De bästa förutsättningarna för att lyckas

I all hantering, planering och framför allt ridning så är jag extremt noga med att alltid försöka ge Foppa så bra förutsättningar som möjligt för att göra ett bra arbete, den filosofin har jag i allt jag gör, även när jag tränar hunden. Precis som jag skrev i ett tidigare inlägg så försöker jag alltid göra en träningsplan som ger mig en glad och positiv häst när jag väl rider. Detta kräver en balans mellan aktivering och vila för att han inte ska vara för trött men heller inte sjövild. Och visst ibland misslyckas det för även hästen är en individ och oavsett hur noga jag är så har han, precis som alla andra, en dålig dag ibland. När jag möter dessa dagar försöker jag sänka ambitionsnivån så pass mycket att vi hittar tillbaka till varandra, detta kan ibland innebära att gå lång tillbaka i utbildningen och det kan kännas tungt men man har oftast igen det i framtiden.

Jag försöker alltid servera uppgiften på ett sådant sätt att individen som ska utföra uppgiften har betydligt större chans att göra rätt än fel. Detta gäller i allt jag gör både i hanteringen och i ridningen. Jag försöker utsätta individen för en utmaning som han klarar av och som höjer självförtroendet och inte utsätta honom för något han inte klarar. Ett exempel från ridningen är passet för några veckor sedan då Foppa tog sina första steg i förvänd galopp. Just galoppen har alltid varit jobbig för oss innan vi hittade rätt och just snett igenom och vändningar över ridbanan han triggat Foppa så otroligt mycket att det många gånger förr slutat i katastrof. Under det specifika passet var galoppen otroligt fin och Foppa var med på allt jag bad honom om, därför testade jag att utmana lite men samtidigt så hade jag en plan B. Jag gjorde alltså en stooor volt tillbaka nästan så det blev snett igenom i galopp och lät honom fortsätta i förvänd när vi nådde spåret. Hade jag känt att han hade blivit för spänd när jag svängde över ridbanan så hade jag låtit honom bryta av istället, men nu var han otroligt avslappnad denna dag så jag lät honom fortsätta och bröt av när jag kände att han tyckte det blev jobbigt. Det samma gäller i hanteringen, när Foppa kom kunde han inte stå på gången utan han kastade sig så fort han kände att han satt fast/ fick ett tryck på nacken. Därför hade jag honom det första året i grimskaft och lärde honom att stå still på gången och succesivt fick han lära sig att acceptera tryck bakom nacken utan att få panik. Men än idag skulle jag aldrig lämna honom mer än några få sekunder ensam på gången i fall något skulle hända, bara för att jag inte vill att han ska misslyckas.

Kanske kan man kalla mig överbeskyddande, kanske kan man tycka att man måste misslyckas för att kunna lyckas och jag kan hålla med till viss mån, men för stora misslyckanden tror jag bara bryter ner snarare än att bygga upp så dessa stora misslyckanden försöker jag skydda min häst ifrån.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229

Prenumerera