När jag kom hem somnade jag efter att ha pratat med maken en stund. Jag hade höjt volymen på telefonen eftersom onkologen skulle ringa.

Ingen propp i lungan, precis som hon trodde. Proverna hon ville ta var för att kolla om jag har hjärtsvikt, det var det inte heller. Dessa två saker ville hon kolla relaterat till att jag blir andfådd och att jag känner mig svullen. Hon sa att vi måste tro det beror på cellgifterna. Jag ska prova vätskedrivande och få behandling imorgon. Sedan kom jag på att om jag har en låsning i bröstryggen kan det påverka andningen. Så jag följer Anna till sjukgymnasten imorgon. Värdet på sköldkörteln hade sjunkit från förra provtagningen. Jag känner att det är bättre. Det är inte lika obehagligt när jag ligger och när jag ska svälja.

De ringde från dagvården och jag fick tiden ganska precis efter sjukgymnasten. Vi hinner jag nog precis dit.

Sedan när jag somnade om igen ringde en som längtade efter mormor. Jag skulle egentligen vara barnvakt där imorgon då det är föräldramöte. Men med både sjukgymnast och behandling med cytostatika är jag nog helt slut på kvällen. Typiskt, jag har längtat efter minimänniskorna. Dessutom har Elissa inte varit riktigt frisk. Jag får träffa dem någon annan gång.

Nu ska jag försöka sova, Anna kommer på frukost imorgon.

Jag har hittat en app jag tyckte var lite kul. Då gjorde jag några porträtt, och dessa är inte alla. Första är på maken och mig, min bästa vän och mitt största stöd här i livet de senaste 27 åren.

Dottern Amanda. Yngst i syskonskaran.

Sonen Linus. Äldst i syskonskaran.

Dottern Erika och jag. Mellanungen. Mina barn betyder så mycket för mig. Har väl inte sagt det så ofta som jag borde. De finns där om jag behöver, det vet jag. Och jag finns såklart för dom. 🧡🧡🧡

Elissa, Elea och jag. Minimänniska är mina glädjespridare och mormors hjärtan. Jag blir så glad och får då mycket positiv energi även om jag blir trött. Livets efterrätt. Och så mysiga. De vet när mormor måste vila och jag tyst.

Jag och Elissa.

Jag och Elea.

Minimänniskornas föräldrar Jeremy och Erika.

Elissa och Jeremy.

Minimänniskornas morfar Nisse. Han är inte heller så frisk. Nisse finns där för barn och barnbarn när det behövs. Vi pratar rätt ofta. Känner med vissa saker att vi förstår precis hur det känns.

Jag och min goa kompis och vapendragare Anna. Hon har följt mig till sjukhuset på allt sedan jag fick bröstcancer första gången 2016. Brukar säga att hon är mitt minne. När jag inte minns vad onkologen sagt då frågar jag henne. Vi har våra promenader med hårbollarna och kaffe efteråt. Det hör till vardagen. Dit kan jag åka när jag vill, det har hänt att jag har åkt i morgonrock klockan fem på morgonen.

Min fina vän Lena. Det är lustigt hur man lär känna nya människor. Vi har fått en sån fin kontakt efter att hennes man dog i skelettecancer. Jag och maken umgicks med dem innan också. Men nu har vi ett speciellt band och trivs så bra tillsammans.

Våra fina vänner Jan-Ole och Åsa. Dessa fina människor lärde jag känna när jag började jobba som sjuksköterska. J-O var min handledare på sista praktikplatsen och vi blev kollegor när jag var färdig sjuksköterska. Blev påmind igår att nästa år är det 20 år sedan. Åsa jobbade på den avdelningen och det är hon som dragit ner mig i scrapbooking träsket. Vi har haft mycket roligt genom åren.

Jag och min fina kollega/vän Desiree. Jag började jobba med henne 2015 efter min knäoperation. Jag blev förflyttad och vi fick vara med att starta upp ett äldreboende. Det blev bra. Vi har haft mycket roligt på jobbet. Ja vi har även haft roligt på fritiden. Hon är en sån fin människa.

Jag och mina galenpannor/goa vänner Anneli till vänster och Helen till höger. Det blir hur tokigt som helst när vi träffas. Anneli och jag gjorde allt tillsammans när barnen var små. Sedan kom livet emellan. Jag är så glad att vi fått tillbaka kontakten. Helen och jag har känt varandra hur länge som helst och följt varandra genom livet.

Finaste Anja och hennes man Michael. Anja och jag förstår varandra så bra då vi går igenom samma sak. Vi pratar mycket och det är så skönt med någon som "fattar". Det gör man inte om man inte gått igenom samma. Vi har stöttat varandra genom åren.

Till sist jag innan jag tappade håret denna gång.

Jag har varit vaken sedan 3.30, kom på att jag skulle passa på att sorterat bilder. Samtidigt som tankarna åkt åt alla håll. Kan lätt bli så när jag bara sovit drygt tre timmar. Hittade då de här jag gjort om i appen. De människorna är några i min närhet som betyder väldigt mycket för mig. 🧡🧡🧡

Jag har sovit till 10.30 då Anneli ringde och väckte mig. Vi pratade en timme tror jag. Därefter blev det frukost. Jag tog den i sängen, har varit både trött och haft ont i bäckenet. Stickat en stund, men det gillar inte Hugo.

Det ut som om han tycker måste du...

När klockan närmade sig 18 var det dags att klä på sig. Kalasdag för en 14-åring, makens äldsta barnbarn.

Som vanligt blir det alltid god mat. Idag blev det älgstek, klyftpotatis och kantarellsås.

Efterrätt på min tallrik var saffranskladdkaka med vit choklad och en snickerskaka, serverades med glass och mandariner. Det fanns en tredje kaka också, det vet jag inte vad det var.

Efter 2 1/2 timme kom maken på att låna hörlurar av dom. Det var smart. Nästa gång kan jag ju ta med mina egna. Jag blev tvärtrött, höll på att somna på soffan.

Hemma blev det mys i soffan. När vi skulle lägga oss kom vi på att hårbollarna har inga kokta makaroner imorgon till frukost. Det kokar jag nu, sen är det godnatt.