Budskapet med min blogg? ÄRLIGHETEN


2 veckor senare och jag känner mig äntligen redo att skriva ett blogg inlägg. Det har tagit emot senaste av att lägga upp inlägg här. Det har cirkulerat så otroligt mycket kring mitt liv senaste månaderna och mitt mående har varit en berg och dahlbana. Jag har ifrågasatt mig otroligt mycket om hur jag vill dela mitt liv, hur andra ser mitt liv och hur jag sprider mitt budskap. Det känns som jag förlorat hela mitt budskap och det har påverkat mig så otroligt mycket.

Det har varit otroligt mycket kring mitt liv ända sedan jag var liten med sjukdomar, förlorat förälder väldigt tidigt, vuxit upp alldeles för tidigt i livet och bara fokuserat på LIVET. Att finna inre lycka, motivation och strävan till att leva för mig. Att livet är här och nu och det är tack vare det jag varit med om som har fått mig att bli den Sofia jag är idag. Att leva livet för mig. Att det är mitt ansvar och ingen annans.

Det har inte varit lätt och är fortfarande inte lätt. Jag har så otroligt höga ambitioner, drömmar, visioner, driv och målbild och det är inte heller alltid lätt att handskas med. Mål och visioner som väckt av det jag varit med om. Att förändra, hjälpa och själv utvecklas.

Men nu vill jag ta upp varför jag behövde distans till bloggen var för att jag kände att jag förlorat mitt budskap senast. Att det hamnat i en vardag och visa det fantastiska livet i Marbella som så 70% är. Men det är också en kamp, en vision, driv och inte alltid enkelt. Livet har inte tagit mig dit jag är tack vare att någon givit det till mig. Istället har jag förlorat och varit många motgångar som gjort mig till att bli så som jag är idag och leva livet NU. Ingen har hjälpt mig, ingen har sagt åt mig någonting utan jag har skapat det helt själv genom det jag varit med om. Tro mig även där kan jag brista ibland av att ha levt sådant trasigt liv under mina 25 år och emellanåt känt mig otroligt annorlunda och ensam. Därför kommer det på mig nu när jag känner att jag förlorar mitt budskap som jag faktiskt vill dela. VERKLIGHETEN.

Min blogg startades av ett enda syfte. Att skriva av mig som 13 åring som hade drabbats av en svår sjukdom med tumör. Att växa upp annorlunda, en kamp till en normal vardag och allt som hände där efter hade jag då som 13 åring ingen aning om att det skulle komma i mitt liv. Allt innan jag ens tagit studenten. Bloggen blev min bästa vän, ett forum jag kunde dela mitt händelserika liv med motgångar gång på gång till en kamp av att växa upp alldeles för tidigt och skapa det livet jag älskar att leva innan det tar slut. Tacksamhet, glädje, lycka, POSITIVITET blev min glöd. Min passion att dela, påminna, lära sig älska det man har och alltid leva för sig själv. Sträva, ha mål och drömmar. Våga leva fullt ut vad det nu betyder för dig. Det är min passion som växt fram tack vare allt jag varit med om, att hjälpa andra hitta just DET, utan att behöva ha gått igenom dessa motgångar. Uppmärksammades i tidningar och fick mitt budskap att sprida sig ännu mer.

Bloggen var med mig genom min tid som annorlunda, växa upp och se annorlunda ut, huset brann ned och vi förlorade allt, hur bygger man tillbaka en ny vardag, trygghet, verkligheten av ett helvete. Maktlöshet. Ett måste att ta sig igenom, det fanns inget val. Mitt barndomshem blev ett drömhus och vi skulle äntligen få flytta in. Vi klarade det. Tillsammans är vi starka. Familjen mådde bra. Jag genom min sjukdom med mina komplikationer, skilda föräldrar, en lillebror med hjärtproblem, mående och mående av händelserna som försöker lappas ihop, bli starka igen. Hann vi lappa ihop något? Pappa föll ihop natten mitten av Oktober. Vi hade bott i drömhuset i 2 månader. Han kom aldrig hem igen. Cancer, hjärntumör och 4,5 på sjukhus. Bloggen var med mig igen, två dagar till en vecka var beskedet. 2 dagar senare sa jag farväl av min pappa som 18 åring på cancer avdelningen på Gävle sjukhus. Låg intryck i hans arm där värmen lämnades sist och lyssnade på hans tunga sista andetag medans mina tårar rinner från mina kinder att jag vill inte detta. Jag vill inte! Andetagen tog slut. Vi var tvungna att ta oss igenom detta. Bloggen än en gång var med mig. Tog mig upp ur sängen, skrev av mig, tog hjälp, pratade och pratade tills alla känslor, tankar, funderingar, ilska, tårar var ur mig. Tills bägaren i kroppen hamnade på en bra nivå. Jag kunde hålla mig i schack. Tre månader senare, begravning, boupptäckning. Lidande som är obeskrivligt. Jag skulle ta studenten och jag hade fyra månader på mig. Sedan dess har jag kört. Idag är jag 25. Detta är var jag brinner för, det jag varit med om som fått mig att bli den Sofia jag är idag. Som vågar utmana livet, leva det för mig. Vara otroligt tacksam över att varje dag få vakna upp frisk och leva det liv jag älskar att leva. Att få känna mig levande.

Att farfar dog av cancer bara inom några år efter pappa. Att vi förlorade en nära anhörig på bara en natt som 32 åring. Att ta hand om många små syskon och barn runt om oss som behöver vår trygga hjälp. Att alltid finnas till. Att vara splittrad över många olika hem och familjer som försökt bilda ny familj och börjat på nytt. Att mitt barndomshem som blev ett drömhem efter branden idag bara är historia. Ingenting som kallas barndom finns idag kvar. Att min bonusmamma Saritha drabbades av tuff bröstcancer innan vi flyttade hit till Marbella. Jag är 25 år.

Att leva med att varje dag se familjen och påminnas om, om jag bara hade det kvar. Att se folk gifta sig och se deras pappor följa dem in till altaret. Att höra hur folk skaffar barn och alla har allt från mormor, morfar, farfar och farmor. Att se barn som man fortfarande ska få vara när man är 25 ha stadiga trygga föräldrar som alltid finns där. Kramar om, kärlek, värme och ser en. Att känna glädje för alla er och ni som har detta för det är det enda för mig som är viktigt. I slutändan är det det. Där är också något jag brinner för. Det vi har idag är det vi ska vara tacksamma över. Jag vet. Jag saknar. Det brinner i mig ofta. Något jag lärt mig att leva med, inte för att jag vill. Utan för att jag måste.

Den positiva, glada, sprudlande, tacksamma, Sofia. Den kom inte bara sådär. Den kom genom att ta sig ur all denna skiten som hänt under min första tid i livet. Den som skapade hur jag var som tonåring, hur jag var med min familj, till mina syskon, till vänner och det fokuset på mitt egna liv att våga resa, flytta utomlands trott 40 kilo sondmat, att fortsätta utforska livet, känna sig levande så länge jag har äran och kan.

Det senaste halvåret har varit tufft och jag har gått igenom ett mående jag inte gjort tidigare, en näst intill utbrändhet, tankar om allt som hänt i livet, depression. Mitt fokus på att sprida att DU ska vara tacksam till det DU har idag. Rädslan av att förlora, lämna, bli drabbat. När nästa smäll ska komma ifall det varit för lugnt för länge. Något man fått lära sig leva med. En sorg så stor som livet av att förlora. En sorg som inte läker med tiden. En sorg man lär sig att leva med. Ett ärr i hjärtat som på min mage. Det finns där men man lär sig leva med det, att acceptera.

Just nu sitter jag i vår säng på övervåningen, Mini ligger i solen på mina ben och sover. Palmerna blåser utanför fönstret, himlen är blå. Solen värmen och jag lyssnar på avslappnad musik. I Marbella. Emilio, min älskade Emilio som är ute på visningar. Har har sitt bagage och är den mest drivna människan jag känner. Inte för någon annan än för han själv. För oss. Vi gör allt för oss, för det är ju det viktigaste i livet eller hur? Utan Mamma och Pappa har han blivit den mest fantastiska människan. Hur? När så många med både mamma, pappa, syskon, barndomshem inte har drivet, vågar. Ser andra men inte gör själv. Varför ska man vara med om motgångar för att bli påmind om hur sårbart livet är?

Tankarna inom Sofias ramar, varje dag är detta med mig. Varje dag. Vad tänker en "normal" människa på om dagarna? Önskade jag kunde få byta ibland för ibland vill jag bara ge upp. Många gånger. Många gånger har jag bara velat blunda och aldrig vakna igen. För att jag inte har orkar. Orkar leva detta tuffa livet speciellt i mörkrets djupa hål. Men vem har det värst, så många andra så många fler går igenom så mycket. Tar alla sig igenom det eller lever man utan att full egentligen leva? För hur lär man sig leva igen efter motgångar, ta sig igenom och känna REN lycka igen? Det har inte varit lätt. Men alltid sitter i mig, sitter i dig och vi alla har ett val. Vad väljer du? Eller har du tryggheten och lugnet i livet som mamma, pappa, hem, pengarna, hjälpen, vuxna handen...

Jag valde. Att lära mig leva för mig, att ingenting kommer gratis, att livet är här och nu. IDAG. Vara en god människa till alla runt omkring dig, främling som familj. Leva det livet du drömmer om för världen är runt hörnet. Att våga ta steg ut i livet för DIG. Vad väntar du på? Imorgon kan något annat hända. Jag har lärt mig leva med att livet jagar mig. Att vara rädd att inte hinna med. Känslan av att kommer jag ens få äran att fylla 40. Min pappa blev 49... Många spår har satt sig och det är många dagar i veckan jag faller i Emilios armar i förtvivlan på livet men varje dag ställer jag mig upp igen och väljer livet. Väljer det positiva, tacksamma, glädje och skratt. För det är vad jag vet att pappa hade önskat, att jag gör exakt det jag gör idag, lever livet fullt ut. Lever ut mina drömmar. Våra drömmar.

Jag behövde samla mig, tänka över hur jag vill vara och dela för ni vet så lite egentligen om mig och varför jag väljer att se livet så positivt som jag gör. Att det är vad jag vill sprida för att få DIG att drömma, ha mål, visioner och gå efter din dröm som väntar. Lära sig att älska livet, älska sig själv trotts att se annorlunda ut. LIVET ÄR NU!

Förändringen är att jag kommer dela mer inre och inte bara dessa härliga bilder från paradiset Marbella. Lära känna mig, Sofia bakom också, den Sofia som startade bloggen som 13 åring i mån av att skriva av mig. Det är dags att skriva av mig igen så hoppas ni vill vara med och hjälpa mig nå mina egna drömmar om att hjälpa andra älska sig själva och deras liv. Min absoluta största dröm. LOVE S



Gillar

Kommentarer

anas
anas,
You look gorgeousAF
Regards.
<a href="https://www.neverpayful.com">Neverpayful.com</a>
<a href="https://www.dealswithin.com">Dealswithin.com</a>
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229