hjärtat att se att andra hälsar på honom.
Han fick ett litet växthus, där vi satte små betydelsefulla saker som vi inte vill ska bli förstörda av djur eller regn. Sen har han massor av ljus som lyser på kvällarna. 🌟

Blev ett känslosamt inlägg idag 🤷🏻‍♀️.
Om en vecka är vi iallafall på en paradis ö och då ska jag MÅ och njuta. Det kan jag lova ☀️🌴
(PS. Ska avslöja en hemlis under vistelsen också. Som inte riktigt blev som vi tänkt oss) 🙈

Så här lämnade vi det idag. 😍 ni ser säkert vart tvättmaskin och torktumlare ska stå och till höger om dem ska det även stå ett torkskåp. En diskho ska vi ha till vänster om hörnet och så blir det vitt kakel! 🌸

Tycker nästan det är lite jobbigt att vara där nu för att det inte känns så fint som jag vill ha det. Upptrampad snö, rådjursbajs och uppätna blommor. Kommer bli skönt att göra iordning ordentligt när snön försvinner och stenen kommer på plats. 💗

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hej!

Äntligen börjar vi se ett slut på renoveringen i tvättstugan. 🙌🏼

Vi stod i valet och kvalet när vi flyttade in om vi skulle renovera den eller vänta. Men vi beslutade oss rätt fort för att fixa iordning den med tanke på att jag var gravid.
Kändes bara skönt att ha en ordentlig tvättstuga när man har barn. Vi planerade då att göra en grovingång där också. Där det skulle vara lätt att dra in vagnen utan att den kommer i vägen eller blir trångt att gå förbi.
Jag skulle bli galen på att behöva knö sig förbi för att komma fram.. usch.

Men iallafall, det enda som vi bestämde var att den skulle vara klar innan bebis kom. Vilket sket sig rätt fort med tanke på att Elliot var alldeles för ivrig på världen. Tyvärr för tidigt..
Så det vi hann göra innan var att bilia upp betong golvet på 15cm, regla upp nya väggar och isolera.

Under tiden vi var i Uppsala var Anders ute hos oss många timmar och fortsatte greja. Vilket var guldvärt.
Så när vi väl kom hem var fönstret bytt, ytterdörren var bytt, golvet var gjutet och den andra ytterdörren var borta.
Samt elen fixade vi till så elskåpet kom på utsidan av huset så den tog mindre plats och bytte från gamla proppar till snabbsäkringar. Inte riktigt säker på vad det heter 😂🤷🏻‍♀️

Nu efter vi kom hem har de grejat på fruktansvärt bra. Nu är det lagt klinkers på golvet, vi har byggt ihop alla moduler och lådor vi köpte på Ikea. 72(!!!)st paket roffade vi åt oss sist vi var där.
Så idag skurar vi golvet och ska hänga upp grejerna på sin plats 🙌🏼🌸

Första bilden är samma vinkel som bilden ovan 😅 och den andra bilden är mot grovingången. Längtar så tills det är klart🙏🏼

Likes

Comments

Hej Söndag. Det snöar för fullt här.

I fredags åkte jag och Christoffer upp till sälen där min syster med familj hyrt en stuga. Vi crasha deras familjetripp kan man säga. Det blev iallafall två riktigt fina dagar. Speciellt gårdagen när solen titta fram riktigt mycket.
Men det absolut roligaste var igår när vi åker upp andra gången till toppen och ser en helikopter där som man kunde köpa en tur med. Extremt billigt också tyckte jag.
Jag har sagt till mig själv att jag aldrig mer ska åka helikopter efter turen i ambulanshelikoptern. Men att få honom lycklig slår allt sånt. Ni som läst tidigare vet ju hur besviken Chrille var för att han inte fick åka med då. Haha.. Vi fick även med Fanny och Nova, så modiga!
Det var en rolig tur faktiskt.
Kommer massa bilder här under från trippen.

Det börjar verkligen ta fart i tvättstugan. Just nu håller Christoffer och Anders på att lägga golvet 😍 så kul!
Imorgon ska vi åka till Ikea och plocka ihop hela tvättstugan. Det ska bli spännande att se hur lång tid det tar innan mitt tålamod tar slut, får långt blodsocker osv. Ja sån är jag. Stackars Chrille. Men jag är väldigt go mellan åt också ;)

Likes

Comments

I torsdags var det tid för begravningen.
Vi blev jättenöjda, det var så fint.
Vi hade valt ut två låtar som var med som vi tyckte var helt perfekta. Den ena hette ”Lullaby” med sleeping at last och den andra ”Du finns inom mig” med Lena Endre. Sen läste min bästa vän en så himla fin dikt.

Det kom nästan trettio personer. Våra familjer, den närmsta släkten och våra närmsta vänner.
Det kändes lagomt. Inte för stort och inte för litet.
Vi ville ändå att han skulle få en riktig begravning och vi valde att ha jordbegravning så när själva ceremonin var klar i kyrkan gick vi ut och sänkte kistan på hans plats.

Efteråt samlandes vi hemma hos oss och drack kaffe och åt smörgåstårta. En del som kom har inte hunnit vart och sett vårt hus än så det var roligt.
Vi la upp Elliots saker från Akademiska så alla fick gå fram och kolla. Även alla kort vi framkallat.

Även om det var en jobbig dag så är vi båda så nöjda.
Han fick den fina dagen han var värd. 💗


Likes

Comments

Hejsan!

Nu var det längesen jag skrev. Har varken haft ork eller vetat vad jag ska skriva om.
Jag började faktiskt på ett inlägg förra veckan vilket jag fick avbryta då Christoffer bad mig gå ner i källaren med en allvarlig blick. Min första tanke då var att nu ligger en katt där nere död. Förstod inte annars vad som kunde hänt där nere.
Med en stor klump i bröstet gick jag ner. Det är kanske tio meter från soffan där jag satt ner till källaren och hann verkligen bli nervös under de stegen.

I källaren är det typ en gillestuga (hyfsat stort vardagsrum), sen ett badrum, en bastu och två små förrådsrum.
Vi har inte hunnit börja greja där nere än. Eller vi har inte prioriterat det rättare sagt.
Det står en soffgrupp och lite avlastningsmöbler. Sen massa saker som ska in i tvättstugan vi renoverar.

Men iallafall väl nere hör jag hur det droppar. Det droppar alltså från taket.
Min första tanke var -Nu bryter jag ihop.

Nu när vi haft en kille från Försäkringsbolaget här och Christoffer har tagit ner en stor del av taket i källaren känns det bättre. Såklart ett jobbigt projekt just nu av all tid i livet. Sen att vi har en halvklar tvättstuga också. Men det är verkligen inte så stort som jag målade upp det från början och jag tror att vi kommer ta hit någon som får fixa det då vi borde fokusera på tvättstugan/grovingången.
Det är väl det vi grejat med den sista veckan.

Idag är det två dagar kvar till Elliots begravning. Tror jag inte förstått riktigt vad vi faktiskt ska göra.
Allt har känts ”bra” inför begravningen tills idag.
Idag vill jag bara ställa in och göra det längre fram, vilket jag vet inte går.

Det här är en stor del av varför jag har vart tyst, för mycket som tär just nu.
Vi har iallafall o göra och det är skönt.
Nästa helg ska vi till sälen med min syster och hennes familj. Ska bli SÅ kul. Det enda som hjälper just nu är att hålla fast vid de roliga sakerna vi har planerade framöver.

Nu ska vi gå ut och ta en låååång promenad i vinterskogen.




Likes

Comments

Hej.

Nu har vi precis lagt oss i soffan efter att mina föräldrar vart här och ätit mat. Väldigt mysigt.
Vi har börjat kolla på Gåsmamman. Än så länge är jag positivt överraskad. Liiiite läskigt ibland kanske.

De senaste dagarna har vi planerat lite mer till begravningen. Vi har valt ut en jättefin sten. Valt ut blommor och musik. Just det, även platsen har vi valt på kyrkogården. Blev så nöjd.
Det är en stor lättnad att grejerna vi valt ut har känts så självklara och inte vart jobbiga beslut som vi går och velar på eller ännu värre blir ovänner om.
Minis minneshörna här hemma är i princip klar. Lägger till en bild här nere 💙

Här även grejat mer här hemma. Fick hem en ny lampa till vardagsrummet som vi fått upp. Att greja hemma är just nu terapi för oss båda känns det som. Det hjälper oss att tänka på annat en stund. 
Imorgon kommer min syster med sambo och barn hit. De ska hjälpa oss ta ner en stor tuja som växt över den enda gatulampa vi har utanför huset. Vi hoppas alltså på mer ljus.. 😅
Sen hoppas vi på att flickorna vill leka massor med katterna så de blir lite trötta.
Kommer säkert massa kort på det 🌸


Skåpet är fullt med massor av minnessaker från honom. Sånt vi köpt, saker vi fått och saker från avdelningen. Så tacksam för varenda sak vi fått. Varje sak är ett värdefullt minne.
Sen har vi även framkallat 200 kort på honom. Har satt upp våra absoluta favoriter. Resten ska in i ett fotoalbum där jag en dag ska klistra, skriva och pyssla i.
Sen har vi ca 1500 bilder till på olika minnen. Bland annat ett USB som ligger i skåpet. Så glad över att jag tog kort på ALLT verkligen. Bilderna är verkligen våran bästa ägodel. Det viktigaste vi har helt klart.
💗

Igår hade jag och Christoffer vår första årsdag som förlovade. Kan väl erkänna att det kändes så fel att fira något. Iallafall just nu.
Men idag på posten fick vi reklam från Hallbergsguld. Där vi köpte våra förlovningsringar. Med reklamen var det även med en rätt fin årsbonus. Tack vare att ringarna kostade. Jag såg även ett halsband som jag absolut ville ha. Så det åkte vi och köpte idag och sa att det blev som en gåva för att vi hade vår dag igår!

Likes

Comments

Nu börjar nästa resa - Livet utan Elliot.

Vi kämpar på. Känns som timmarna går jättefort.
Dagarna går bra, kvällarna är inte lika roliga. Egentligen mest för vi är rädda för att bli ledsna när vi lägger oss. Så vi drar gärna på det.
Katterna hjälper oss otroligt mycket. Det blir lixom aldrig sådär läskigt och jobbigt tyst i huset.

Vi sysselsätter oss iallafall vilket känns jättebra. Köpt hem mer saker till tvättstugan vi håller på att renovera.
Vi har bokat en resa till Dominikanska Republiken i mars. Två veckor av ren avslappning. Kan väl säga att det är en semester bort från livet.
Vi blev bjudna på en weekend till Selma spa om drygt en vecka och i mitten av februari kanske vi ska åka upp till Sälen där min syster och hennes sambo med barn har bokat en stuga.
Så vi ska ta vara på all tid vi får ihop nu jag och Christoffer och bara va, mysa, ta hand om varandra och skratta ihop.

Men mellan allt det här ska vi också planera och ha vår sons begravning. Som om sorgen inte vore nog.
Egentligen känner jag bara för att lämna bort det till någon annan. Men perfektionisten i mig vägrar. Den dagen ska ju såklart bli den finaste och den mest perfekta dagen vi vart med om.
Vi har kommit en bit på vägen men långt ifrån klara.
Kommer dela med mig av dagen när den är kommen!

Håller även på att göra en speciell hörna här hemma för Elliot. En fin plats där vi ska minnas. Den kommer jag också dela med mig av när den är helt klar.

Krama era nära en extra gång för vår skull 💗

Lägger med bilder på våra katter nu när de äntligen är hemma och vi trodde de skulle bli överlyckliga för att få gå ut igen.
Men nääeh, det dög inte när det va massa vitt på backen, så de ligger på fönsterbrädan och kollar ut nu istället
😂

Likes

Comments

Hej.

Många vet säkert redan vad som hänt. Men Elliot finns inte med oss längre.
Han kämpade tappert de sista dygnen men tillslut blev han för sjuk och det fanns inget någon kunde göra.
Han somnade in på pappas bröst medans vi båda höll om honom. Tryggt, lugnt och stilla.

Vi är nu hemma igen. Just nu känns det bra att bara ta det lugnt och greja hemma.
Har pratat med några vänner och alla sagt att det är svårt att veta hur man ska bete sig mot oss.
Vi önskar att vi blir behandlade som tidigare. Var inte rädda för att våga höra av er till oss om ni vill. Skicka roliga snaps osv.
Men meddelanden som gör oss påminda om vad som hänt är just nu rätt jobbiga att få. Måste få säga det.

Vet också att många undrar om hur vi mår. Vi mår okej trots allt. Vi har inte begravt oss i sängen. Vi lagar mat, sover och gör saker. Vi är fruktansvärt ledsna mellan åt också men det här ska inte få förstöra våra liv.
Hans perfekta rum kommer stå kvar då vi hoppas på småsyskon och jag tycker inte heller att det är jobbigt att vara där. Snarare tvärt om.

Vi vill inte minnas Elliot som något ledsamt utan något fint och vi är så tacksamma för veckorna vi fick tillsammans.
Han är vårt första barn och kommer alltid ha en stor plats i våra hjärtan.
Så när vi känner att vi landat ordentligt i det här vill vi mer än gärna prata om honom. 💙






Likes

Comments

Idag har vi haft läkarsamtal och fick som tips att visa våra nära dessa ”tolv tips till anhöriga”. Har kopierat rak av från prematurförbundet. Tänkte jag skriver ett inlägg senare ikväll om hur tiden efter op har sett ut och även vad vi sa på samtalet.

1. Läs på om prematuritet. Se till att källorna är korrekta och tillförlitliga.

2. Visa att du finns där, bryr dig om och vill stödja. Ett kort samtal eller ett samtal betyder mycket. .

3. Om du själv inte är prematurförälder är det sannolikt att de nyblivna föräldrarnas upplevelser skiljer sig mycket från dina egna tidigare erfarenheter. De råd du kanske normalt skulle vilja ge, kan vara direkt olämpliga. Ta gärna ett steg tillbaka. Lyssna och läs på om för tidigt födda barn.

4. En familj till ett för tidigt fött barn behöver i regel mycket hjälp med praktiska saker i hemmet som att städa, laga mat, hämta syskon, skjuts till sjukhuset, handla mat, ta hand om räkningar...osv.
Erbjud dig gärna. Föräldrarna kan vara för trötta för att be dig.

5. Möjligheten att besöka barnet på sjukhuset är begränsad. Om ni får besöka barnet är det viktigt att ni inte är för många på en gång. På en neonatalavdelning ligger allt fokus på omsorgen av det lilla barnet och föräldrarna. Atmosfären är lugn och ljudnivån är låg för att göra tillvaron för det lilla barnet så vilsam som möjligt. Under vintern kan avdelningen på grund av infektionsrisken vara helt stängd för besökare.

6. Som anhörig kommer du kanske uppleva stark oro. Föräldrarna till det lilla barnet har dock fullt upp med sin egen oro och kommer inte aktivt kunna lindra din oro. Försök hitta egna sätt.

7. Tillvaron utanför sjukhuset kan vara väldigt oviss. Tillståndet för det lilla barnet kan förändras snabbt och det är svårt att hålla alla anhöriga uppdaterade med den senaste informationen. Försök att acceptera att du inte får veta allt, men att du kommer få veta så småningom. En bra idé kan vara att utse någon anhörig som föräldrarna kan meddela sig med och som sedan kan föra informationen vidare.

8. Sjukhusvistelsen kan bli mycket lång. Utskrivning vid det beräknade datumet för förlossning kan vara en rimlig första uppskattning. Så för ett barn fött i vecka 26 innebär det ca tre månader på sjukhus. Det kan också dröja innan du får träffa det lilla barnet. Ha förståelse för det och om du inte kan vänta, fråga om du kan få några bilder.

9. Att få ett för tidigt fött barn innebär ofta en livskris som tar all kraft från de berörda. Försök att lägga undan andra eventuella diskussioner, spörsmål och eventuella konflikter inom familjen för tillfället och låt dem vänta till sedan.

10. Efter hemkomst är det viktigt att du tar föräldrarnas önskemål om hur barnet ska bemötas på allvar. De kan ha starka åsikter om handtvätt och hur du håller och talar till det lilla barnet. Respektera det och uppmuntra dem att visa hur du ska göra.

11. Det för tidigt födda barnet är även efter utskrivning känsligt för starka intryck från omvärlden som starkt ljus, höga ljud och ovarsam beröring. Om ni besöker familjen efter utskrivning, försök att begränsa antalet besökare per gång och håll ner ljudnivån.

12. Föräldrarna och familjen kan vara väldigt tagna och känslomässigt trötta långt efter utskrivning. Oron för det lilla barnet sitter i under lång tid. Låt familjen komma tillbaka i sin egen takt och försök att inte påskynda processen.

Likes

Comments

Fyfan vilken dag det blev.
Dagen började med att vi iallafall kom upp i tid. En läkare skulle komma och ta sista bilden på passageröntgen vid åtta och då ville vi vara på plats.
Strax efter bilden var tagen kom kirurgerna och kollade på honom, tryckte och klämde lite på magen, sen gick ut för att kolla på bilderna.
Just där och då var jag faktiskt inte så orolig för något. Man vill ju alltid tänka att ”äh, varför skulle något hända honom”.
Men det ändrades ganska fort efter kirurgerna kom tillbaka efter att ha pratat med röntgenläkarna.
Det dom såg var att tunntarmen som går ut från magsäcken låg fel och hade vridit sig. Så dom behövde operera honom akut. Första tanken var ju att det här kommer han inte klara av. Han ska inte behöva kämpa sig genom såna här saker. Så vi båda blev såklart extremt ledsna då vi nästan förberedde oss på att få åka hem till Edsvalla själva utan vår bebis.
Tiden har aldrig gått så långsamt förut. Tillslut bad de oss att tvätta av honom inför operationen.
Jag hann väl ställa mig upp och närma mig honom med min hand innan jag fullkomligt bröt ihop. Allt kändes bara så fel. Kändes som jag skulle tvätta av honom inför att han skulle försvinna.
Tur vi hade såna gulliga sköterskor då som kom direkt och bara satte mig i sängen igen och tog över. Christoffer orkade att hjälpa till vilket kändes bättre för mig också som inte gjorde det.

När klockan var 12:10 fick vi reda på att Elliot skulle vara på OP 12:40. Då blev det genast lite bråttom. Minns hur jag tog ett djupt andetag innan jag satte mig upp ur sängen och satte mig bredvid honom istället. Pussade honom säkert femtio gånger innan det var dax att flytta över honom till transportkuvösen.
Chrille ville att vi skulle följa honom till operation så det gjorde vi. Vi fick även pussa honom en gång till innan de gick genom dörrarna där vi inte längre fick vara med.

Nu började helvetet.
Minns hur Christoffer tog min hand superhårt påvägen tillbaka till avdelningen. Tårarna bara rann. Vi visste ju inte om det skulle bli sista gången vi sett honom vid liv.
Tillbaka i salen la vi oss i sängen som står på Elliots plats och bara låg och kramade varandra. Jättelänge.
Hann tänka alla fruktansvärda tankar som går tror jag. Jag var iallafall inställd på att någon snart kommer komma och krossa våra hjärtan fullständigt.
Allt gick ju så himla bra för någon vecka sen och nu helt plötsligt skulle han försvinna.

Varje pip hördes tio gånger högre nu. Huvudet gjorde så fruktansvärt ont. Varje gång någon öppnade dörren in till salen ryckte jag till av ren rädslan för att någon skulle komma in med beskedet. Går verkligen inte beskriva hur jag/vi mådde där och då.
Efter vi legat och stirrat i taket i tre timmar kommer en sköterska och säger att de snart ska hämta honom. Jag flög upp ur sängen och frågade om allt hade gått bra. Vilket hon såklart inte kunde svara på...
Christoffer ville att vi skulle följa med upp till operation vilket vi gjorde. Där blev det också en lång väntan medans vår sköterska och läkare gick in för att hämta honom.
Innan Elliot kom ut så kom de två kirurgerna som opererat honom och ville prata med oss. Höll på att kräkas flera gånger på de 50 meter vi förflyttade oss in i ett samtalsrum.
Det första de säger när vi satte oss ner var att allt hade gått bra. Aldrig blivit så lättad i hela mitt liv. Jag log för första gången sen igår.
Sen gick de igenom allt de gjorde på honom under operationen.

Halvsprang ner till avdelningen igen då de gick i förväg med Elliot. Så precis när vi kom tillbaka hade de fått tillbaka honom i hans bädd. Fortfarande så liten och perfekt låg han där och sov vårt lilla hjärta.

Blev verkligen en snabbversion på vår dag. Nu är jag så fruktansvärt trött i hela kroppen. Ögonen svider och huvudet värker. Så nu ska vi bra mysa med mini innan vi nog behöver gå och lägga oss. Hur mycket orkar man innan man går sönder helt och hållet är en fråga jag ställer mig själv rätt ofta nu då jag känt vid flera tillfällen innan att jag inte orkar mer nu. Men så händer det något ännu värre och här står jag fortfarande på fötterna. Konstigt.
Men det viktigaste är att vårt allt är vid liv! 💗🌟


Likes

Comments