Mina funderingar & frågeställningar

Hej mina hjärtan! Till en början vill jag berätta för er att jag har läst @Viktorhognas inlägg om epilepsi, så det tycker jag verkligen ni ska titta in och läsa. Han är en riktig snäll och underbar människa, som försöker höja ämnet epilepsi i media. Jag är så glad att han får den feedback han fått på dessa viktiga budskap och inlägg, som han skriver. Varför jag tar upp det här på min blogg är för att ni vet att jag själv har drabbats av 2 allvarliga epilepsianfall och fått åkt ambulans båda gångerna.

Det finns massvis av olika sorters epilepsi, mycket är också olikt vart det startar i hjärnan, vilken del så att säga. Detta är något jag vill sprida information om samt uppmärksamma, kunskapen är så pass viktig att få ut, för utan kunskap, hur ska vi då kunna rädda liv? För epilepsi kan vara en livshotande sjukdom, om man inte får den hjälpen man behöver. Om man inte uppmärksammade andra sjukdomar, hur ska vi då kunna rädda folk där? Det är så viktigt att vi börjar prata HÖGT om denna sjukdom också tillsammans om andra tabubelagda diagnoser/sjukdomar. Jag menar att många människor är drabbade av just denna sjukdom och därmed måste anpassa sin vardag, för att epilepsianfallen kan inträffa, det är verkligen ingen lek. Jag vet att många epileptiker lever med en konstant oro, som de får utesluta många saker i vardagen när biverkningar sätter fart. Det är svårt att vara glad berättar @Viktorhognas att kämpa igenom livet med detta och det tar mig så hårt psykiskt, fortsätter han.

Jag vet att många får gå igenom gymnasiet eller grundskolan med denna sjukdom, med ständiga anfall i folkmängder, fast det pratade ingen lärare om epilepsi mer än att nämna att sjukdomen existerar. Detta gör att många känner sig ensamma i sin resa mot denna sjukdom.
Det finns inte många som förstår, det finns få som faktiskt inte vet hur de drabbade mår psykiskt, hur ska de då kunna få hjälp samt berätta för människor som aldrig kan förstå hur smärtan känns, menar många exempelvis Viktor. Men om kunskapen sprids, så kan man lära ut detta till närstående, klasskamrater och lärare. Framförallt är detta viktigt att prata om på skolor, för ryktena sprids när anfallen inträffat, framförallt i korridorerna på skolan. Det är ingen härlig känsla, för de som drabbas när skoldagen därpå bli av, för då finns massvis av frågeställningar att svara på, har jag hört från "många" drabbade.
Men dessa anfall jag drabbats av, är en del av mig, det är en del man får ta om man vill vara med mig. Vill man vara med mig, så får man vara med hela mig så att säga. Det är inte alltid lätt att vara jag, precis som det kanske inte alltid är lätt att vara du. Vi har ju alla våra delar så att säga!

Men som ensam kanske det inte är så enkelt att berätta ”hej jag lider av epilepsi, ser ni mig ramla ihop så gör så här”, för många kan det vara pinsamt att berätta för närstående, nya relationer vad man lider av och vad dem bör göra när man får ett anfall. Jag menar, jag har fått gått igenom skolan och tagit emot kommentarer samt blickar, fast att mina anfall inte inträffat i skolans värld. Men jag vet vad folk säger till en sådan som lider av epilepsi, samt förstå vilken kamp det måste vara att ramla ihop i cafeterian på skolan. Det är inget man ska ta, det är inget man ska tänka ”äsch det strunt samma”. Varför ska vi skämta om sjukdomen? Varför ska vi kasta ur oss en massa skämt till människor som lider av något? Det är så viktigt att fler vågar stå upp för sin epilepsi och berätta om detta och lära ut!
Tack för att ni läser detta inlägg samt glöm inte att titta förbi på @Viktorhognas blogg. Hoppas eran dag blir fantastisk! Kramis❤️

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229