Sakta lär jag mig, men det är svårt

Jag har börjat lära mig säga nej. Det är inte så lätt när man som jag vill mycket. Men känner att jag måste, för kroppen och knoppens skull. Jag har hållit mig inom husets fyra väggar, förutom promenader, och det har varit ett måste. Även skönt faktiskt. Har behövt tystnaden. När maken ser tv tar jag på mig hörlurarna och lyssnar på bok.

Jag har lyssnat på min fina vän Anja, gör det som ger glädje. Det har hon sagt många gånger. Därför har jag varit i pysselrummet när jag inte har sovit. Och det ger glädje!

Jag upplever, även maken upplever det, att det är jobbigare den här svängen med bröstcancer. Jag tror det beror på all värk som jag får av medicinen. Den gör att jag inte orkar med lika mycket. Även om det är roliga saker.

Denna gång har jag lärt mig, den hårda vägen, att två dagar House of Metal är för mycket. Hur trevligt det än är. Och det var härligt att umgås med sonen. 🧡🧡🧡
Denna vecka har bara försvunnit. Kanske inte så konstigt när jag sover så mycket. Mera värk och det har inte räckt med min vanliga smärtlindring. Är tvungen ta Oxikodon också.

Jag var bjuden på middag hos min fina Kerstin på lördag. Har väntat in i det sista, jag kan nog gå. Det är ju så trevligt! Men när jag rannsakar mig själv inser jag att det inte är en bra idé. Blir ju inte så kul om jag ska sitta med hörlurarna på och lyssna på musik eller bok. 😋🤭 Och jag har långt ifrån återhämtat mig från metal helgen.

Så jag lär mig sakta, väldigt sakta, att säga nej. Men det är sååååå svårt. Tur jag har fina människor runt mig som säger åt mig, gång på gång, viiiiila.

Gillar