Header

Igår kväll hade vi en sådan där kväll. En sådan där sitta med varsitt glas rom, fötterna på bordet, filosofisk, högt i tak och livsbejakande kväll. En sådan kväll som man tänker sig att man behöver. En sådan där mellan raderna erkännande kväll liksom.
Som att. Ibland upplever man att man är i synk, mer eller mindre. Om jag säger något nu så spelar det ingen roll om det missförstås, eller inte förstås alls. Det är okej, ändå, på något vis. Att det finns ett fönster och både tittar in på exakt samma vy i exakt samma stund, tillsammans, just då och där. Och på något magiskt och outgrundligt sätt så är det subjektiva inte helt orubbligt subjektivt och besynnerligt där och då, just. Sen, helt plötsligt så finns det en plats för alla de där jag har bara inte hittat rätt tillfälle grejerna. Igår var, en sådan kväll helt enkelt.

Ett par kompisar till oss dök upp med en spontanförfrågan tidigare på dagen, så vi spikade chips och Monopol lite flyktigt via Messenger. Sen fick det liksom flyta lite granna, så där som det måste få göra med småbarn och här är ditt kylskåp middagar. Och det blir ju sedermera ett rätt gott resultat till trots, och pasta tycks man alltid ha hemma att kunna trolla med, så länge man inte bygger de där förväntningarna högre än man orkar klättra, en kväll när man hafsar runt i bomullsstass och preppar vårhåret med en lååångtidsverkande övernatten hårinpackning. Så när vi tjatat oss runt det här collectors edition brädet ett par kilometer sammanlagt så insåg vi vår dödlighet och att imorgon är ytterligare en dag, plockade ut belåningsgraden på våra fastigheter i likvida medel och räknade ihop oss. Jag vann.
Sen efter det så var det liksom natter, man är ju så nöjd theese days, det liksom duger och är bra såhär. Hejdåhejdå, tack för ikväll, gör vi om, synes, höres och smäll i vår gamla sextiotalsdörr. Sen satt vi uppe alltså, en ganska lång stund och pratade om huruvida vi två tillsammans kunde tänka oss att nöja oss med just det, vi tillsammans, eller om vi redan nu börjat skruva oss inombords, bittra ihop på varandra och det lilla liv vi förvaltar. Visst vore det hemskt i sådana fall? Visst vore det väl det?
Men gud förbjude, för skulle man säga det, just det, att mitt liv blev inte alls som jag tänkt mitt på grund av ditt, så är man bara otacksam och sorglig. Men det är väl själva andemeningen i att sammanföras med någon, att livet förändras -, förstärks, tonas ned, skapas, upphör, utvecklas, avvecklas... Det finns väl ingen skam i att känna ett uns saknad i något som var förut eller en illa stillad undran över vad som kunnat bliva om inte och allt annat sånt där mind fuckande gräset är alltid grönare jadajadajada. Vill vi leva i det här mönstret, har du specifika preferenser du suttit och tryckt på de senaste sex åren, sitter du och syr på vingar med förhoppning om att testa dem, önskar du att du åkt till Bråvalla medan du hade chansen? Kan jag komplettera ditt liv i någon aspekt som jag inte ännu känner till?

Outtalat och obesvarat, för då ligger nog skruvandet rätt nära till hands onekligen.

Sen är det rätt speciellt också, att gå från bara ihop till päron. Ansvarsribban blir så jävla avsmalnad och oförlåtande, allt det där jag skulle göra känns... helt rimligt att skylla mitt familjeliv för! För i sanningens namn, det finns saker jag aldrig oavsett skulle genomfört, men det är sannerligen mindre egenkritiserande att svära sitt egna ansvar fritt och skylla tillkortakommanden på en sådan trovärdig syndabock. Hemskt synd det där med Vätternrundan, jag som verkligen tänkt cykla i år, pumpat däcken och allt. Köpt hem asmycket pasta du vet, i år va! Och sen kom ju det här med Kolmården, våra två och syrrans äldsta, bara typiskt, verkligen...
Jag har aldrig velat flytta så mycket till vart som helst som när vi köpte vårat hus, och denna lusta har jag inte gett utlopp för vid ett enda tillfälle under de senaste tio åren innan dess. Det är det jag menar.
Men vi är ju här eller hur, strandsatta och jätte jätte väldigt trygga och ingenting kan rimligtvis hända. Då ska man inte underskatta den kommunikativa generatorn i en kroppsvarm Zacapa, den tycks kunna sprida upplysning och emotionella uppenbarelser likt en ung och avmagrad Siddharta Gautama! Jag blir väl lite krampaktig antar jag, när jag tänker i termer som att lagd bit ligger, och så blir jag så fokuserad på kanterna att jag fördunklar hela motivet. Och jag då, som är helhjärtat och monumentalt urkass på att våga fråga - skapa möjligheter, det kan kännas lite lungkollaps inombords ibland när jag ska syna och demontera min verklighet och mina relationer. Men jag ska jobba på det, jobba vidare.

I vilket fall, vilket vi också avhandlade, i februari har vi anmält vår Walter till sitt livs första synkroniserade fritidsaktivitet, åtta veckors dansskola. Mest för att han ska få löpa amok och få lite blodad tand för att utsätta sig för outforskade, hisnande och genuint utlämnande äventyr för all evinnerlig framtid. Det finns inget annat jag hellre önskar honom än totalt allt utan minsta lilla undantag eller reservation. Och här hörni! Vi blir så äckligt samspelta just här, på den här punkten, han och jag som funderar på om vi sinsemellan räcker till och är nog för att få det att fungera, hålla. Det blir så självklart att det roligaste, mest givande att få uppfylla är alla hans möjligheter och stunder i rampljuset. Och det finns ingen annan individ som känner som vi, och ingen annan att dela det med, det finns alltså ingen viktigare att få till det här livet med, uppoffring och kompromiss till trots. Och saknar vi något på vägen och fingrarna kliar så får vi kanske med föräldramässig manér styra det lilla livet i riktning mot ett sekundärt förverkligande. Hollywoodpäron har en outtalad upphovsrätt på och är väl beprövade i sådan teknik!

Kontentan kanske är lite som sådan att, det finns inget komplett utan brister eller revor, men runt inhemska hörn så finns en hel massa fyllnadsmaterial, det är alltid läge att inventera och be varandra om understöd. Och kanske stå beredd med lite starksprit, om det är det enda man duger till och kan bidra med emellanåt. Och det finns inget så intimt som att ge varandra hela världen och stjärnstopp som utrymme när det behövs.

I morgon är det gul måndag! Jag ska visa vad jag syftar på. Godnatt folket. På återseende! 

 

   







Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments