Psykisk ohälsa

Min syn på heldygnsvården - Del 1/2

Hej mina hjärtan! Jag har fått förfrågan från olika håll "vad jag tyckte om tiden på slutenvården, när jag låg inne på grund av min anorexi på sjukhuset". Jag har tvekat fram och tillbaka om jag ska göra detta inlägg, eftersom vistelsen på sjukhuset var så himla stressande och ångestfylld för min egen del, samt att jag har massvis av minnesluckor från denna tid. Det beror nog på att jag var så himla spänd samt i så dåligt skick rent fysiskt. Men valt att dela med mig av min erfarenhet, då många av er har frågat och undrat. Vad väntar vi på?

När jag väl blev inskriven på sjukhuset hade jag två val, antingen att bli tvångsinlagd eller att åka dit frivilligt. Jag valde andra alternativet eftersom att jag inte hade någon annan utväg. När jag väl blev inskriven fick jag ett bra bemötande och ett stort välkomnande. All personal kom fram och presenterade sig. Fast det var extra skönt att jag kände igen lokalerna och några enstaka i personalen från tidigare stadium, då jag legat inne på barn och ungdomspsykiatrin två år tidigare. Det skapade en lugn eftersom att jag visste vad som skulle hända härnäst på avdelningen samt vad som skulle förväntas av mig.

De första dagarna gick väldigt fort. Jag hade kontrollen över mitt ätande och blev allt mer isolerad i min egen ätstörningsbubbla. Jag fortsatte rasa massvis i vikt den första veckan, så pass att de tog in sonden med detsamma efter vägningen. Mina värden blev allt mer sämre och sämre. Barnkliniken blev inkopplad och allt mer prover genomfördes. Sjuksköterskorna hade ett extra öga och ansvar över mig. Där och då kom ångesten. Jag gick upp hela 2,5 kilo den första veckan med sondnäringen, som skapade en ond spiral i mitt huvud. Jag tog till självskadebeetende som resulterade i uppskurna armar. Personalen visste om problemet men gjorde eller sa ingenting om det. Det var knappt någon som frågade mig hur jag mådde. Men det fanns en person som räddade upp situationen, nämligen sjukhusläraren Thomas.

När jag var en trappa upp i hans lilla klassrum mådde jag som bäst. Ångesten försvann! Thomas var en stjärna på att distrahera mina känslor och tankar på någonting helt annat. Vi spelade enbart spel, med anledning att jag inte fick anstränga mig i form av skolarbete. Egentligen fick jag inte vara på sjukhusskolan överhuvudtaget. Men T "tvingade" mina läkare till det, för att han visste hur avslappnad jag blev när jag var hos honom och spelade spel. Han kände mig eftersom att jag hade varit hos honom på min första inskrivning två år tidigare för samma anledning - anorexin. Men då var situation i ett helt annat stadium då mina värden i dagsläget mådde betydligt sämre.

Sondnäringen gavs av sjuksköterskor eller erfarna behandlare på avdelningen. Jag strävade emot och blev "tvångsmatad" med hjälp av mina föräldrars fastspända grepp över mina armar, händer och ben. Till en början grät jag och skrek i ren panik nästintill varje gång. Men i efterhand förstår jag varför sondnäringen utfördes. Sjukhuspersonalen har berättat för mig att jag lekte med döden. Mina värden var riktigt dåliga till en början. Jag kunde knappt gå ett steg utan att ramla pga. yrseln. Mina armar var för tunga så att jag knappt orkade bära dem. Blodtrycket var lågt medan pulsen var alldeles för hög, konstigt nog. Ögonen viftade åt alla olika håll och min koncentrationsförmåga var bortblåst. Jag hade dessutom ingen sjukdomsinsikt över huvudlaget. Min hjärna kretsade om hur tjock, äcklig och värdelös jag var. Men det höll jag för mig själv, för ingen la märke över mitt psykiska mående utan istället låg allting på mina fysiska komplikationer.

Kram, Kramis <3

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229