Tuggat grus med besked!

Så här började dagen, Maltes klädd för Uteritt. Tyvärr fick jag infon att de gräver kring vägen vi behöver passera för att rida ut och att man ombeds att ej rida förbi pga säkerhetsskäl. Så vi styrde om till travbanan istället. Travbanan får vi rida på så länge den inte är för blöt. När jag tittade på den innan jag gjorde i ordning Maltes tyckte jag den såg fin ut. Väl ute på banan kändes den mycket blötare än jag först trodde. Vi skrittade en bit men efter några meter insåg jag att detta inte kändes ok utan vi fick vända. I samma sekund vi vänder exploderar Maltes rätt upp i luften, som en kanonkula kastar han sig iväg. Jag satt med långa tyglar men fick samlat ihop allt snabbt och fick lite kontroll. När jag får tag i tyglarna och tar en förhållning när han nu skenar han i full fart reagerar han med att börja bocka. Jag sitter kvar och försöker ta en till förhållning, då eskalerar bockningarna och blir riktigt höga och för varje meter matar Maltes högre och snabbare serier. Vi närmar oss vägen i en jäkla fart och tillslut tappar jag stigbyglarna och han fortsätter bocka och farten ökas ytterligare. Jag hinner tänka att detta går åt helvete, det går alldeles för fort och vägen närmar sig. När jag tappat båda stigbyglarna eskalerar bockarna ännu en till nivå och jag orkar inte hålla mig fast mer. Jag tänker att jag ska försöka flyga inåt travbanan och landa i den nyplöjda åkern som borde vara betydligt mjukare än att flyga ut på vägen. Som tur är är det också den riktningen jag flyger, rakt ut på åkern. Jag landad i leran på sidan och höften tar den värsta smällen. Maltes fortsätter bockandes mot vägen men efter en bit hoppar han över diket/buskarna och ut på uppfarten. Jag ber till Gud att han inte ska fortsätta ut på vägen. Han tvärnitar på uppfarten mot vägen, vänder och springer tillbaka mot stallet och hästarna som står i hagarna där han stannar. Här kan jag sedan hämta honom.

Jag bestämmer mig för att inte fortsätta ridning ute utan går in i ridhuset. Här joggar jag honom i låg form och försöker jobba vidare med lösgörande bogar och ställa/böja honom. Han känns fin men min höft gör sig påmind och i takt med att adrenalinet släpper ökar smärtan. Vi gör ett bra pass och börjar faktiskt även nosa på fina skänkelvikningar i båda varven. I takt med att jag får honomatt flytta sig för min vikt blir också helt plötsligt sidvärtsrörelserna mycket bättre och han flyter åt sidan när jag placerar min kropp korrekt. Något väldigt bra trots allt denna skitdag.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229

Prenumerera