Hej Almas fina läsare. Snart kommer fortsättning på en anhörigs dagbok ut igen. Upplägget har varit väldigt uppskattat och förhoppningsvis kommer fler fortsättningar. I detta inlägg tänkte jag lägga fokus på en händelse som har präglat mig ganska mycket.

21 januari 2017 hände det som ingen syster vill uppleva. Det var en ganska bra period för Alma. Maten började gå bättre och hennes humör hade helt plötsligt blivit piggare. Farmor, farfar, faster, Alma och jag hade ätit på Jensen’s Böfhus (dagens lunch) och hade det underbart påväg hem från Örebro. Farfar körde, farmor satt bredvid fram och jag samt Alma satt bak. När det overkliga händer, Alma skriker till. Hon ändrar färg i ansiktet, knall vit. Hennes pupiller försvinner och hon tappar andningen. Jag har i detta läge insett att Alma inte mår bra. Men jag trodde först att hon skämtade, så jag börjar skrika, ”Alma detta är inte roligt. Hör du mig?” Jag hinner inte tänka så snabbt så jag knäpper upp mitt bälte, skriker till farmor ring ambulans. Alma har fortfarande inte luft, känner ingen puls. Jag börjar slå henne i ryggen för att konstatera att hon inte satt något i halsen. Det hade hon inte, och efter ett tag lägger jag Alma rak lång över sätena i bak. Hon hade redan kollapsat så hennes position var redan liggande. Efter några sekunder har jag lyckats påbörja HLR (hjärt och lungräddning). Jag hittar efter två kompressioner och ett inblås hennes puls och lägger henne i stabilt sidoläge. Farmor ringer SOS men de svarar inte. Farfar är lugn, tack och lov. Han inser ganska snabbt att de kommer inte svara. Bättre att lägga gasen i botten och köra. Han kör skitfort, och helt plötsligt börjar Alma att krampa. Inte lite, utan hela hon är borta. Jag har aldrig i hela mitt liv sätt något liknande. Så jag drar bak hennes huvud för att hon inte ska kvävas av sin egna tunga. Ur hennes mun kommer sjukt mycket saliv och jag stoppar in några fingrar för att tungan ska komma ut. I efterhand vet jag att man inte ska stoppa något i munnen på en person med kramp. Fast i detta läge behövdes nog det för att hon skulle börja krampa. Inte dö av syrebrist.

Farfar kör fortare och det har gått cirka 5 minuter när han får syn på en polisbuss. Svårt att säga exakt tid men vi hade hunnit en väldigt lång bit. I efterhand inser jag inte hur jag kunde klara att hålla fokus uppe, utan att få panik. För jag trodde att hon skulle dö. Farfar tvärbromsar bredvid bussen, och fyra poliser hoppar ut. På med blåljusen och upp med olycksskylten. En polis springer fram till Alma och påbörjar behandling. En polis tillkallar ambulans. Farmor ringer mamma som är i Sälen och berättar om Almas kollaps. Hon kan inte göra något och därför ringer farmor till pappa som är i närheten. Han var påväg till bilverkstaden för att hämta en nytvättad bil. Han gör sig redo och kör direkt till sjukhuset. Tillbaka på olycksplatsen pratar en poliskvinna med mig. Jag känner mig svag i benen så jag hoppar in i polisbilen utan att fråga. En polis sa att jag skulle sätta mig bredvid Alma fast det vägrade jag. Aldrig att jag sitter bredvid vad jag trodde då en döende enäggstvilling. Poliskvinnan berättar att de inte vet om hon ska överleva, samtidigt kommer ambulansen med blåljus i högsta bemärkelse. Alma börjar i detta skede kvickna till, poliserna hjälper henne att sätta sig på båren. Jag springer fram till henne och pussar henne i pannan. Jag gråter inte: är fortfarande i chock. Farmor åker iväg med Alma. Jag och farfar sätter oss i bilen och åker upp till sjukhuset. Där väntar pappa. Han är hyfsat lugn, men ganska snabbt blir han ombytt av farmor. Hon, farfar och jag åker hem till mig där vi möts upp av mormor och morfar. De samtalar med oss, och det är där chockfasen släpper. Jag börjar inse vad jag varit med om.

Jag kommer aldrig glömma denna dag. Det är en dag som ständigt finns i mina hjärna. Det har nu gått nästan två oh ett halvt år men ändå får jag återvändande blickar från situationen. Hur det bildas kö. En kö som blev sjukt lång. Den stoppade en hel fil på motorvägen en lördag. Mycket bilar, mycket blickar. Jag kommer än idag ihåg hur personerna säg ut, vilken hudfärg, hårfärg och kläder de hade. Men ändå är jag trygg med det som hände. Det har hänt senare och kan hända igen. Varje gång är lika skräckjagande, däremot går det att radera senare anfall i hjärnan. Denna historia kommer jag alltid komma ihåg och i minsta detalj. Hoppas ni gillade denna storytime. Vi ses, kram!

/ Tilde

Gillar

Kommentarer

Victoriaflyman
,
usch vad läskigt, det var verkligen jobbigt att läsa. Så glad att det gick bra. Kram på er båda❤️nouw.com/victoriaflyman
ByAlma
,
❤️❤️❤️nouw.com/byalma
FrokenA
,
Oh fy, vilken upplevelse! Du är grym, Tilde, som fixade det så bra, men jag förstår att det är ett minne som sitter djupt och inte vill lämna dig! Men dig skulle man ha i närheten ifall man råkar bli dålig, du verkar ju grymt bra på livräddning och HLR!!! Wow! nouw.com/frokena
ByAlma
,
❤️❤️❤️nouw.com/byalma
IP: 82.99.3.229