En promenad i solen när jag väntar

Jag tog en promenad efter älven i stan när jag väntade på min tur hos sjukgymnasten. Vilket underbart väder!

När jag står mot väggen i solen kommer en kvinna fram, men det är ju du! Jag såg ingenting, var i min egen värld. Tänkte väl inte jag skulle träffa någon jag känner. Hon tyckte jag såg bekant ut men var inte säker. Då hon såg hundarna blev hon säker.

Vi var med i samma rehabgrupp när jag fick bröstcancer första gången. Trevligt att ses!

Hugo blev less när vi stod stol så länge. Matte ska vi inte gå snart?

Väl hemma somnade jag ganska omgående. Mina muskler i låren hade dragit ihop sig ordentligt. Sjukgymnasten tror att det kan bli bättre när behandlingen glesas ut. Men du får inte bli övermodig säger han. Öka inte på promenaderna för fort. Även om det känns bättre. Ta det lagom. Lättare sagt än gjort.

Gillar