Jag ammar inte för att...

När jag var gravid tog jag bara för givet att jag skulle amma, det är ju så det ska vara helt enkelt. Därför blev jag rätt förvånad när barnmorskan på MVC frågade mig om jag ville amma när jag fött. Hon la in aspekter så som jämlikhet osv som jag aldrig ens reflekterat över tidigare. Men mitt svar blev såklart ja jag vill amma... om det går, la jag till på slutet för visst hade man hört att det inte alltid gick. Vi fick med oss information hem om amning och så var det bra med de.

Så kom Alma till världen med akut kejsarsnitt efter 2,5 dygn på förlossningen. Jag fick bara se henne när hon kom ut, aldrig röra vid henne innan hon togs bort för observation. Det var först på postoperativa avdelningen jag fick hålla henne första gången, timmar efter operationen. Hon var stor med sina dryga 4,7 kg och barnläkaren ordinerade stödmatning omgående var tredje timme med ersättning via koppmatning.


En natt hemma i huset, efter otaliga försök, timmar av tålamod, timmar av bröstpumpande, en illröd skrikande bebis som vägrade bröstet och som bara ville ha den ersättningen hon blivit matad med sedan start på sjukhuset så satte jag mig i soffan och lät tårarna spruta och tankarna snurra fritt. Vad höll jag på med? Det kändes nästan som om jag gjorde illa mitt barn och så även mig själv, vilken obeskrivligt stor påfrestning det var för självförtroendet när ens egna barn inte vill ta bröstet. Det kändes nästan som ett övergrepp både mot mig själv och mitt barn. Där och då den natten bestämde jag mig för att prova något annat.

Dagen därpå hade vi besök hos BVC, jag hade en klump i magen och gråten i halsen när jag klev in i rummet och berättade mina tankar och känslor. Det var dock ingen som dömde mig utan hon bara förstod och gav mig verktyg för att introducera flaska, helt eller delvis valet var vårt.

Jag minns än idag hur jag kände i hela Almas kropp hur hon slappnade av så fort hon fick tag på nappen i flaskan första gången, det kom så naturligt för hennes fast hon aldrig ätit på flaska förr. Sedan dess har hon ätit på flaska och både hon och jag kände direkt att detta var vårt sätt. Jag pumpade ett tag men gick sedan succesivt över till ersättning.

Jag ammar inte för att...

För varje person som hälsade på förklarade jag mig, jag berättade hur vi hade kämpat, att jag verkligen hade försökt osv osv jag ursäktade mig helt enkelt för att jag inte lyckats amma mitt barn. Jag kände mig skyldig och otillräcklig när jag tvingades berätta, för det är något alla frågar om.

Min syster kom på besök och när det var dags för matning och flaskan skulle fram började jag genast förklara. Jag ammar inte för att.... Min systers reaktion var annorlunda än andras och hon uttrycker en tanke som lydde något i stil med -Jag är ledsen för din skull att du känner dig tvingad att förklara dig och ursäkta dig så pass mycket gällande amningen.

Dom där orden stannade kvar i mitt huvud och växte med tiden, visst hade hon rätt, varför måste jag ursäkta mig!? Därmed försöker jag nu kort och gott svara att jag inte ammar. Självklart kan jag förklara för den intresserade i ett samtal eller en diskussion men att dra igång en lång harang med ursäkter på stående fot är inget jag är tvingad till. Jag är inte sämre mamma för att jag flaskmatar mitt barn och jag har inget att skämmas för som behöver förklaras.


Gillar

Kommentarer

Theresa
Theresa ,
Du borde ta och skaffa dig lite självförtroende min vän!
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229

Prenumerera