Var är John Blund

Vaknade halv ett och har inte kunnat sova sen dess. Lyssnar på bok. Tankar som snurrar.  Varför skulle jag drabbas igen? Vad är det i höften? Jag hoppas på artros. Och snart är det dags för nästa cellgifter, med kortison och dess biverkningar. Får hela tiden höra att jag är en stark kvinna, detta jag gör det bra. Stark är det allra minsta jag känner mig just nu. Vad har jag för val? Bara ta ett steg i taget och besegra skiten. 

Jag är så glad att jag har Olle. Stackars honom, när jag till slut väcker med att lägga mig nära för att försöka somna. Då kommer tårarna, av tacksamhet. För alla de jag har runt mig, främst då Olle, mina barn, Elissa och Anna. De är de som är allra närmast mig. Sen är det förstås andra vänner, kollegorna på jobbet som gör mig så glad när jag hälsar på och ger mig positiv energi.

Nu ger jag upp att försöka sova, lägger mig i soffan och ser en film. Hugo är min trogne kompis som följer mig dit.

Mössan på för jag fryser om bakhuvudet, två mackor med lemoncurd och ost och kolsyrat vatten. Nu är jag redo för film, och maken får sova.

Gillar