Panik - jag måste bort!

God fredag på er! Hoppas ni haft en fin start på dagen.

Själv vaknade jag som så många andra, upp till rubrikerna efter nattens händelser.

Fy fan. Så sent som igår kväll, tittade jag på rapport där en polis uttryckte sin frustration över att de har för lite resurser för att utreda alla de här morden och att man inte tog det på allvar eftersom det händer ute i förorterna. Och så sa hon ”om lika många personer hade mördats på Södermalm, då hade det varit regeringskris och medierna hade inte slutat rapportera om det”. Klipp till - idag när löpen tapetseras med den här nyheten och det är det enda man skriver om på sociala medier och pratar om på alla radiokanaler. Ja visst, han var en känd rappare, men precis som alla andra som blivit mördade den senaste tiden, en del av nätverken så varför får han mer uppmärksamhet än alla andra? Alla som dött är någons söner, pojkar som hamnat snett men som är lika mycket värda som vem som helst.

Jag har som vana att som det första jag gör när jag slår upp ögonen, är att gå in på Pressen och Bladet och kolla rubrikerna för att veta vad som hänt under natten. I morse önskar jag att jag inte gjort det för det la liksom tonen för hela dagen. Usch, jag blev så illa berörd över det här - av nån anledning träffade det mig rakt i hjärtat och min första reaktion var att jag vill packa ner alla mina nära och kära och flytta ill skogs. Långt bort ifrån all skit och elände. Bort, bort bort!

Jag vet inte varför jag reagerade så starkt just precis idag, men det blev som en panikkänsla att jag antingen aldrig mer vill lämna hemmet och liksom gömma mig här för resten av livet, eller att dra långt bort åt helvete där inget ont finns. Omöjliga lösningar båda två förstås, men ni fattar vad jag menar. Man vill liksom vara på en plats där man är safe, kan känna sig lugn och inte behöver räkna med att man vaknar upp till ännu en rubrik.

Hur hamnade lilla Sverige här?!

Jag har alltid tyckt att Sverige är ett så jävla bra land - att vi, trots en del tveksamma politiska vindar, ändå har ett bra och tryggt samhälle som tar hand om sina medborgare. Sjukvård, skola och rättssystem (kanske lite milda straff ibland) som ändå fungerat ganska bra och en i jämförelse med många andra platser i världen, trygg plats för barnen att växa upp på. Så känns det inte längre.

Jag ska inte säga att jag är rädd - alltså jag är inte rädd för att något egentligen kommer att drabba mig eller mina närmaste, men jag är rädd över den brutala utvecklingen och i vilken fart det sker. Det eskalerar ju by the minute och i den här farten vågar jag inte ens tänka på var vi är om bara nåt år.

Nej, nu behöver jag vända det här mörka till något ljust. Det här får inte vara noten jag går in i helgen på.

Solen gassar från en klarblå himmel så jag tänker att jag beger mig ut och tankar positiv energi! ☀️

Var rädda om er! 🍀

Gillar

Kommentarer