Fuck cancer

Jag har nyss klivit upp, ändå sovit hyfsat inatt. Vaknade 7, gjorde min morgonrunda med toabesök och mediciner. Hade lite svårt att somna om. Maken började stryka mig på armen, kinden, andra armen. Det ingav ett stort lugn, jag somnade en kort stund. Jag vaknade och han låg där bredvid och strök försiktigt.

Då kom tårarna. Varför?? Måste denna jävla sjukdom drabba mig. Den har förändrat vårt liv. Inte så att vi har ett dåligt liv, det tycker jag absolut inte. Men vi har ett begränsat liv. Vi har ett liv utifrån mig, hur jag orkar och vad jag klarar. Jag har sovit i flera dagar, idag sov jag till 11.30. Lite svårt att hitta vad som är lagom med smärtlindringen, kanske jag är på rätt väg där också. Hoppas det. Och att göra lagom är svårt, sitta och gå lagom, avlasta lagom.

Vi gör många roliga och bra saker. Men ibland känns det förjävligt. Och orättvist. Det kom över mig på morgonen. Då fanns maken där, och innan ett stort lugn genom att stryka mig på armen.

Jag är så glad för de jag har runt mig. Som finns när det behövs.

Nu sitter jag på altanen och äter en sen frukost. Ska få besök av min syster och hennes sambo, det ska bli trevligt.

Gillar