Så roligt med långväga besök

Min fina vän Annalena och hennes man Stig kom idag bara för att ge en styrkekram. Tror dom har drygt 20 mil enkel väg att åka. Dom har nyss åkt tillbaka hem till sig. Hebbe ville upp i knä på Stig, ovanligt. Han brukar inte vilja sitta i knä, och särskilt inte på dom han inte känner. 

Det är så härligt att få sitta ner med fina vänner och skratta. Det har vi alltid gjort när vi träffas. Annalena har så lätt till skratt och det smittar. Särskilt värdefullt idag då min dag varit en riktig berg- och dalbanedag. Känns dessutom som om jag håller på att bli förkyld.

Bjöd på middag såklart, älggryta, potatis och sallad.

På jobbet bakade personalen stora pepparkakshjärtan med alla boendes namn på. Dessa hängdes upp i fönstret. Personalen fick grisar med sitt namn på.

På lunchen åkte jag och mina kollegor och åt lunch tillsammans ute. Det är inte ofta vi gör det, men någon gång ibland. Jag åt en sallad med heta räkor, som inte var så heta. Men det var gott.

När jag kom hem pratade jag med en annan vän i telefon en och en halv timme. Det var också en del skratt, som var så välbehövligt idag.

I min vårdplan som jag fick i måndags står några ord som är så sant så. Stämmer till 100 % just nu:

"Ett cancerbesked blir för många den påminnelse om hur skört livet är- hur god prognosen än ser ut. Att få ett cancerbesked samt att vara med om en operation innebär att man kan känna sig lessen och trött, vilket är normalt. Att leva i nuet och se framåt i livet hör till det man brukar kalla"levnadskonst"- något man kan öva sig i hela livet. Tiden som följer efter din diagnos tills du får slutgiltigt besked om provsvar och rekomenderad behandling kan upplevas påfrestande. Med bra stöd från familj, vänner, personal i vården kan den här tiden bli lättare."

Precis så är det! Levnadskonsten har jag tränat på och tycker att jag och maken är bra på det. Leva här och nu,  göra roliga saker.

Stöd från familj och vänner, att någon ringer och bara pratar om vardagliga saker. Det har jag sett är viktigt. Jag själv orkar inte ringa men det betyder så mycket att någon ringer till mig. Jag blir så glad! Eller när någon kommer och hälsar på. Det är så värdefullt. Det var precis lika när jag fick bröstcancer första gången 2016.

Jag blir fort trött och lätt ledsen. Men för mig är det väntan som är värst. Precis som det står i vårdplanen. Därför vill jag fylla mina dagar med roliga saker. Som gör att väntan inte känns så lång. Och prata om vardagliga saker. Jag är inte lika med cancer,  jag vill fortfarande vara Carina, personen.

Nu är jag helt slut! Men är så glad o ch tacksam över kvällens överraskande besök. Bäst gå och sova så jag orkar roll jobbet imorgon, ska vara där 7.

Gillar