En hästmänniska utan häst

Dagarna går utan häst, tiden fortsätter i sin vanlig takt även om den ibland uppfattas som otroligt långsam och ibland alldeles för snabb. Det är märkligt hur olika tiden kan uppfattas beroende på situation.

Jag saknar att ha någonstans att fly till. Jag saknar det som förr bara var mitt, mitt alldeles egna som ingen någonsin kunde rå på, varken mobbingen under hela min skoltid eller olyckliga kärlekar kunde komma åt mig i stallet. De har följt mig genom livet från de att jag var sex år gammal då jag satte mig på en häst första gången tillsammans med min bästa kompis och hennes pappa. Mina föräldrar var extremt allergiska och jag hade aldrig ridit, dem andra eleverna låg före mig i utbildningen och ridläraren hade glömt att jag var ny. Innan jag visste ordet av de så hade sadeln vars sadelgjord inte var spänd, snurrat runt hästen och jag hängde under magen, ridläraren skrek att jag skulle släppa men jag vågade inte utan höll mig krampaktigt fast för allt vad jag var värd. Jag har svårt att minnas tidsperspektivet men jag skulle tro att det iaf var första året som jag var livrädd, verkligen livrädd. Jag mins hur jag ställde mig längst bak i kön när vi skulle galoppera och hoppades det inte skulle hinna bli min tur innan lektionen var slut. Jag tror till och med jag bad hemma att få sluta. Jag minns att jag drömde mardrömmar om en jättestor häst som stängde in mig i spiltan på ridskolan. Jag minns dock inte när det vände men innan året var slut så hade det vänt och sedan dess var jag fast. Det som från början var så skrämmande blev sedan min räddning för nästan 30 år framöver.

Jag levde på ridskolan när jag var liten gjorde allt för att få rida några minuter extra. Jag gick med bruten arm och axel i tre dagar för att jag inte vågade berätta hemma eller för ridläraren att jag hade ridit en privathäst som jag egentagen inte fick rida. Jag blev ju påkommen tillslut eftersom armen bara kunde hänga längst sidan och mina föräldrar anade oråd när jag helt plötsligt bara åt med ena handen och den andra hängde under bordet. Jag låg inlagd för hjärnskakningar ett antal gånger och fick sy flera stygn i bakhuvudet efter att ha blivit översprungen av en häst. Jag har brutit alla mina tår på en fot och fått hoppa på kryckor. Jag har brutit svanskotan. Jag har tränat med extremt svår anemi där jag svimmade efter varje ritt. Jag hade extremt dåliga tävlingsnerver och kräktes konstant under hela tävlingsdagen, jag höll andan när det var min tur på banan och jag kunde inte äta något på flera dagar innan en tävling. Ändå fortsatte jag och funderade aldrig på att sluta.

Under mina yngre och äldre tonår arbetade jag med att rida in hästar, oftast dem värsta av de värsta. Det kom 7 nya föl varje år och varje år skulle 7 st nya 2,5 åringar ridas in inför 3 årstesten i maj. Jag minns hur min tränare stod i hagen och valde ut vilka jag skulle ta; "Där har vi en Camillahäst" brukade hon säga åt dem mest galna unghästarna. Det gick vägen år efter år och många av dem mest envisa blev också dem som tog hem dubbelchampionaten. Jag minns att många frågade mig om jag inte var rädd, jag kan inte minnas vad jag svarade men jag minns att jag var fruktansvärt rädd många gånger, att jag darrade inombords när jag hoppade upp på en ny oinriden häst eller när jag för 15:e gången hoppade upp på den där bångstyriga ponnyn som inte ville galoppera utan som istället som en katapult sköt av mig ner i gräset gång på gång på gång innan den efter ett 20 tal gånger gav upp. Jag minns inte vad jag svarade men jag minns att aldrig någon förstod att jag var rädd.

Ändå fortsatte jag och funderade aldrig på att sluta.
Någon sa till mig en gång att om man inte är rädd så är man heller inte tuff och det är nog sant , trots rädslan så satt jag upp när ingen annan vågade och på frågan om jag var rädd så måste jag ha svarat nej även om det var en lögn.

Jag är inte så tuff länge, rädslan vinner oftare idag än vad den gjorde förr, men jag tänker att jag ska fortsätta ta lärdom av de som ändå präglat nästan 30 år av mitt liv. Något som är skrämmande i början och bjuder på motgång efter motgång kanske ändå kan visa sig vara det bästa som någonsin hänt. Hästarna har gett mig så otroligt mycket och utan dem hade jag utan tvekan inte varit den jag är idag; en hästmänniska utan häst.



Jag står inför något nytt i livet som jag gärna vill dela med er. Inom kort lovar jag att berätta vad allt nytt består i utöver de ni redan vet.

Precis som jag nu för en period är en hästmänniska utan häst så blir detta också en hästblogg utan hästinnehåll för en tid men jag hoppas ni vill följa min andra resa ändå på sidan av. När allt kommer omkring har detta alltid varit en livsblogg även om livet under många år präglats av mycket häst.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229

Prenumerera