Tuff eftermiddag med smärtsamma känslor

Idag har vi tagit farväl av en fin vän. Begravningen var fin med mycket musik. Frun hade skrivit så fint det som lästes upp. Det blev bara väldigt jobbigt när jag hörde att det är sju år sedan han fick diagnosen. Tanken for i huvudet bara leva för fullt nu då. Han hade också skelettmetaser. Tårarna rann länge nerför mina kinder. Det var den jobbigaste begravning jag varit på, även om det var en av de finaste jag varit på.

Jag har inte känt honom och hans fru så länge, maken har däremot gjort det. Så fina människor. Det känns som om jag känt dom i evighet.

Det känns skönt att han äntligen har fått frid och inte plågas mer. Sov i ro💚

Hon hade själv lagat maten som var så god. Tyvärr var ljudnivån så hög på minnesstunden så vi gick hem lite tidigare.

När vi kom hem på jag mig direkt på sängen, helt slut. Min dotter Amanda skrev och frågade hur det gick på begravningen. När jag svarade henne hur det varit och hur jag kände, att det kommer så nära och blir så smärtsamt. Tog inte längre så satt hon på min sängkant och kramade mig. Finaste Amanda. Sedan kom min fina vän Anna och har hållit mig sällskap på kvällen. Ni är bara bäst 💚💚💚

Gillar